Israel är ingen apartheidstat

Återigen har Israel bombat en i fel riktning. En by har träffats med 60 civila offer, de fletsa barn och kvinnor. Det är exakt sådana här aktioner som föder terrorism bland den vanliga befolkningen. På inga vis är Israel omedveten om detta men de har uppenbart sett andra faktorer som viktigare. Vad är då detta?

Jo det är återigen tidsfaktorn som är den viktiga. Israelerna har skapat sig ett rykte om att vara oövervinnererlig och osårbar. Minns sexdagarskriget där man krossade grannländernas arméer på bara sex dagar. Alltså är det en seger för Hizbollah för varje dag som Israel inte vinner. Därför brassar man på med grananterna till priset för totala missar som de som nyligen skett. Synnerligen olämpligt, främst eftersom det genererar Hizbollah-anhängare. Sekundärt eftersom det skadar civilbefolkningen. Den sista kommer i andra hand eftersom krig alltid skadar civilbefolkningen och det är inte Israel som är ansvarigt till varför detta krig utbrutit.

Jag är en israelvän eftersom de är en demokrati, den enda demokratin i den regionen. Motargument mot detta brukar framföras om att Israel är en apartheidstat som inte tillser att alla är lika inför lagen. Förvisso har Israel märkliga lagar som reglerar vilka som får tillkomst för vissa tjänster och inte men vilket land har inte det. Många arabländer (däribland Libanon) är än värre inom detta. Och för att ta vårt eget land där vi låter asylsökanden bo i åratal i förortsgetton innan de ens får veta huru Moder Svea behagar låta dessa få uppehållstillstånd. En engelsman får komma hit och börja jobba på studs om man vill, men kommer man från ett arabland eller ifrån Afrika så krävs uppehållstillstånd. Apartheid? Nej, låt oss spara det uttrycket,

USAs ståndpunkt

USA vägrar anta det som resten av värden proklamerar, ett vapenstillestånd. Både EU och FN vill se att ett vapenstillestånd så fort som möjligt upprättas. USA vägrar och ger Israel sitt fulla stöd om än med en försiktig vädjan att vara restrektiva med sina attacker.

USA agerar helt korrekt. Det är hög tid att vi ser ett förändrat Mellanöstern. Mellanöstern är den regionen i världen som är minst demokratisk, har minst antal kvinnor i parlamentet och har den lägsta läskunnigheten, förutom Afrika söder om Sahara. Det är en skam för ett område som historiskt sett har präglats av stora civilisationer. Minns Abbasidriket, Safavidriket och det Ottomanska riket. Det är ingen dålig bakgrund och tradition att vila tillbaka på. Hur har det då gått så illa? Den frågan är naturligtvis inte lätt att besvara och det finns naturligtvis flera orsaker. Vilka de är vill jag inte ge mig in på just nu. Däremot vill jag nämna en faktor som jag inte tror spelar någon roll för den eländiga utveckling vi sett.

Kolonialismen var i Mellanöstern inte särdeles framträdande och för länder som Iran var den helt frånvarande. Det går inte efter så lång tid att fortfarande hävda att det skulle vara arvet från en kolonial tid som omöjliggör en demokratisk framväxt. Den faktorn är inte relevant och användbar. Libanon är förvisso rätt komplicerat eftersom det landet är fabricerat utifrån tre disparata folkgrupper (kristna maroniterm, druser och shiamuslimer). Men det är nu lång tid sedan de återfick sin självständighet och lång tid på sig att etablera sin sekulära nation men misslyckats. I detta fall är heller inte oljan något argument ty Libanon är helt fri från större naturrikedomar. Den enda råvaran det landet har, eller åtminstone har haft, är cederträdet som är en stor symbol för landet.

USA vill se ett nytt Mellanöstern växa fram och det är också min åsikt om vad som borde göras.

Hjärpe igen

I dagens Sydsvenska Dagbladet skriver Hjärpe en smal kolumn om utvecklingen i Mellanöstern. Naturligtvis inleder han med att berätta om sig själv och landar slutligen i ett konstaterande att det bara finns två vägar till fred i Mellanöstern. Antingen ett "pax americana" där USA tar hand om allting eller en federativ statsbildning, ett "Mellanösterns förenta stater".

En professor har talat. Hjärpe har således övergivit hoppet om en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Man får inte glömma att roten till den terror som förhindrar en långvarig fred är just denna konflikt. Med en fred mellan dessa parter försvinner existensberättigandet för många grupper. Hur når man då en sådan fred, jo ta bort alla incitament för de som vinner på en förlängd konflikt. Att enas kring detta är mycket lättare än att enas kring ett "Mellanösterns förenta stater".

Ryktena börjar surra

Enligt ett rykte som den kanadensiska tidningen Ottawa Citizen snappat upp så användes den attackerade FN-posteringen som skydd för raketupskjutningar av Hizbollah. Uppgiften baseras på ett epost som skulle ha skickats från en där stationerad major till en tv-station.

Givetvis uppkommer sådana rykten och värdet i dessa är svårt att uppskatta. Det kan bara konstateras att det inte nämns i de mer betydelsefulla tidningarna och att det vanligtvis uppkommer dylika rykten i samband med olyckor. Den sista man kan fråga sig är ifall någon tjänar på att sprida sådana rykten. Svaret är naturligtvis ja. Jag säger inte att det inte är sant, bara att ryktet hade uppkomit även om det inte hade hänt.

Saudiarabien och de svenska medierna

Något som helt undgått de svenska medierna är Saudiarabiens inblandning i Mellanöstern just nu. TV-medierna berättar istället om vad barnen ritar på papper och radion är inte mycket bättre. De missar helt den viktiga rollen som Saudiarabien oväntat börjat spela.

Kung Abdullah i Saudiarabien har nämligen lovat Libanons regering bistånd till återuppbyggnad av den förstörda infrastrukturen. Kravet är att regeringen frammanar ett eldupphör och det görs endast genom att avväpna Hizbollah. Libanons svaga regering får alltså muskler att göra upp med Hizbollah. Det är positivt.

Naturligtvis finns inget som är gratis utan förmodligen ligger samma idé bakom en investering i Libanon som det gör när Saudiarabien investerar i svenska moskéer. Att sprida den Saudiarabiska wahhabismen, en väldigt strikt och bokstavlig tolkning av islam. Det kommer därmed att skära sig med den shiamuslimska befolkningen i södra Libanon som är basen för Hizbollah. De sunnimuslimska saudiaraberna kommer inte att vara välkomna där. Alltså kan regeringen gå vinnande ur konflikten om Hizbollah splittras av saudiaraberna.

Ovärdigt av Israel

Igår rapporterade TT om en israelisk attack som dödade 8 civila
kanadicker och därefter om en helikopterattack som brände ihjäl 20
civila, varav hälften barn. Det är ovärdigt Israel. De blindaste
Israelkramarna brukar ständigt hävda att de Qassamraketer som landar i
norra Israel och området kring Gazaremsan vållar minst lika mycket
oskyldigt blod. Det är sant, men knappast berättigande. Det föreligger
en stor skillnad mellan Israel och Hizbollah/Hamas, nämligen den att
Israel är en demokrati, om än inte en sekulär sådan.

Som demokrati är det ovärdigt Israel att bruka den typ av våld som vi
nu ser, det är djupt beklagligt att det inte enbart är
terrororganisationer som står för detta utan även Israel. För det ska
de kritiseras, något som också omvärlden gör (med tveksamt undantag av
USA).

Intressant är att Arab League främst fördömer Hizbollahs agerande och
raketbeskjutning, inte Israels attacker. Det demonstrerar tydligt den
konflikt som pågår mellan den sekulära arabvärlden och den
fundamentala islamismen. De arabiska regimerna är sekulära arabister
som värnar om sitt styrelseskick och motverkar rörelser som Hamas och
Hizbollah som bägge vill skrota de nuvarande styrelseskicken och
ersätta dessa med islamistiska sådana. Detta uttalande stöder också
det inlägg jag skrev tidigare om president Mubaraks partiska ställning
när han försökte medla mellan Israel och Hamas. Arabstaterna är helt
enkelt inte oberoende, de representerar, åtminstone i retoriken, en
sekulär arabistisk regim. Att de i sin tur är genomkorrupta,
ineffektiva och illegitim gör att de islamistiska rörelserna tillförs
bränsla. Arab League är inget annat än en grupp diktatorer med
oljepengar och en makt att lyssna till eftersom de har stor kontroll
över OPEC.

Versailles och Jerusalem, en historisk analogi

Kriget i Libanon fortsätter med samma styrka som nästan kan liknas vid ett raseri. För Israel är det viktigt att kriget inte drar ut på tiden, inte för att minimera någon kostnad eller för att man på det sättet sparar liv. Orsaken är istället att man inte ska visa svaghet inför arabstaterna. Idealet är sexdagarskriget 1967 å man krossade Egyptens, Syriens, Jordaniens och Iraks arméer på endast sex dagar. Ända sedan dess har det bland araberna funnits en myt om israels oövervinnerlighet.

Ibland har en mildhet (som att soldaterna inte besvarade stenkastningen under första intifadan) eller tillbakadragande (som i Libanon år 2000) tolkats som tecken på israelisk svaghet. Naturligtvis är det felaktigt. Den israeliska armén är lika kraftfull som tidigare och de arabisk arméerna är chanslösa. Arabvärlden besitter inte den ekonomi som skulle göra det möjligt att krossa Israel. Gud förbjude att någon av dem eller Iran för den delen, skulle lyckas med att rekvirera kärnvapen.

Nu är det dock så att Israel omöjligt får förlora det pågående kriget mot Hizbollah och de måste återfå sina kidnappade pojkar. Men, att fullständigt ödelägga Hizbollah och deras område är inte rätt väg att gå. Att visa IDFs osårbarhet och israels briljans genom att krossa södra Libanon är kontraproduktivt. Mycket tyder nämligen på att det är vad israel gör. Att attackera en FN-postering och döda fyra observatörer är en katastrof för Israel. Nu är det naturligtvis inte, som Kofi Annan så plumpt uttryckte det, att Israel medvetet attackerade förläggningen. Det är förstås bara nys. Förmodligen stämmer det israels ambassadör i Sverige nyss sade, att det var ett misstag och att man lätt gör misstag i krig.

Fel. Att av misstag rikta in en kraftfull attack mot fel byggnad är inte något som lätt ska kunna hända. Det visar på en nonchalans av Israel. De riktar inte någon nämnvärd uppmärksamhet på vilka mål man träffar. Att kartorna skulle vara felaktiga är också bara dumt, det är alltså någon idiot som ställt in siktet fel. Det är inte OK och det demonstrerar en attityd bland israelerna som omvärlden reagerar mot. Mycket av kritiken mot Israel fokuserar just på denna typ av nonchalans. Här har Olmert mycket att göra.

Nu ska jag göra en historisk analogi. Vid första världskrigets fred, den som slöts i Versailles, tvingades Tyskland till en förnedring utan dess like. De tvingades påta sig det fulla ansvaret för krigsutbrottet som slutade i världskrig. De tappade områden som Elsass och Lothringen (Alsace och Lorraine), Tyskland upplöstes och ersattes med Weimarrepubliken, förbjöds att inneha en armé och tvingades betala en astronomisk summa pengar i krigskadestånd. I den freden ligger orsaken till andra världskriget. Här finns i konflikten i Mellanöstern en läxa att lära. Israel kommer aldrig kunna krossa det arabiska motståndet ifall man slår till hårt och använder övervåld. Engelsmännen och fransmännen kunde inte förbjuda ett enat Tyskland genom tvång. Inte heller kommer israelerna kunna bomba bort tanken på ett återuppståndet Storpalestina.

Rättelse

Jag fick just ett svar från Olle Lönneaus som skrev

Jo, det är faktiskt så att EU inte satt upp Hizbollah på sin terroristlista (till skillnad från Hamas som finns med). Listan tas fram av kommissionen och godkänns av medlemsstaterna. USA har däremot sedan länga Hizbollah högt på sin lista.

Då är det tydligen skillnad mellan institutionerna. Medan parlamentet kan tala om Hizbollah i termer som terroristorganisationer så kan kommissionen låta bli från att terroriststämpla dem. Snyggt. Ännu ett argument för att EU måste reformeras. Läste nyligen ett bra citat.

Who do I call if I want to call Europe?” Henry Kissinger

EU och Hizbollah

Olle Lönneaus som alltid skriver utmärkta analyser gällande mellanöstern menar i dagens Sydsvenska dagbladet att EU inte har terrorstämplat Hizbollah efter att Frankrike vägrat skriva under ett sådant beslut. Orsaken skulle vara Frankrikes särskilda band med Libanon som den forne kolonisatören. Nu tror jag att Lönneaus har fel. Hizbollah är terroriststämplade av EU. I en bulletin från 1996 kan man läsa

Parlamentet fördömer med kraft de attentat mot israeliska byar som terroriströrelsen Hizbollah utfört

Nu står där inte uttryckligen att Hizbollah är terroriststämplat men att uttrycka sig i de termerna ovan står i paritet med det och kan - enligt min amatörmässiga synpunkt - vara likvärdigt.

För övrigt filar jag på ett längre inlägg om Frankrike och mellanösternkonflikten. Varför det landet har en så udda och i min synpunkt tragisk inställning till hur den ska lösas.

Internationell styrka i Libanon?

Är det en internationell arméstyrka i Libanon som är lösningen på konflikten? Nej, det är inte det naturligtvis inte. Däremot kan den rädda liv och det är därför rätt väg att gå i detta läge. Situationen löses heller inte på lång sikt av att Hizbollah utplånas från kartan. Likt en fågel fenix skulle den åter resa sig ur askan, på de iranska mullornas axlar. Då är frågan om det är FN eller NATO som ska ge sig in i kampen. Mitt förordande är att det är NATO som är den mest lämpliga parten. FN har i mina ögon ingen riktig trovärdighet i frågor som är mer komplicerade. Att de saknar trovärdighet i både Israels och Libanons ögon är också uppenbart. Bägge staterna har resolutioner emot sig som icke är uppfyllda. Man ser inte FN på det sätt som vi tenderar att göra i Sverige, som en lag av guds nåde. Dessutom lägger många skulden för den ursprungliga konflikten på FN som var den organisation varigenom man för snart femtio år sedan utropade Israel som oberoende stat. Världssamfundet skulle heller aldrig komma överens om vad som måste göras i regionen, därför skulle inte det fredsbevarande mandatet att vara tillräckligt tydligt och klart formulerat. Soldaterna skulle återigen gå som förvirrande muppedockor utan möjlighet att förändra något. De skulle inte kunna avväpna Hizbollah eller hindra dem från att avfyra sina raketer. Lamslaget, som vanligt.

Dessutom har FN svårare att gå över den gräns det innebär att öppna eld i strid. Det kan tyckas banalt men när inte en fred skulle vara ekonomiskt övertygande för Hizbollah finns bara vapenskramlet kvar. Kriget har för Hizbollah blivit nödvändigt för överlevnaden. Vid totalt fred och ekonomisk tillväxt i samhället skulle bidragspengarna försvinna, hjälplösheten i samhället avta och därmed behovet av den sociala trygghet som Hizbollah erbjuder bli ointressant. Därför återstår vapnen. Det är nämligen bara detta som kan tala direkt till dessa terrorister. Kulor, i plånboken eller i hylsor.

Var är protesterna?

I dagarna bombas tjogtals av människor i Irak, dagligen ihjäl av extremister. Var är protesterna? Sunnimuslimerna som för närvarande står för den största delen av bombningarna mot sina nationsfränder. Det är naturligtvis inte frågan om någon majoritet av sunnimuslimerna som genomför detta med problemet är att resterande sunnimuslimer inte höjer sina röster mot terroristerna. Ifall ett hundratal eller möjligen ett tusentals extremister genomför bombningar mot civila i Irak är inget problem för ockupationsmakten att underröja. Problemet är att miljoner människor genom sin tystnad ger dessa grupper sitt stöd. Vad som behövs är en unison protest mot terrorn. Den uteblir tyvärr. Varför är det så? Varför höjer inte en moderat sunnimuslim sin röst när mängder av shiamuslimer dödas av just sunnimuslimer? Ren och skär indignation över hopplösheten kanske. Att det skulle bero på rädsla för attentat tror jag inte.

Lose-Lose

I dagens DN skriver Niklas Ekdal om konflikten mellan Libanon och Israel. Där gör han vissa viktiga iakttagelser:

Om Nasrallah skulle uppnå något som liknar oavgjort til priset av ett ödelagt Libanon, blir han den populäraste ledaren i arabvärlden sedan Gamal Abdel Nasser.

Det vore en farlig väg att gå. Om vi bortser från att Ekdal blandar ihop araberna och muslimerna så har han rätt. Nasrallah påstår sig inte vara en företrädare för arabismen utan islamismen. Kom ihåg att det finns judiska och kristna araber som inte stöttar Hizbollah (även om många kristna araber de senaste dagarna marscherat mot Israels övervåld). Däremot har Nasrallah många muslimska perser som stöttar honom, därför blir han mer en muslimsk ledare än en arabisk. Nasser var en arabledare och inte en ledare för muslimerna. Nasrallah är en ledare för muslimerna och inte för araberna.

Den utvecklingen som vi möter ifall Nasralla blir en populär muslimsk ledare skulle bli ytterst farlig ty Nasrallah är ingen moderat muslim utan en ytterst farlig sådan med idéer liknande de som Ahmadinejad i Iran bär på. Om vi skall se till hans öde, vad skulle demokratin bäst tjäna på? Det är inte säkert att det bästa vore ifall han dödades ty som en martyr lever hans idéer vidare. Bäst för demokratin vore att låsa in honom i ett israeliskt fängelse efter en rättvis rättegång. Förr eller senare glömmer då den muslimska världen honom, och förhoppningsvis hans idéer.

USA talar om en varaktig fred och inte någon halvmesyr den här gången. Lite krasst sett förutsätter jag att en hållbar fred inkluderar en vapenvila på cirka femtio år så att två nya generationer som inte upplevt krig tillåts växa upp. Men för att uppnå en vapenvila måste Hizbollah först avväpnas vilket gör att kriget måste trappas upp.

Varför känns det alltid som om västvärlden alltid sitter med en loose-loose-situation när det gäller Mellanöstern? Stoppar man terrorismen med våld föds nya terrorister i misären. Låter man dem hållas slutar inte attentaten att komma.

Sverige redo att bistå med hundratals miljoner

Så lyder en rubrik i dagens Sydsvenska dagbladet. Så pengarna flödar in i Libanon tack vare att Hizbollah har attackerat Israel. Det som ytterst är drivande bland terrorgrupperna är inte, som många tror, religionen utan naturligtvis ekonomin. Utan pengar, inga bomber. Det är den krassa verkligheten som alla får leva med. Därför är det tragiskt att en attack mot ett demokratiskt land belönas med bistånd. Naturligtvis får vi läsa att det främst är mat, hygienartiklar, vatten mm. som ska skickas in i flyktingläger. Det kan låta humanitärt och riskfritt. Så är det inte. Ofta anlitas lokalbefolkningen med detta, de får ansvaret att tillse försörjningen i områden där hjälppersonal inte törs gå in. Dessa genom korrupta hizbollahanhängarna låter då pengarna antingen gå via Hizbollahs sociala avdelning eller ännu värre, direkt in i Hizbollahs kassaskrin. Och skulle det mot förmodan gå till rätt behövande utan mellanhänder är hjälporganisationerna naturligtvis tvungen att köpa detta någonstans. Billigast blir därför att köpa lokalt och därmed sätter man mer på ekonomin.

Terrorismen bygger i grund och botten på ekonomin. En grundlig genomgång om detta har Loretta Napoleoni gjort i sin lovprisade bom Oheligt Krig. Jag har ännu inte läst boken men fingrade hungrigt på omslaget får någon timme sedan. Finge man kontroll över deras ekonomi som trots allt är beroende av västerländska finansinstitut, vore det inga problem att hindra ekonomin. Problemet är naturligtvis oljan och naturgasen som ger vidriga regimer som den i Iran obegränsade möjligheter att ge terrorgrupper understöd med raketer och bomber. Mycket av den sponsring som försiggår i Mellanöstern sker inte tack vare vänskap, som den mellan Syrien och Hizbollah. Tvärtom, vore det inte för den gemensamma fienden i Israel så vore de två de värsta fienderna ty båda gör anspråk på samma territorium: södra Libanon. Syrien är inte ens ett muslimskt land, president Assad tillhör en alawitisk sekt som är närmre kristendomen än någon annan religion.

Förhållande till Israel

Det är problematiskt att skriva kritiskt om Israel. Idag läste jag Mats Skogkärs text på ledarsidan, opinion: När dimman lättar. Skogkär, som alltid skriver utmärkta alster, pekar på hur falskt den svenska vänstern hyllar israelisk demokrati och i nästa ögonblick ska utsätta den för strafftullar för att den tar försvarar demokratin mot fascismen i Hamas, Hizbollah och Iran. Den texten rekommenderas verkligen.

Samtidigt måste det tillåtas att kritisera Israel. Det är fel att mäta dess gärningar med samma måttstock varefter man bedömer och kritiserar de fascistiska regimerna i Palestina, Syrien och södra Libanon. Kallar man sig en demokrati är det med demokratisk värdetabell man ska jämföras. Här har jag framhållit en del problematiska fakta som ställer israeliska krigsmaskinen i ett inte alltför skimrande ljus. Hamas och Hizbollah är terrororganisationer som ska fördömas och som blir fördömda världen över, låt vara den naiva revolutionsvänstern undantaget.

Alltför många civila mål har angripits av Israel. Naturligtvis kan det försvaras med att det är svårt att skilja mellan civila och militära mål när man slåss mot en civil terrororganisation som Hizbollah. Den nödställde som söker hjälp kan mycket väl vara utrustad med ett explosivt bälte runt höften. Ändå kan man ställa sig frågan varför ett mejeri och ett sjukhus måste demoleras?

Freds- och konfliktsforskaren Wilhelm Agrell skriver i en debattartikel att

Vedergällning är inte självförsvar utan en aggressionshandling, ett angrepp som följer på ett annat angrepp. Att svara på ett övergrepp med ett annat övergrepp är inte rättvisa utan två på varandra följande förbrytelser.

Israel har inget behov av att i avskräckande syfte demonstrera sin militära övermakt ty den är allmänt bekant för alla och envar och i synnerhet de som fick lära känna den för 24 år sedan. Vad Israel istället skulle tjäna på vore att genomföra en s.k. ”förtroendeskapande åtgärd”, se tidigare post. Det skulle ge följande fördelar

• All form av kritik av Israel som blodtörstiga skulle vara bortgjord.
• Islamisterna skulle tydlig framstå som de aggressiva (idag kan bägge parter försöka hävda att de endast svarar på en tidigare attack). Enligt de traditioner som omger djihad är det inte tillåtet att attackera en otrogen ifall det inte är självförsvar. Därmed skulle den islamistiska terrororganisationen krackelera i ideologin.
• Om den förtroendeskapande åtgärden skulle fungera så skulle Olmert visa sig ännu starkare. Då har han inom en månad visat sig fungera både som statschef i krig och som fredsmäklare.

Av dessa orsaker efterlyser jag återhållsamthet av den israeliska staten. Kalla mig gärna naiv eller blödig, bara inte antisionist.

Jordanien, en utblick

Om jag får göra ett avbrott från rapporteringen om kriget mellan Hizbollah och Israel så skulle jag vilja lyfta fram ett land i Mellanöstern vars trender faktiskt går åt rätt håll. Det kan tyckas märkligt att man då framhåller en ren monarki som Jordanien men det har sina skäl.

Kung Abdullah II som oväntat fick överta kronan vid faderns frånfälle för fem år sedan har liberaliserat landet på många sätt. Han har gjort sig känd som reformist och öppnat upp landet på flera sätt. Det har blivit enklare att starta företag, statliga företag har privatiserats och turismen har börjat blomstra. De ökade summorna som staten förvärvat har satsats på utbildning. Genom att Abdullah II har närmat sig väst och i synnerhet USA har Farbror Sams gröna sedlar strömmat in i landet. Där är kungaparet mäktigt populära och har flera gånger träffat presidenten.

Jordanien har sedan tidigare varit en av de länder som konkurrerat om att vara arabvärldens främsta nation och därmed i konkurrens med Egypten och Irak om den titeln. I rollen som världens främsta arabnation är det naturligt att man värnar om den prestigefyllda uppgiften att upprätta en palestinsk stat. Diplomatiskt kan detta te sig bekymmersamt. Jordanien stödde USA när man störtade Hussein och man bistår idag med att utbilda den irakiska polisen. Jordanien förbättrar sin relation med Israel och har idag en utvecklad handelsförbindelse med den judiska staten. Jordanien hyser en stor del palestinska flyktingar vars röst man utger sig för att tala.

Tre roller som Jordanien trots att syr ihop tämligen skickligt genom att hålla en låg utrikespolitisk profil. I gengäld framstår landet som tämligen pålitligt. Att man tagit en tydlig anti-islamistisk prägel blir tydligt och det påmindes man om när en bomb exploderade i ett populärt hotell i huvudstaden Amman och dödade 60 muslimer.

Jordanien har alltså liberaliserat sin ekonomi och sänkt arbetslösheten från 30% till endast hälften 15% på bara några år. Tack vare dessa reformer börjar Jordanien få en välbeställd medelklass som också kommer att kräva medbestämmande. Därför är det viktigt att även de politiska reformerna följer upp med jämna steg. Dessvärre är det mer sparsmakat med dessa. Trots tidiga utfästelser om en decentralisering med lokalt valda styrelser så har demokratiseringen aldrig tagit fart på allvar. Abdullah själv som säger sig vara demokrat menar att den ekonomiska utvecklingen måste ta fart på allvar innan han törs släppa greppet om staten. På inga villkor får övergången bli tveksam eller i en tid när islamister vinner terräng tack vare allmänt missnöje. En stark ekonomi och tillväxt förhindrar uppkomsten av en bred opposition.

Argumentet är hållbart och värt respekt. Men samtidigt får en demokratisering inte ta alltför lång tid. För en parallell vill jag lyfta fram Iran på 70-talet. Det som började med små missnöjesyttringar med regimen slutade med katastrof eftersom shahen inte avgick i tid. När oppositionen blev nationell kunde populistiska sekter ta greppet över upproret och under några månader hade en sekulär demokratisk revolution förvandlats till en fundamental, fascistisk islamistisk diktatur. Det får inte hända med Jordanien. Måtte Jordanien inom några år förvandlas till mellanösterns starkaste arabiska demokrati.

Märk att Jordanien inte är berikad med oljereserver eller andra naturrikedomar. Den rikedom som där finns har ansamlats tack vare arbete, arbete och arbete. Skulle arabregionen anamma samma strategi skulle de kunna köpa tillbaka hela Israel och därefter anställa judarna som trädgårdsmästare och städare istället för det omvända förhållandet som nu är rådande. Oljan är och förblir mellanösterns förbannelse.

Lugnt i Mesopotamien?

Skulle inte tro det. Andra tror dock det. I TheMiddleEast skriver Adel Darwish att det inte är otroligt att både Irak och Afghanistan kommer att dräneras på terrorgrupper efter den symboliska förlusten av Zarqawi för någon månad sedan. Han menar då att dessa grupper istället kommer att vända näsan mot östafrika, till den nytillsatta islamistregeringen i Somalia som har flera liknande tecken till att bli en ny talibanregim. Andra tänkbara resmål är Chad och Darfur i Sudan där deras kamp fortsätter.

Jag menar att han gör ett antal felaktiga antaganden. För det första så betyder inte Zarqawis död särdeles för helheten i Mellanöstern. Zarqawi är på sätt och vis skapad av USA som behöver sätta en bild på motståndet, en person vars nuna kan ackompanjeras av texten ”Wanted, dead or alive”. Det går tillbaka på amerikansk mytologi om ”the lone ranger” vs ”The villain”. Så för att övertyga om att kriget i Irak verkligen är ett krig mot terrorismen var man tvungen att ha en terrorist att slåss emot. Egentligen betyder inte Zarqawis död så mycket eftersom det är ett stort antal oberoende grupper som opererar i Irak. Dock ska hans död inte förringas, det är en seger för koalitionen och för världsdemokratin. Idén som Zarqawi burit på och som i hans värld legitimerat hans handlande är svårare att ta död på. Snarare frodas och förökas den idén för var dag som Irak inte tar ett steg framåt i utvecklingen. Civilbefolkningen som i och för sig är lyckliga över att slippa Hussein frågar sig naturligtvis ifall det var det här som menades med ”demokrati”. Den idé som islamisterna bär på är fortfarande levande och innebär att det finns gott om rekryter som önskar överta Zarqawis framträdande roll inom al-Qaida.

Nej, Adel Darwish, det kommer inte att bli lugnt i Mesopotamien inom överskådlig tid. För att citera en amerikansk general som på frågan om USA inom kort kommer kunna lämna Irak svarade något i stil med.

Jag hoppas att mina barnbarn kommer att få uppleva USAs tillbakadragande.

Bara igår dog över hundra människor i olika bombdåd.

Dimona del II

USA antog att även om Egypten inte skulle lyckas i att rekvirera den stora bomen så skulle landet starta en militär upprustning och på det viset öka antalet vapen i regionen. Sådana förändringar ändrar maktbalansen och därmed stabiliteten i regionen. Den makt som vann på detta var Sovjetunionen som till fullo utnyttjade den arabiska oenigheten för att skapa bundsförvanter gentemot väst.

Något verklig fara för krig förelåg dock inte för tillfället vid Dimonakrisen eftersom det då pågående inbördeskriget i Jemen uppehöll Nasser och lamslog hans militära förmåga. Kennedy som då var president i USA hade lovat att sälja Hawk-missiler i utbyte mot att Israel lade ner sitt kärnvapenprogram men även återtog 100.000 palestinska flyktingar som israeliska medborgare. Kennedys misstag var att dessa tre ärenden (flyktingarna, missilförsäljningen och kärnvapenprogrammet) inte länkades samman till en enhet som Israel kunde säga ja eller nej till. Därför tackade Israel ja till missilerna men struntade i det andra. Kennedy blev i detta sammanhang lurad av israelerna som enkelt plockade russinen ur kakan.

När FN-observatörerna kom till platsen för inspektioner trilskades israelerna genom att den ena dagen inte ge tillstånd till vissa områden och andra dagar inte till andra och därmed övertyga observatörerna om det inte var vapen som var målet med anläggningen. Liknelsen med hur både Iran och Irak har behandlat FNs utsända är skrämmande uppenbar. Därmed tystnade affären som ett internationellt ärende utan fortgick i tystnad och idag är det mer eller mindre klarlagt att Israel är en kärnvapenmakt, den enda kärnvapenmakten i Mellanöstern. FN duperades av israelerna och fortskrev alltså sitt program.

Har kärnvapnen någon effekt på israels motståndare? Idag, troligtvis inte. USA backar upp Israel så pass mycket att en attack mot Israel indirekt betyder krig mot kärnvapenmakt. Däremot torde det vara självklart att det har haft betydelse i tidigare skeenden. I kontrasten mellan arabismen och islamismen har Israel idag inte någon aktiv arabistisk fiende. Någon form av fred är sluten med alla dessa parter, frågan är om detta hade skett utan Israels pondus som kärnvapen skänker. Islamister ser jag som alltför vansinniga för att inte kunna förstå kärnvapnens makt. ”Allah Akbar” och så fingret på avtryckaren.

Sanktioner mot Iran. Deja vu från Dimona?

Ingen kan förneka att det pågår ett regelrätt krig mellan Israel och södra Libanon. Raketer och marktrupper passerar gränsen för attackern. Vad är roten till konflikten? Roter, kan man tro, är konflikten mellan Israel och Palestina men det behöver nödvändigtvis inte vara på det viset. Här är förklaringen.

Varken Hamas och Hizbollah hade tordats genomföra de kidnappningsoperationerna som är grunden för den direkta konflikten utan stöd bakifrån. Trovärdiga mecenater är Syrien och Iran. Av dessa två är det mer troligt att Iran varit den pressande parten, de har nämligen massor på att tjäna på denna konflikt. Likaså har Syrien prestige att tjäna men den är inte lika omedelbar.

Iran är aktuell i den internationella debatten som den nation som trotsat ickespridningsavtalet om kärnkraften. Det står utom allt tvivel att Iran söker metoder att framställa kärnvapen under falsk flagg om ofarlig kärnkraft. Det finns risk att omvärlden med USA i spetsen ska slå ut faciliseringar där den nukleära forskningen bedrivs. Iran vill då naturligtvis föränra uppmärksamheten som de nu har. Därför får Hamas och Hizbollah order att gå in i Israel och provocera och på det viset avleda omvärldens uppmärksamhet.

Nu ska jag inte gå in på kriget igen utan situationen innan. Iran försöker utveckla kärnvapen trots att det strider mot tidigare avtal. Israel kan inte tillåta att kärnvapen finns hos den anti-israeliska diktatorn och skulle ha attackerat Iran innan dess. Men låt oss titta på historien, känns den här ordningen igen. Jo, faktikst. Fast då med omvända roller.

Redan i början av 60-talet började Israel bygga en reaktor i Dimona i uttalat syfte att använda centret för energiutvinning. Omvärlden tvivlade starkt på syftet och diskuterade talade om att utöva sanktioner mot landet eftersom det bröt mot avtal. Den som talade högst var naturligtvis Egypten som var israels ärkefiende och uttalade ett löfte om att ifall Israel erhöll kärnvapen så skulle även Egypten bli tvungen att rekvirera sådana. Även ifall ingen trodde att Egypten skulle ha den möjligheten var hotet skrämmande. Så, situationen i Iran är inte ny. Imorgon ska jag berätta hur den slutade.

Annan vill ta in världssamfundet

I en presskonferens vill FNs generalsekreterare Kofi Annan att världssamfundet ska ta sitt ansvar och spelaen väsentlig roll i utvecklingen i Mellanöstern. Hmm, har man hört den tidigare?

Jag är så trött på "världssamfundet" och dess agerande. Vilken konflikt har "världssamfundet" utan efterfrågan själv blandat sig in i? Vilka är de äldsta och ihärdigaste konflikterna i modern tid? Jo, den mellan Israel och Palestina. Det vore synnerligen välkommet ifall världssamfundet skulle ignorera själva konflikten och inte "ta sitt ansvar" utan låta parterna klara sig själva. I dagens läge behöver ingen av parterna ta initiativ till en fredsförhandling. De vet att "värlssamfundet" kommer att locka dig dit med sötsaker. Så ska det inte vara. Parterna måste själva känna att de tjänar på en fred.

Igen. Parterna måste själva tjäna på en fred. Det är hög tid att omvärlden uppvisar den trötthet den visar gentemot afrikanska stater som igen och igen kräver bistånd i tid och otid. Låt dem klara sig själva. Då skulle man se regeringar som faktiskt ser en chans att tjäna pengar på en fred och därmed krossa de fascistiska islamisterna.

Arab League stöder Israel!

Igår rapporterade TT om en israelisk attack som dödade 8 civila kanadicker och därefter om en helikopterattack som brände ihjäl 20 civila, varav hälften barn. Det är ovärdigt Israel. De blindaste Israelkramarna brukar ständigt hävda att de Qassamraketer som landar i norra Israel och området kring Gazaremsan vållar minst lika mycket oskyldigt blod. Det är sant, men knappast berättigande. Det föreligger en stor skillnad mellan Israel och Hizbollah/Hamas, nämligen den att Israel är en demokrati, om än inte en sekulär sådan.

Som demokrati är det ovärdigt Israel att bruka den typ av våld som vi nu ser, det är djupt beklagligt att det inte enbart är terrororganisationer som står för detta utan även Israel. För det ska de kritiseras, något som också omvärlden gör (med tveksamt undantag av USA).

Intressant är att Arab League främst fördömer Hizbollahs agerande och raketbeskjutning, inte Israels attacker. Det demonstrerar tydligt den konflikt som pågår mellan den sekulära arabvärlden och den fundamentala islamismen. De arabiska regimerna är sekulära arabister som värnar om sitt styrelseskick och motverkar rörelser som Hamas och Hizbollah som bägge vill skrota de nuvarande styrelseskicken och ersätta dessa med islamistiska sådana. Detta uttalande stöder också
det inlägg jag skrev tidigare om president Mubaraks partiska ställning när han försökte medla mellan Israel och Hamas. Arabstaterna är helt enkelt inte oberoende, de representerar, åtminstone i retoriken, en sekulär arabistisk regim. Att de i sin tur är genomkorrupta, ineffektiva och illegitim gör att de islamistiska rörelserna tillförs bränsla. Arab League är inget annat än en grupp diktatorer med oljepengar och en makt att lyssna till eftersom de har stor kontroll över OPEC. Varför uttalar de då sitt stöd för Israel? Jo, inte för att de värnar om demokrati, yttrandefrihet gentemot fascismen, utan för att de är rädda om sitt eget skinn, sin regeringsstol och därmed oljepengarna. Alla har de islamistiska rörelser i sina egna stater som utgör ett hot mot makten. Sydsvenskan skriver idag i sin ledare under rubriken "Verkliga vänner" att arabledarna är "geuint bekymrade" över utvecklingen och rubriken visar att desa ledare skulle vara vänner till Israel. Det är knappast sant, däremot har de en gemensam fiende som hotar arabledarnas ställning. Inget annat.

Går det att bomba fram en fred?

Israel fortsätter att bomba med målsättningen att våldet ska ta slut. Är det möjligt att bomba fram en fred? Kan Israel fortsätta att bomba ända tills det slutar komma bomber från Gazaremsan och södra Libanon? Ifall vi ser till historien, har det tidigare hänt att man lyckats bomba fram en fred? Ja, det finns exempel.

Det mest uppenbara exemplet är naturligtvis USAs två atombomber som släpptes över Japan i början av augusti 1945. Ett läge när Japan var helt chanslös att kunna vända tillståndet till sin fördel utan fortsatte att göra motstånd mot en helt övermäktig armé. I detta läget beslöt USA att fälla två bomber mot Japan för att tydligt markera att slutet definitivt kommit. För en intressant diskussion kring nödvändigheten i detta rekommenderas filmen "Fog of War" där USAs forne utrikesminister Robert McNamara diskuterar effekten av bomberna. Han menar att den inte hade något avgörande betydelse för den japanska krigsutgången. Å andra sidan glömmer man också att det till yttermera stor del handlar om ett uppvisande av determination gentemot Sovjetunionen.

Engelsmännen bombade tyska städer som Dresden med ett våldsamt ursinne i slutet av andra världskriget. Forskning har visat att även de bombningarna var betydelselösa för krigsutgången. Tyskarnas våldsamma hållning gentemot obstinata norrmän var inte heller det pascificerande. USAs våldsamma bombningar över Vietnam behöver väl knappast beskrivas närmare. Ryssaras krafttag mot tjetjenerna är ett till exempel. Så historiskt sett kan jag inte finna tydliga exempel på när kraftiga bombningar faktiskt fungerat pascificerande. Dessutom slåss man inte mot en hel befolkning utan endast mot en del. Det gör det ännu svårare.

Går det då att bomba fram en fred? Enligt Olmerts uttalande i Knesset idag är detta målet med hans bombningar. Israel ger sig inte förrän Gilad Shalit är återlämnad och raketerna slutar komma. Å andra sidan har det gångna året också visat att ett tillbakadragande från Gazaremsan heller inte verkar pascificerande. Det är sannerligen en knivig sits, det enda man kan konstatera att den väg Israel slagit in på är lätt att anta, den hårda vedergällningens väg, men den är inte lönsam. Den kommer inte att minska terrorismens rekryteringsbas.

Hassan Nasrallah på defensiven?

Idag gick Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah ut i medierna och efterlyste support från de arabiska nationerna i kampen mot Israel. Han lär knappast få något gehör för sin vädjan. Däremot är det intressant ur en annan synvinkel, nämligen den att han vädjar till arabiska nationer och inte till muslimer. Lite bakgrundsfakta.

I mellanöstern har kampen mot väst och kolonisatörer pendlat mellan två mobiliseringsgrepp. Antingen samlar man befolkningarna kring den arabiska identiteten i kampen mot judarna och amerikanerna. Överste Nasser i Egypten gjorde just detta, då spelade det inte någon roll ifall befolkningen var kristen eller hinduisk, huvudsaken man var araber. Det projektet lyckades inte.

Khomeini tog i Iran makten när shahen föll och samlade befolkningen under islams flagga för att slåss mot de otrogna. Då spelade det i prinip ingen roll huruvida man var arab, perser eller kurd, huvudsaken man var muslim. Då ingick man i den muslimska gemenskapen, umma.

Hizbollag är en gren av den islamism som tog makten i Iran 1979 och bygger således sin makt på en shiamuslimsk befolkning i främst södra Libanon. Därför är det intressant att Nasrallah förväntar sig stöd från arabiska nationer och inte från umma. I princip samtliga arabiska nationerna är fientligt inställda till Iran och dess regim. Är det månde ett uttryck för desperation som vi skådar hizbollahs ledare i våra teveapparater, vädjandes om hjälp från sina ideologiska fiender?

Islamismen och Hjärpe

Den ständigt aktuella lundaislamologen Jan Hjärpe skrev i torsdags en debattartikel i Sydsvenskans kulturbilaga där han – som vanligt – menade att det inte var alla muslimer som var terrorister och att islam i grund och botten är något gott. Så talar en akademiker i sitt elfenbenstorn.

I statsbildningar världen över pågår väpnade konflikter över hur landet skall styras och att styrelseskicken inte stämmer överens med den sanna islam. I de flesta av dessa länder finns terrororganisationer som inte räds spränga oskyldiga människor till döds i profetens namn. Nu senast i Bombay och naturligtvis i Irak.

Hjärpe är för mig en obotlig islamromantiker som i varje situation har ett begär i att ursäkta islam och påtala att den i grund och botten är demokratisk och respekterar mänskliga rättigheter. Ursäkta mig, lever vi i samma värld? Ser Hjärpe inte den värld som vi lever i. Han flyger ut ur sitt torn som ett gök och ursäktar Ahmadinedjad när han menar att Israel ska utplånas som, bara retorik. Ser han inte faran i dessa uttalanden och kopplingen till anrikningen av uran?

Naturligtvis är de flesta muslimer demokrater som respekterar mänskliga rättigheter, se bara på 99,9% av alla muslimer som invandrat till vårt land och Hjärpe har helt rätt när han påtalar att det finns islamistiska grupper som samtidigt är demokratiska. Ändå är islam inte en fredens religon just nu. Annars hade inte alla dessa grupper utövat våld och terror i profetens namn. Hjärpe framhåller att dessa grupper gör sina egna privata (miss)tolkningar men det är för mig sekundärt.

Varför innebär det sådana problem med att skapa en stat som samtidigt som den respekterar mänskliga rättigheter och demokrati, utgår ifrån islam? Mitt svar är: därför att det inte, eller svårligen, går att förena dessa. Nu är jag inte någon expert på islam men följande iakttagelse har jag gjort. Inom islam finns en naturlig hierarki där mannen står över kvinnan, muslimen står över kristna och judar och bokens folk står över alla andra. Denna hierarki är svår att förena med att alla medborgare, oavsett religiös tillhörighet, ska ha lika rösträtt. När man påbörjar ett arbete med att skapa en konstitution som ska baseras på både islam och demokrati, så uppstår problem.

Vilken kritik mot Israel är gångbar?

Varför uttalar världen en unison kritik mot Israels agerande. Allt de gör är att försvara sig gentemot de raketattacker de utsätts för. De har rätt att försvara sig vid fientliga angrepp. Jag ska nu ge mina åsikter om varför jag anser att de ändå handlar felaktigt. Jag lägger därmed ingen skuld på Israel, bara en analys av deras beteende och hur en demokratisk stat bör agera. Hizbollah och Hamas är bortom all rimlig reson och Libanons regering kan inte agera.

1. Vid varje angrepp de blivit utsatta för har Israels strategi varit att slå tillbaka hårt och skoningslöst för att avskräcka från vidare attacker. Det har inte fungerat utan direkt skapat möjlighet för organisationer som Hizbollah att finnas och verka.
2. De attackerar civila mål som sjukhus. Målet för bomberna måste vara infrastrukturen så att nya raketer inte kan ta sig in i landet. Att attackera sjukhus är inte värdigt en civiliserad demokrati.
3. Till viss del beordras dessa attacker av en nytillsatt israelisk premiärminister som måste visa att han inte är svag i tugga situationer. Det är inte säkert att de är strategiskt verksamma.

Andra argument underkänner jag:
1. De har inte brutit mot folkrätten vid sina attacker. Det är helt legitima attacker. Vissa människor skärs av när vägar bombas sönder men de är tvungna till att utföra dessa bombningar.
2. Israel påstås utföra en kollektiv bestraffning mot den befolkning där endast en handfull skjuter iväg raketer. Det argumentet är urdåligt, ändå läser man det både här och där. När en befolkning passivt avvaktar medan en handfull avfyrar raketerna är det nästintill brottsligt. Hade det funnits en utbredd vilja att hindra dessa bomber så hade man gjort det. Nu gör man det inte och därför slår Israel till mot infrastrukturen för att hindra att fler raketer förs in i Gaza och Libanon. Hade argumentet gällt så hade man inte England kunnat attackera Tyskland eftersom det vore kollektiv bestraffning. Låt vara att det nu inte är frågan om en aktiv stat utan en stat som inte ombesörjer Israels säkerhet.

Syrien nästa?

DN skrev i sin ledare från den 13 juli att det tidigare rådde en ”kall fred” men att det nu slagit över i krig. Frågan är ifall inte krig är normaltillståndet i mellanöstern? Israeliska UD påstår att det finns planer på att överföra de av Hizbollah kidnappade soldaterna till Iran där de skulle vara oåtkomliga för israeliska marktrupper. Hizbollah finns som organisation även där.

Vore det så skulle Irans ytterst prekära läge i samband med den omtvistade urananrikningen bli än värre. Dock sitter Irans styre säkert. USA har inte den politiska möjligheten att kasta sig in i ännu ett krig, särskilt inte en som är mycket bättre rustad än vad Saddam Hussein var. Att någon annan i kvartetten har något vapenskrammel att komma med är uteslutet.

Krig med Iran är uteslutet i detta läge och Israel attackerar inte ensamt den stora persiska giganten i öster. Däremot är Syrien en lämplig måltavla och en inte omöjlig uppgift. Även Syrien stöttar Hizbollah, inte endast för att försvaga Israel utan för att destabilisera Libanon. Även om Syrien är en hyfsat stark militärdiktatur i Mellanöstern går den inte att jämföra med Israels. Dessutom vore nog inte USA helt oäven inför att ge Israel stöd för en offensiv mot Syrien. Anledningen till att de inte välkomnade attacken mot Hizbollah är just för att ett försvagat Libanon direkt medför ett stärkt Syrien och det är det sista man vill ha. Nu är Libanon försvagat och därmed blir en försvagning av Syrien inte ovälkommet. Den som skulle kunna lägga ett hinder i den vägen är Putin och Ryssland. Gamla Sovjetunionen hade nära band till Syrien och stödde dem både finansiellt och materiellt. Frågan är ifall de fortfarande kan hålla Syrien om ryggen? Troligtvis inte. Kanske frågan kan dyka upp på G8-mötet i St Petersburg i helgen? Det är inte orimligt att Bush kommer kräva att Putin tydligt positionerar sig i konflikten.

Sålunda kan den kris vi ser framför oss upptrappas till att involvera Syrien. Därmed blir konflikten en fortsättning på den vi såg under åttiotalet och Libanons inbördeskrig. Samma ledare i DN avslutas med att en sådan utveckling skulle få konsekvenser som inte kan ana. Behöver det bli så? Vi kan vara säker på att inga andra av de närmaste arabstaterna skulle engagera sig. Varken Jordanien, Irak eller Egypten skulle lyfta ett finger i konflikten. Det enda frågetecknet är Ahmadinedjad i Iran. Är han galen nog att avfyra missiler mot Israel? Den frågan går svårligen att besvara. Förhoppningsvis har han förstånd att inse att det skulle innebära hans egen undergång.

En förklaring av grundstrukturen i Mellanöstern

Det talas ofta i medierna om maktbalansen i mellanöster men hur sen ut? Här är en genomgång hur den faktiskt ser ut.

Den grundläggande krisen i Mellanöstern är den mellan Palestina och Israel. Israel saknar i konstitutionen fastställda gränser och har tillkommit ur ett brittiskt mandat på fyrtiotalet. Ända sedan Kennedyadministrationen på 60-talet har USA varit Israels allierade, om än med vissa undantag. Israel är en fungerande demokrati om än med vissa diskriminerade förtecken gentemot de israeliska araberna.

Palestina består av två områden, Gaza och Västbanken, som vuxit från att vara flyktingläger till att bli samhällen. Dessutom finns det flyktingläger med palestinier i både Jordanien, Syrien och Libanon. Palestinier är även spridda över hela gulfen som låglönearbetare och är i många kretsar illa sedda. De styrs just nu av Hamas som bildat regering medan Fatahs ledare Abbas är premiärminister. Just nu verkar det vara Abbas som är den starkare parten.

Libanon är kulturellt splittrade och är en statsbildning ur ett franskt protektorat. Eftersom de är splittrade har Syrien länge varit en makt som kunnat upprätthålla lag och ordning. Syriska militärtrupper har alltså ockuperat landet, från åttiotalet då man slog ner inbördeskriget till för något år sedan då omvärlden tvingade Syriens president att backa efter att den syriska underrättelsetjänsten organiserade mordet på den populära politikern Rafic Hariri. Libanon domineras i de oroliga delarna av Hizbollah som betyder "Guds Parti" och representerar shiamuslimerna som är i majoritet. Dessa ingår också i regeringen. Hizbollah är terrorstämplad och stöds av Iran. Iran stödjer denna organisation eftersom de har en gemensam fiende i Israel.

Syrien är sedan långt tillbaka en militärdiktatur där militären står för ca 50% av statens budget. De har varit väldigt starka i regionen och vill få tillbaka den betydelsen. Eftersom de stått för en socialistisk stat och varit lierad med Sovietunionen så är de bittra fiender till USA. Syrien vill naturligtvis inte se en stark regering i Libanon eftersom de menar att Libanon är en syrisk provins.

Egypten har varit den ledande arabaktören och vill gärna få den stämpeln åter. Mubarak styr landet enväldigt och någorlunda sekulärt. Oppositionen består av muslimska brödraskapet som är den grund ur vilken Hamas är sprungen ifrån. Deras insatser som medlare mellan Israel och Palestina har av medierna överdrivits.

Jordanien saknar i stort betydelse. De gör anspråk på delar av Västbanken som stals under sexdagarskriget av Israel, Ingen tror att Jordanien skall få tillbaka den regionen utan det anses vara palestinskt område. I mångt och mycket är Jordanien allierad med USA och en demokratiseringsprocess är där i sin linda.

Irak är splittrat och saknar betydelse förutom som en stark faktor till varför USA inte vill ha en mer orolig arabregion.

Iran är shiamuslimsk och bitter fiende till Israel. Krisen kring deras ev. kärnvapenprogram har polariserat det religiöst fundamentala landet gentemot västvärlden. Presidenten Ahmadinedjad har uttryckt en önskan om att Isarel ska utplånas från kartan. Därför stödjer det gas- och oljerika Iran islamistiska terrprgrupper som Hamas och Hizbollah.

Maghreb (nordvästafrika) och Turkiet har ingen roll i konflikt.

Vad ska Israel göra?

Vad är rätt agerande för en nation att göra när soldaterna blir kidnappade? För det första måste nationen visa att den bryr sig om de pojkar som är uttagna i värnplikten. De får inte lämnas. Å andra sidan har man en civilbefolkning att ta hänsyn till också och de tjänar inte på att konflikten mellan palestinierna och israelerna utvidgas till att bli en regional konflikt.

Många ser Israel som det onda (läs västlig imperialist) gentemot en oskyldig civilbefolkning. Argumentet att Israel är den enda demokratin i den regionen avvisas med hänvisning till den apartheidlagarna som råder i landet och de näringsförbud som finns för palestininer. Å andra sidan är det inte bättre ställt i deras grannländer. I flera arabländer är palestininerna illa sedda och systematiskt diskriminerade. I Libanon marscherade i veckan som gått, palestinierna för att få rätt att arbeta inom samtliga sektorer, något de inte är tillåtna i dagens läge. Rent allmänt är palestinierna illa sedda i Libanon och de beskylls för att ha förorsakat det blodiga inbördeskriget som härjade i landet i cirka femton år.

Destuom får man inte få fiendens vägnar. Fienden i det här läget är Hizbollah som i Libanon har platser i parlamentet och tillåts härja fritt i det religiöst splittrade Libanon. Hizbollah representerar den shiamuslimska befolkning som äv gammal hävd inte tagit del i maktens salonger. Den är inte lika religiöst strikta som Hamas men i övrigt är de ganska lika i formen. De har också militanta grenar och politiska delar. Förutom shiamuslimer består Libanon av en drusisk (druserna är ett folk med mycket märklig religion/kultur, den är en märklig blandning av de närvarande religionerna) befolkningsandel och en sunnimuslimsk del. Landet har länge styrts av Syrien och demokratin i Libanon är bräcklig. Det kan Hizbollah utnyttja och de är svåra för regeringen att komma åt. Därför kan de riskfritt operera i södra Libanon och genomföra dylika operationer. Hur svarar den libanesiska befolkningen på detta då? Det naturliga vore att lägga skulden på Hizbollah men det kommer att få genklang mot den shiamuslimska befolkningen och på palestinierna som fortfarande bor i flyktingläger i södra Libanon. Den bräckliga sammansättningen kan komma att splittras som den gjorde i mitten av sjuttiotalet. Ett inbördeskrig kan komma att bli frukten. I det eventuella kriget blir Hizbollah en mäktig maktfaktor. Hamas är inte i samma liga som Hizbollah ifall man ser till disciplinen och organisationen. Och skulle oroligheterna öka kommer deras stöd bland den shiamuslimska befolkningen att öka. Libanon är med andra ord en krutdunk, om än en fuktig sådan. Får den tid till att torka kan den återigen bli explosiv.

Israel attackerar Libanon

I flera inlägg har jag pekat på vikten av att araberna löser sitt urusla politiska ledarskap och ser till så att Israel får en trovärdig motpart att lösa konflikten med. Nu vill jag bestämt skälla på Israel. Deras gensvar på kidnappningarna är helt utan proportioner. Inatt dödades en familj med tre barn av israeliska attacker. Och idag på dagen attackerade Israel Libanon eftersom Hizbollah kidnappat ytterligare israeliska soldater. Detta saknar proportioner. De har så många gånger använt brutala repressalier mot de övergrepp de blivit utsatta för. Nu gör det de en gång till. Använder brutalt övervåld. Vad attacken mot Libanon leder vette smeden men det riskerar verkligen stabiliteten, om det nu finns någon sådan för tillfället, i hela regionen. Vad Ahmadinedjah tänker i detta ögonblick vill jag inte ens fundera på. Inte heller i vilken riktning som Saudisarabiens oljepengar flyter. Eller Syriens president, eller eller eller... Jag vill dock understryka att det inte var Israel som inledde krisen mellan Libanon och Israel. Inte heller var det Libanons regering utan en terrorstämplad terrorgrupp som de arabiska ledarna inte förmått sparka ut ur landet. Behöver man skriva att den är islamistisk?

Israels agerande är dock huvudlöst och kommer att få negativ effekt på landet själv. Enligt Jerusalem Post så har Egyptens president Mubarak som medlet mellan israel och palestina, Israels premiärminister Ehud Olmert reda att släppa palestinska fångar i det ögonblick som konflikten nu förvärrats. Källkritiken hos Jerusalem Posts redaktion är rutten. En statsfinansierad tidning i en diktatur som Egypten skriver naturligtvis på det viset för att rädda ansiktet hos sin envåldshärskare istället för att skriva att han misslyckats kapitalt. Olmert skulle aldrig ge efter för kidnappningar på det viset. Även israels inrikesminister har enligt DN sagt samma sak, något som Olmert förnekar. Det låter minst sagt otroligt.

De som för någon dag sedan trodde på en snabb avslutning på denna konflikt har misstagit sig. Nu kommer krisen förvärras.

Opolitisk fred?

På al-Jazeeras hemsida har en analys av krönika av Arthur Neslen publicerats som gör framlyfter vikten av samtal mellan religiösa ledare från bägge lägren. Alltså en liknande tanke som Eva Boss hade i helgen och som jag kommenterade. Alla former av samtal är bra, det har vi vetat ända sedan Platons tid. Genom samtal kommer man till en högre nivå av medvetande. De religiösa ledarna kan visst samtala om en fred och det bör man göra. Dessa ledare har i demokratier möjlighet att påverka befattningshavarna både direkt och indirekt genom den allmänna opinionen. Men i samma hand som man skakar hand om en överenskommelse så har de religiösa ledarna inga möjligheter att garantera motparten den fred man kommit överens om. Fred kan endast åstadkommas genom politiskt arbete. En tro på att dessa ledare skulle kunna åstadkomma något beständigt är naivt och exempel på typiskt vänsterflum.

Inte heller ska de religiösa ledarna underskattas. De har en makt som saknar relevant motsvarighet i vårat land. Möjlighen kan man säga att de spelar samma roll gentemot regeringen som LO gör mot vår regering. Det går inte att ta beslut som strider mot de religöst lärda. Därför är det vikigt att de är förankrade i de poliltiska besluten. Men man ska inte göra sig några illusioner om att de kan skapa en fred på egen hand. För de krävs förtroendeskapande åtgärder, dvs. starka politiska åtgärder.

Turkiet

Ända sedan jag startade min blogg har fokus legat på Israel/Palestina av förklarliga orsaker. Vad som också är intressant att studera är den komplicerade utvecklingen i Turkiet. Landet måste närma sig de europeiska värderingarna och styrelseskicken för att ha en chans att aspirera som framtida kandidat till den europeiska unionen. Samtidigt har landet enorma integrationsproblem. Jag är osäker på om integration är rätt ord. De erkänner inte sin minoritetsbefolkning kurderna.


Samtidigt är den sekulariserade militären ständigt närvarande i kulisserna beredda att rycka ut ifall arvet från landsfadern Atatürk skulle omförhandlas. Militären i Turkiet har flera gånger tidigare i historien gjort just detta, överta makten. Därför kan man med rätta hävda att demokratin sitter löst i Turkiet. Militären har även i alla europeiska länder (möjligtvis med undantag av Italien med sin märkliga uppdelning av civilpoliser och militären) alla möjligheter att överta makten med vapen i hand. Däremot är sannolikheten minimal att något sådant skulle hända. Det är det inte i Turkiet.

Utvecklingen i Turkiet är därför intressant.
• Landet måste stabilisera sin demokrati och visa att den är ohotad från militär intervention.
• En klar majoritet av befolkningen är muslimer och måste få utöva sin religion fritt. Idag är religiösa symboler såsom slöjan förbjuden i Turkiet.
• Minoritetsbefolkningar som kurderna måste inkorporeras i samhället. De är ett folkslag som av tradition levt sina egna liv i bergen och måste få samma möjligheter och rättigheter som alla andra. I dag är deras rätt att tex. få använda sitt eget språk ytterst begränsat.

Tyvärr verkar islamofobin i Europa få vissa medlemsstater att vijla neka Turkiet medlemsförhandlingar. Oavsett om det är bra för EU och Turkiet med ytterligare samarbete så kan man avhysa de anledningar som dessa medlemsstater har för sitt agerande. Det är inte värdigt upplysta stater.

Irak

Att kommentera utvecklingen i Irak är ytterst komplicerat. Det är svårt att förstå den våldsamma utvecklingen där. Jag tänker heller inte gå på djupet där. Endast göra ett par iakttagelser.

Rent principiellt var avsättningen av Saddam positivt. Det är bra att USA visar för resten av världen att de inte önskar diktatorer i en modern värld. Däremot hanterar USA konflikten pinsamt dåligt. Det sista som Saddam gjorde innan han grävde ner sig i hin hålet var att släppa lös samtliga brottslingar som med rätta fanns inlåsta i Iraks alla fängelser. Denna grupp av irakier var den som initialt stod för de kidnappningarna som ägde rum i början. Den våldsspiral som vi nu skådar går dock inte att förklara med att det skulle vara fd. fångar som borde låsas in. Det handlar om något djupare. Den ilska som finns mellan shia och sunni är djup och men är i den nuvarande formen inte äldre än Saddams regeringstid.

Egentligen ska man inte se Saddam som varken shia eller sunni. Rent faktiskt tillhörde han Sunnifalangen och det var också dem som tjänade mest på hans styre. Men det var inte i rollen som sunnimuslim som dessa kom att åtnjuta privilegier utan det var att de kom från den lilla staden Tikrit norr om Bagdad som var det viktiga. Saddam rekryterade sin stab från Tikrit, och dessa var i synnerhet sunnimuslimer. Alla var däremot inte det. En av hans minister var till och med kristen. Under hans styre kände sig shiamuslimerna förfördelade och inspirerade av revolutioen i Iran 1979 som var direkt shiamuslimsk vällde känslorna fram. Saddam trummade på sin befolkning och hotade med att perserna skulle komma och krossa araberna. Retoriken var således arabisk och inte islamsk. Den finansiella biten kom från USA som ville hejda att revolutionen skulle sprida sig. Orsaken var naturligtvis att oljan måste fortsätta flöda. Kriget blev blodigt och varade i nästan ett decinnium. Här grundades den klyfta som man idag ser mellan shia- och sunnitmuslimer. Men handlar ilskan endast om att sunnimuslimerna, trots att de endast utgör ca 20% av befolkningen, legat i gräddfilen alltför länga? Att det således endast skulle vara en ekonomisk fråga. Jag ser inga andra förklaringar. Jag upplever situationen som svårförklarlig.

En reflektion och analys av situationen mellan Haniya och Olmert

I måndagens Sydsvenskan analyserar Carl Johan Evander situationen. Han
ser tecken på en snar upplösning av den mest akuta krisen. Således
tror han att Israel snart får tillbaka sin korpral. Samtidigt visar
han också att palestiniernas tillit till Hamas har ökat under den
senaste tiden. Samma trend gäller för detta område som för alla andra.
Under kristider lägger man sitt hopp till den sittande regeringen.
Precis som stödet bör Bush ökade efter 9/11. Detta enligt en stor
opinionsundersökning som israeliska tidningar presenterat.

Vad innebär det då att stödet för Hamas har ökat? Det kan nog vara
positivt. Hamas måste erkänna Israel, och det snarast. Jag tror också
att ett ökat stöd för den regering som Hamas har bildat innebär en
större rörelsefrihet från gräsrötterna. Med stöd menar jag nationellt
stöd, inte från omvärlden. Reinfeldt lyckades med en liknande
omsvängning efter att han tillträdde som ny moderatledare. När han
kunde visa på ett högre resultat vid opinionsundersökningarna så sade
partimedlemmarna: Laissez Faire, och Reinfeldt fick mandat att
genomföra den förändring som han önskar. Förhoppningsvis gäller
detsamma för Hamas. När gräsrötterna, som inte nödvändigtvis gick med
i Hamas i tron att det var ett politiskt parti eller för att utöva
politik, ser att man kan bibehålla regeringsmakten och verkligen göra
en skillnad så öppnas nya dörrar för förändring. Däremot var detta
troligen inte Israels avsikt, att stärka Hamas ställning.

Evander ser också en möjlighet för Egypten att åstadkomma en lösning i
rollen som medlare mellan Hamas och Israel. Där glömmer dock Evander
att Egypten på inga vis är någon neutral parti Hamas ögon. Hamas
bildades ur det muslimska brödraskapet som i sin tur bildades 1927 i
Egypten. Muslimska brödraskapet stämplades tidigt som illegala i
Egypten och många anhängare avrättades. Ända sedan dess har den varit
förbjuden att delta i allmänna val och är den enda egentliga
oppositionen till envåldshärskaren (faraon?) Hosni Mubarak. Eftersom
Mubarak ser MB som direkta fiender är också Hamas direkta fiender till
honom. Dessutom har Egypten setts som förrädare ända sedan Camp
David-avtalen slöts mellan Israel och Egypten i slutet på 70-talet.
Därför anses Egypten i många kretsar vara vän med Israel och fiende
till islam. För Hamas är Egypten därför på inga vis neutral och en
part med vilken man kan visa tillit i förhandlingar. I västvärlden har
vi dock en tendens att bunta ihop arabvärlden istället för att lära
känna den som en islamist vs arabist skulle göra.

Det pågår händelser i flera olika skikt. Enligt många eniga experter
pågår hemliga förhandlingar mellan Hamas och Israel med Egypten som
mellanhand. Samtidigt kämpar både Haniya och Olmert om omvärldens bild
av läget och utvecklingen. Det handlar mycket om skuld. Vem bär
skulden till att det ser ut som det gör. Det är tråkigt att just den
aspekten är så pass viktig. Här måste sägas att Hamas lyckas bättre än
vad Israel gör. Trots att det var Hamas-anhängare som kidnappade
soldaten så framstår Israel med sina bombningar som den som förvärrar
hela stabiliteten i regionen. Haniya föreslog enligt uppgift från
Dagens Nyheter om ett ömsesidigt stopp för militära aktiviteter.
Varför? Det var inte många dagar sedan de beslöt sig för att kassera
det eldupphör som de ingått får något år sedan med Israel.
Trovärdigheten hos dem är noll och intet. Sedan kan man undra hur de
tror att Israel ska gå med på det. Inne i Gaza sitter en kidnappad
soldat och man tror att Israel i det läget ska gå på med att avstå
från militära operationer. Nej, Haniya gör inget annat än att försöka
köpa utländsk goodwill. Man kan endast hoppas att det inte är någon
som köper hans budskap ty Bäst-föredatumet är sedan länge passerat.

Hur ska konflikten lösas då? Shalit måste friges/tagas snarast.
Därefter skall den part som blir tappar ansiktet i samband med dettta
lyckas en en förtroendeskapande åtgärd. Se ett av mina tidigare inlägg
om dessa åtgärder. Men, för att få en hållbar fred måste palestinierna
sluta skicka qassamrakteter över gränsen. Svårigheten i att fyra iväg
en sådan raket är inte själva handhavandet. Det räcker med en raket
och tak samt en uppfattning om i vilken riktning Israel ligger.
Däremot måste det vara synnerligen svårt att få tag i dessa raketer
och eftersom Gaza endast gränsar mot Egypten och ett medelhav – en
havsgräns vars hamnar Israel har kontroll över – skall det inte vara
omöjligt att blockera rakethandeln,

Misslyckande för Israel

Att Israel trots massiva militära insatser inte förmår hitta den tillfångatagna israeliska soldaten måste betecknas som ett misslyckande. Nu har pojken varit försvunnen i två veckor och krisen håller alltjämt i sig. Under tiden fortsätter Israel att bomba mål inne i Palestina. Nu senast dog en 6årig flicka. Ett misslyckande.

Vem vinner på detta? Palestinierna gör knappast det. Däremot kan det finnas en skev världsuppfattning bland dem som en talesman för Hamas militära gren Izz al-Din al-Qassam ger uttyck för i en artikel från TT-AFP. Han säger att de skjuter dubbelt så många raketer som före offensiven samtidigt som Israel inte har hittat soldaten. Han får det att låta som en seger för palestinierna. Låt oss hoppas att så inte blir fallet. Deras beteende måste fördömas, även bland de mest islamromantiska palestinavänsteraktivisterna. Kidnappningar får aldrig täckas av ett revolutionsromantiska skimmer som de har en tendens att färga det mesta med.

Åter till frågan om vem som tjänar på denna konflikt. Det är märkligt att man inte fått ett stopp på denna konflikt efter så mycket möda av omvärlden. Eller, om man så vill, tack vare mycket omvärldens alla mödor. Men vem är det som tjänar på att konflikten upprätthålls? Jo, bägge parter tjänar på det. Israel inhåvar flera miljarder dollar årligen från USA. Likaså pytsar kvartetten in flera miljarder i det palestinska samhället. Pengar som med all sannolikhet skulle upphöra att skickas ifall en fred åstadkoms. Därför kan vi inte räkna med en fred i den regionen förrän parterna själva skulle tjäna på att fred upprätthölls. Naturligtvis vill en majoritet av befolkningen i länderna ha en fred, jag menar inte att dessa skulle vara blodtörstiga vildar men att det finns krafter som till varje pris vill upprätthålla konfilktsstatusen. Dessa krafter måste utraderas, det måste omvärlden göra ty det är vi som skapat dem. Därefter upplåter vi fredssamtalen till de inblandade parterna.

God Morgon Världen rapporterar

I dagens God Morgon Världen rapporterar Christer Fridén om våldsspiralen i konflikten. I ett i stort innehållslöst reportage, där inget nytt kommer fram men fungerar som inledning till en analys av Göran Rosenberg, konstateras att varken de palestinska självmordsbombningar eller israeliska bombningar leder till något gott. Därefter spekulerar Rosenberg kring fredsutsikterna och hur de har sett ut. Han menar att man var nära en fred kring Osloförhandlingarna men inte numera. Det sista har han rätt i men han glömmer att Arafat i Oslo inte hade ett tillräckligt starkt mandat att förhandla. Den eventuella överenskommelsen han hade skrivit under hade han inte haft styrka att upprätthålla. Arafat hade inte sitt folk med sig vid den förhandlingen. Huruvuda Israel ens idag vill ha fred ser han som otroligt. Vad han glömmer är ifall Arafat och Fatah ens tordes skriva på en fred. Vad skulle ha hänt? Omvärlden hade naturligtvis avreglerat sitt bistånd och därmed tvingat Arafat att se sin katastrof i vitögat. Att det saknas en infrastruktur, en fungerande ekonomi, ett företagande osv. Hans situation hade blivit mycket svårare. Dessutom hade palestinierna tappat sin offerstatus som de uppnått. Omvärlden skulle sluta se dem som offer. Under ockupationen var det synd om dem och palestinska talare inbjuds till symposier världen över. Allt det hade tagit slut.

Huruvida Hamas idag räds dessa spörsmål kan diskuteras. Eftersom de inte är direkt ansvariga för hur samhället organiserats de senaste decennierna så tror jag inte att denna fråga är relevant för dem. De har andra svårigheter med en ev. fred.

Cecilia Uddén som, trots sin dragenhet för vänsterfrågor, alltid är påläst och kunnig i det hon diskuterar kommer fram till palestiniernas skuld i sin ständiga inkompetens. Många av de problem som uppstått har sin orsak i palestiniernas briljans att sabotera sina utsikter.

Sekulär islam?

Den ständigt återkommande frågan i debatten kring den tankemässiga krisen som finns inom mellanöstern och islam är bristen på demokrati. Mellanöstern beskrivs med rätta som världens minst demokratiska region. Har detta att göra med islam? Jo, helt klart. Är islam då oförenligt med demokrati? Absolut inte, se på Indonesien och Turkiet som är två exempel på, om än inte perfekta, demokratier. Vad har då den minst demokratiska regionen gemensamt förutom islam? Jo, den patriarkala traditionella kulturen som finns i arabvärlden. Och olja förstås. Även om oljan inte är ett idémässigt hinder för demokratins intåg utan en faktur som gör demokratin svåråtkomligare. För att åstadkomma demokrati måste emiren, sultanen eller diktatorn som gjorde sig privata enorma förmögenheter åsidosättas. Utrustade med privatarméer är detta inte det lättaste uppdraget, men heller inte omöjligt.

Vad är det då som idémässigt står i vägen för en sekulär demokrati sóm införts i den kristna västvärlden? Jo, det finns en grundläggande skillnad mellan islam och kristendom. Kärnan i praktiserandet av kristendom är din tro. Du skall tro på Gud, Jesus och den heliga anden. Det är det centrala. Inom islam är naturligtvis tron också central men inte i jämförelse. Där är däremot praktiserandet mer centralt. Islams fem pelare (bön, trosbekännelsen, fastan, allmosan och vallfärden) är alla plikter som varje sann muslim har att utföra. Inom islam är det viktigt vad du de facto gör. Inom kristendomen vad du tror. Därför är den kristna traditionen minimal inom den offentliga rummet. Inom islam är det viktigt att alla procedurer inom offentligheten genomsyras av islam. Om ett parlament skall bestämma hur muslimer skall leva sina liv måste deras beslut utgå ifrån profetens påbud. Inom kristendomen finns ingen bestämmelse hur en kristen agerar. Kristendomen reglerar inte detta. Och att låta ett parlament styra över tron är inte möjligt. Det är en förklaring till varför den sekulära islam inte så lätt låter sig genomföras. Att det dessutom inom islam finns en inbyggd hierarki som inte så lätt är förenligt med demokratins grundläggande idé om en person, en röst, men det är en annan femma som jag tänker gå igenom en annan dag.

Palestiniernas stöd från arabvärlden

Var är arabvärldens massiva protester mot Israels attacker mot Gaza? Vore det inte rimligt att vänta sig att de skulle protestera mot detta intåg? Vid en första anblick kan man tycka det men varför har det uteblivit? Kan det vara så att man har tröttnat på konflikten och vet att en eskalering innebär en ekonomisk risk? Arabförbundet (Arab League) har dock kommit med en resolution mot att USA (troligtvis med rätta) anklagar Syrien för att styra krisen. Det är förståeligt. Just nu vore det katastrofalt ifall Syrien gav sig in i diplomatiska dramaturgin som startat kring den kidnappade soldaten. Detta oavsett ifall Syrien är skyldig eller ej.

Palestina är ett känsligt område, men endast som symbol ty där finns inga värdefulla naturresurser. Det är inte ett strategiskt viktigt område ur militärt eller logistiskt hänseende. Religiöst är det heller inte särskilt viktigt. Jerusalem eller al-Quds som det heter på arabiska är islams tredje viktigaste plats efter Mecka och Medina.

Däremot fungerar det som symbol. Palestina har blivit en symbol mot västvärlden och den forna kolonialismen. Det står också för en arabisk självständighet. Därför är det inte uppskattat (med undantag för det religiöst styrda Iran) att islamister förvaltar det området. Därför kan Hamas inte räkna med det stöd som PLO stundtals fick av arabvärlden. Det är talande att inte ens Egypten vill riskera sin turistnäring till förmån för att vara den palestinska rösten. Hamas utelämnas inte endast av västvärlden som med rätta stryper sina bidrag utan även av stora delar av arabvärlden. Istället skickas pengarna direkt till organisationer utom Hamas. Nyligen rapporterade al-.Jazeera att Saudiarabien överförde $100 miljoner till Abbas som ska distrubuera pengarna.

Mubarak har fattat grejen

I Jerusalem Post intervjuas Dr Abdel Monem al-Mashat, prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Cairo University. Han menar att Mubarak, som aktivt deltagit som medlare vid den nuvarande konfliken mellan Israel och Hamas, har särskilda skäl för detta. Egypten har utvecklat sin turistnäring så pass att den numera är en betydande del av ekonomin. Den näringen är väldigt känslig för terrorattacker omkring Suez-kanalen. Därför ligger det i Mubaraks intresse att ett lugn i Palestinakonflikten bibehålls. Något som också betyder mycket för stabiliteten i hela regionen. Dessutom visade det sig att bomberna som exploderade i Dahab i april i år, smugglades via Gaza. Även du, mitt Gaza.

al-Mashat menar alltså att Egyptens längtan efter att åter framstå som arabismens absoluta förkämpe inte är relevant i detta fall. Den stämpeln försvann gradvis med Nassers misslyckanden och definitivt med Camp David-avtalet.