Misslyckande för Israel

Att Israel trots massiva militära insatser inte förmår hitta den tillfångatagna israeliska soldaten måste betecknas som ett misslyckande. Nu har pojken varit försvunnen i två veckor och krisen håller alltjämt i sig. Under tiden fortsätter Israel att bomba mål inne i Palestina. Nu senast dog en 6årig flicka. Ett misslyckande.

Vem vinner på detta? Palestinierna gör knappast det. Däremot kan det finnas en skev världsuppfattning bland dem som en talesman för Hamas militära gren Izz al-Din al-Qassam ger uttyck för i en artikel från TT-AFP. Han säger att de skjuter dubbelt så många raketer som före offensiven samtidigt som Israel inte har hittat soldaten. Han får det att låta som en seger för palestinierna. Låt oss hoppas att så inte blir fallet. Deras beteende måste fördömas, även bland de mest islamromantiska palestinavänsteraktivisterna. Kidnappningar får aldrig täckas av ett revolutionsromantiska skimmer som de har en tendens att färga det mesta med.

Åter till frågan om vem som tjänar på denna konflikt. Det är märkligt att man inte fått ett stopp på denna konflikt efter så mycket möda av omvärlden. Eller, om man så vill, tack vare mycket omvärldens alla mödor. Men vem är det som tjänar på att konflikten upprätthålls? Jo, bägge parter tjänar på det. Israel inhåvar flera miljarder dollar årligen från USA. Likaså pytsar kvartetten in flera miljarder i det palestinska samhället. Pengar som med all sannolikhet skulle upphöra att skickas ifall en fred åstadkoms. Därför kan vi inte räkna med en fred i den regionen förrän parterna själva skulle tjäna på att fred upprätthölls. Naturligtvis vill en majoritet av befolkningen i länderna ha en fred, jag menar inte att dessa skulle vara blodtörstiga vildar men att det finns krafter som till varje pris vill upprätthålla konfilktsstatusen. Dessa krafter måste utraderas, det måste omvärlden göra ty det är vi som skapat dem. Därefter upplåter vi fredssamtalen till de inblandade parterna.