En ny storhetstid för Egypten?

Egypten har en särställning i Mellanöstern. Eller rättare sagt, de har haft en storhetstid i Mellanöstern. Egypten har varit den mest framstående arabnationen vilken alla nya idéer har eminerat ifrån.

För hundra år sedan var Egypten på väg mot ett sekulärt samhälle i västerländsk stil. Alla i det övre styrande skiktet var utbildade i England och Frankrike. I synnerhet England. Kvinnor fick en firare ställning och landet liberaliserades. Samtidigt kom motreaktionen i form av en islamisk motståndsrörelse, det muslimska brödraskapet, som bildades på 1920-talet i Kairo. Den växte och gav upphov till en mängd mindre rörelser i hela Mellanöstern. Däribland det förhatliga Hamas som dageligen skickar Qassam-raketer in i israeliska gränsbygder. Samtidigt utkom en ny idéflora varibland en av de mest betydande får lov att sägas vara Sayyid Qutb som öppnade upp för varjehanda idiotiska tolkningar av Koranen, hobbytolkningar mer eller mindre. Poängen var att den idemässiga drivmotorn var egyptisk.

På femtiotalet vaknade arabismen till liv genom Nasser och hans militärkupp. Arabismen var på allas läppar och arabsocialismen kastade det kolonialistiska oket över ändå. Den socialistiska arabismen i Nassersk regi spreds till Syrien och Baathpartiet som i sin tur spreds till Irak. Egypten stod också i främste ledet när det gällde att kritisera Israel. Kritisera är kanske underdrift, de provocerade fram två krig som bägge vanns av Israel.

En brytpunkt i denna egyptiska storstilade galjonstod kom i och med Camp David-avtalet som garanterade en fred mellan Israel och Egypten. Sadat som skrev under fördömdes som förrädare av en i annars enig arabnation och mördades sedemera. Ända sedan dess har Egypten levt i dekadens och korruption. Mubarak har styrt med järnhand i drygt två decennier och åstadkommit noll och intet. Landet har sedan länge ansetts som en förrädare i islamisternas ögon och undervecklat uland av väst.

Men, kanske kan man återigen skåda en brytpunkt. Kefayarörelsen, den rörelse som vill tvinga fram demokratiska val i Egypten har inte åstadkommit något maktkifte. Däremot har Egypten tagit tydliga steg till höger och ersatt flera regeringsmedlemmar som har en liberal hållning. 2004 genomfördes liberaliseringar av ekonomin och näringsfriheten och rätten till egendom förstärktes. Sedan dess har ekonomin blomstrat upp och nått tillväxtnivåer på 5%. Jämfört med tigerekonominerna i Asien är det fjuttigt men jämfört med de annars så efterblivna arabiska stater får det ses som ett fantastiskt resultat. Hittils i år har tillväxtsiffrorna uppskattats till hela 7%. Otroligt. Frågan är nu om Egypten kan visa vägen för resten av Mellanöstern? Knappast. Det ordspråk som handlar om palestinierna: de missar aldrig en chans att missa en chans, kan förmodligen utsträckas till att gälla hela den arabiska gemenskapen, Umma. Men man kan ju hoppas för det vore högst välkommet.

Hej!
Jens heter jag och är amatörhistoriker, och Johan har mycket vänligt erbjudit mig att skriva här, vilket jag kommer att göra när jag hinner. Jag kan också svara på historiefrågor om ni ställer dem här på sidan.

Jag hade tänkt komplettera Johans analyser med lite historiska tillbakablickar kring Mellanöstern, om möjligt så att det anknyter till dagens politiska situation. Mellanösterns historia är full av myter, vilket hänger samman med att historian i allra högsta grad är levande. För det första ingår den i minst tre stora religioners historia, som alla baserar sin legitimitet på vad de anser hände. Vi har hela Gamla Testamentet, där forskarna idag är oense om de verkliga historiska karaktärerna börjar med Moses, eller om både han, David och Salomon är rena sagofigurer. Som jämförelse kan ju nämnas att svenskarna, trots att de är ett så pass mycket yngre folk än de gamla judarna, för några hundra år sedan också skrev historieböcker (som Rudbecks Atlantica, en fantastisk skröna!) som redogjorde för våra kungar ända tillbaka till syndafloden!

Numera är nästan alla de där kungarna utrensade som rena sagofigurer, men det är förstås mindre kontroversiellt att säga att det inte fanns tretton kungar som hette Erik före Erik den fjortonde, än att säga att kung Salomon kanske aldrig existerade, eller för den delen att Herodes dog tio år före Augustus stora folkräkning (och Jesus födelse). Då skulle du trampa många troende på fötterna. Eftersom människor identifierar sig med Mellanösterns historia är myterna så känsliga.

Det andra skälet till mytbildningen är förstås den komplicerade politiska situationen i Mellanöstern – det behöver jag ju inte tala om för er. Sådana myter tänker jag ge granska i mina krönikor.

Den första myten är den om det lyckliga och toleranta kalifatet under medeltiden. För om det är något ämne som är gångbart att skriva historia om idag så är det om den arabiska civilisationen, hur högtstående och tolerant den var, särskilt om man jämför med hur efterblivna och fördomsfulla de kristna var. Inte för att det inte är sant – åtminstone i viss mån – men det finns ingen anledning att skönmåla medeltidens arabiska högkultur för den är hopplöst föråldrad idag.

Ändå är det vad många gör: jag har läst debattartiklar av imamer som talat om att väst och den klassiska arabiska civilisationen borde lära av varandra och ta upp varandras bästa sidor. Det låter ju tolerant och vidsynt, men faktum är att det är ungefär som om en västerlänning idag skulle säga att vårt demokratiska samhälle skulle ha mycket att lära av det gamla Romarriket! Ingen skulle ta en sån knäppgök på allvar. Kalifatet var verkligen inget idealsamhälle, och folk borde veta bättre än att idealisera dess historia.

Diplomaten Ingmar Karlsson, som nyligen fick Europapriset av Sydsvenskan för sina insatser för Mellanöstern, är ett exempel på hur usel historieskrivning tolereras och rent av hyllas, bara den berömmer islam. Han har skrivit en bok som heter ”Vårt arabiska arv”. Karlsson är kanske mest känd för sitt ivriga lobbande för Turkiet som EU-medlem, och om hans böcker om det är tiondelen så okritiska så avråder jag starkt från att läsa dem.

Jag har inga invändningar bokens ämne, att beskriva den framstående vetenskapen och filosofin i kalifatet: man var världsledande inom matematik, medicin, arkitektur, vetenskapliga termer och mycket annat. Det är ingen märkvärdig bok – du kan läsa samma sak i Wikipedia – men visst är detta viktigt att veta.

Men när han kommer till frågor om tolerans så lyser hans politiska agenda igenom och han slänger det kritiska tänkandet överbord. På fullt allvar framhåller Karlsson al-Andalus, arabrikena i Spanien, som föredömen för samexistens mellan muslimer och kristna i dagens Europa – för det är det som är meningen med hans bok. Ett kapitel heter till och med ”Alhambra – en modell för det europeiska huset?” och Karlsson öser lovord över hur religionerna samexisterade i det medeltida muslimska Spanien.

Vad har jag emot det då?

1. Det första är att Karlsson snabbt glider över slavarnas roll. Faktum är att Alhambra i huvudsak beboddes av slavar: förutom alla betjänter fanns där hundratals haremsdamer och eunucker. De tidiga arabiska samhällena var ett av världens mest uttalade slavsamhällen. Slavar har funnits i alla kulturer, men i kalifatet fanns de överallt, inte bara som grovarbetare och husslavar, utan som höga tjänstemän och ibland som soldater. Kvinnor var i dessa samhällen inte mycket mer än en handelsvara: de flesta muslimska härskare hade stora uppsättningar av konkubiner och faktum är att många av furstarna hade slavinnor som mödrar. Detta skriver Karlsson om, men han tycker snarast det är bra och tyder på att araberna inte var rasister!

Att hålla så många kvinnor isolerade i palatsen krävde speciella övervakare, och inte för inte var al-Andalus var centrum för Europas eunuckhandel. Pojkarna som kastrerades kom från många länder; kristna, muslimer och judar hade inga problem att samarbeta i denna fråga. En specialitet för de spanska muslimerna var carzimasian, som genomgått en operation där man skar av allt som gick att skära av – med sådana väktare kunde de muslimska furstarna vara helt säkra på att deras haremskvinnor inte fick sin heder kränkt. Enligt samtida uppgifter dog nitton av tjugo pojkar som kastrerades, men de ”toleranta” furstarna såg eunucker som något helt naturligt (eunucker fanns i kristna samhällen, mest i Bysans, men inte i lika stor utsträckning). Karlsson skriver att det fanns ”3 t” bakom al-Andalus framgångar: teknologi, talang och tolerans. Du glömde ett t för ”testiklar”, min gode ambassadör, för eunuckmodellen var mycket framgångsrik på sin tid.

2. Det andra är Karlssons förenklade syn på muslimernas tolerans. De muslimer som erövrade Spanien tolererade andra religioner, men vad skulle de annars ha gjort – utrotat de kristna som bodde där? Det hade bara lett till kaos, medan det rådande systemet var genialiskt uttänkt: muslimerna tog skatt av de kristna och judarna, och kunde dessutom förse sig med slavar eftersom det egentligen var förbjudet att förslava andra muslimer. Jag säger inte att de muslimska samhällena var mer orättvisa än sina kristna grannar, men det slavsamhälle som fanns i al-Andalus var verkligen inget föredöme och Ingmar Karlsson är direkt osmaklig när han föreslår att dagens Europa skulle ha något att lära av slavpalatset Alhambra.

3. För det tredje, så var staterna i kalifatet bedrövligt efterblivna politiskt sett. Nästan utan undantag styrdes de av enväldiga furstar, medan lagarna sköttes av prästerskapet. Sverige, som förstås var ett ohyggligt efterblivet område om man jämför med al-Andalus, hade faktiskt under den här tiden församlingar av fria bönder, ting, som både stiftade lagar och i åtminstone i teorin valde sina kungar.

Jag vill säga att det inte kan jämföras med demokrati i ordets moderna betydelse (man ska ju akta sig för att idealisera historien), men själva idén att makt och lagar inte var något som kom från Gud utan tillhörde människor är grundläggande på vägen till det moderna samhället, och i al-Andalus tog man aldrig ett enda steg mot den insikten. Faktum är att det dröjde till artonhundratalets Osmanska rike innan något muslimskt land skaffade sig en konstitution, ett världsligt statsskick av den typ som fanns i Rom och Aten, och i många av de kristna feodalsamhällena (Englands Magna Charta är kanske den mest kända).

Alla de hämmande strukturer som dagens muslimska samhällen plågas av fanns redan i al-Andalus: bristen på demokrati, de religiöst styrda lagarna, kvinnornas underordnade ställning och hedersproblematiken. Det allra värsta var kanske att de muslimska furstarna bodde i en sådan osund miljö, för de umgicks till stor del med slavinnor och eunucker och de svagare styrdes ofta av seraljens favoriter. Att isolera härskaren i palatset är ett idiotsäkert sätt att få honom att strunta i hur hans undersåtar hade det och ett sådant samhälle blir förr eller senare ohjälpligt förstenat.

Ingmar Karlsson drömbilder går ut på att de tidiga muslimerna tolererade andra religioner och inte var rasister, men till och med om det vore helt sant så hjälper det inte, för deras samhällen hade andra allvarliga fel som gör att de inte kan användas som föredömen på något sätt. Hans bok håller inte, och hans enda ursäkt är att han inte är ensam: jag såg bland annat en tv-serie från BBC om al-Andalus (någon minns kanske vad den hette?) som gick i samma ljusa ton.

Jag förstår så väl varför man gör så här. Man vill så gärna att historien ska hjälpa oss att lösa våra problem, men det gör den inte. Vi får vackert klara av att lösa Mellanösterns frågor och integrationsproblemen med de kunskaper vi har idag

Jens


PS. För att balansera min artikel lite kommer här en cliffhanger till nästa tema som är lika kontroversiellt och måste behandlas med stor takt: den judiska antika historien. När Israels president nyligen avgick (efter våldtäktsanklagelser) tog knessetledamoten Majali Wahabi, som tillhör den minimala drusiska minoriteten i Israel, tillfälligt över statschefsposten. Han presenterade sig då i Knesset som ”Israels förste icke-judiske statschef sedan kung Herodes”.

Herodes den Store, som sägs ha regerat vid tiden för Jesu födelse (men se ovan), har ett genuint dåligt rykte, både hos kristna (tack vare Nya Testamentet) och hos judar (eftersom Herodes och hans släkt var romerska lydfurstar). Men han var trots allt judarnas kung och byggde om templet i Jerusalem, så vad var han för något om han inte var jude? Herodes mor var judinna, vilket är en vanlig definition på att någon tillhör det judiska folket, och själv verkar Herodes också ha varit troende, så varför var det ingen i knesset som protesterade när Wahabi karakteriserade honom som icke-jude? Det ska jag skriva lite om i nästa inlägg.

Självmordsbomberi

Här ska en fundering kring självmordsbombens kultur att diskutera. Hur kommer det sig att en så stark självmordskultur frodas i arabvärlden?

För det första brukar det ofta framhållas att det inte är större i arabvärlden än i andra samhällen men det är naturligtvis bara nonsens. Visst finns det områden som Sri Lanka där andra grupper också använder självmordet som ett vapen mot sina fiender. Likaså Japans kamikazepiloter m.fl. Däremot är kulturen kring självmordet i den muslimska arabvärlden starkare än någon annanstans. Familjerna hyllas som vore de just martyrer och rent ekonomiskt försörjs de av olika militanta organisationer i lång tid framöver.

Axess-Tv har i helgen sänt några amerikanska dokumentärer för att spåra och kartlägga självmordsbomens kultur men jag utgår i denna artikel inte från den diskussionen.

För det första tar Islam i sin rena textform starkt avståd från självmordet, det är inte förenligt med god muslimsk sed att begå tradition. Trots det sker självmordet i islams namn. Detta är ännu ett exempel på att man inte kan lära sig vad Islam är och vad det inte är genom att studera dess texter. Det är en stor diskrepans mellan den formaliserade islam som den framstår i Koranen och sunna och haditherna och den som man lär känna genom att undersöka traditionerna och bruken i arabvärlden. Fenomenet med självmordsattentat är egentligen urgammalt och det finns exempel på självmordssekter från tusentalet år tillbaka men i modern tradition saknar dagens självmordsbombare anknytning till den gamla sekten. Fenomenet uppkom igen i den första intifadan i slutet av åttiotalet. Det var då shiamuslimska Hizbolla och Hamas som lät de första bombbältena göra debut på den politiska scenen. Det var alltså påbjudet från Teheran som en legitim kampmetod, för att inte säga av islam påbjuden. Paradiset med 72 jungfrur och allt det där. Kan man härigenom säga att självmordsbombens kultur stammar från den shiamuslimska religionen? Kan man dra en parallell mellan offren från Karbala och hela den försakels- och gisselekultur som uppkommit därigenom med dagens självoffrande bombdårar? Finns där ett samband? Detta samband skulle jag vilja se utrett tydligare, tyvärr är jag inte kunnig nog att göra det.

Bombdåd i Algeriet, en analys

I veckan lyssnade jag på P1:s Människor och tro där ett intressant samtal fördes om utvecklingen i Nordafrika. I Algeriets huvudstad Alger har som bekant ett bombdåd ägt rum. Det nya och anmärkningsvärda är att det var en självmordsbombare som tog sitt liv i dådet. Kanske kan det tyckas som en i raden av muslimska självmordsbombare men faktum är att det var en ny företeelse i Algeriet.

Algeriet plågas fortfarande av arvet från det blodiga inbördeskriget på nittiotalet som föranleddes av det första fria valet kring 1990. Vid det valet segrade det islamistiska FIS men ganska snabbt gick militären och statskuppsmässigt tog man med våld makten, med stöd av västmakterna. Det följdes av ett långt och blodigt och i synnerhet brutalt inbördeskrig som lämnade få familjer orörda.

Den första analysen utifrån detta vill jag vända mot hemmaplanen. Det är slående hur pass mycket som hänt på bara sjutton år. Idag torde en sådan sympati från väst vara politiskt omöjligt, lyckligtvis. Idag kan väst inte stödja en militärkupp som går emot ett legitimt valresultat. Demokratin har vunnit mark sedan början av nittiotalet och här får man nog hålla fram vår egen Göran Persson som en av de förgrundsfigurerna i den omställningen. Tidigt vände han diktatorerna som Sverige annars tysta kramat, ryggen. Då menar jag i synnerhet despoter som Arafat till fördel för demokratier som Israel. Demokratin är idag viktigare än vad den var för sjutton år sedan. Inte minst GWB har betonat demokratins betydelse, även om hans uttal av demokrati andas en annan luft än önskvärt.

Om vi fortsätter i Nordafrika så hade konversatörerna i Människor och Tro en intressant aspekt. De såg den nyanledda islamismen som en Franchise till al-Qaida. al-Qaida har utvecklat sig till en högre idé. Utifrån denna modell behöver vi inte längre frukta större attentat som den mot WTC men samtidigt har andra typer av hot accentuariserats. al-Qaida är numera en global islamistisk idé och tankegods som vilket liten pojksammanslutning kan gripa efter och hänvisa till. Man ingår i den al-Qaidiska gemenskapen genom att bara hänvisa sin egen grupp som del av al-Qaida. Dessutom följer en standardiserad manual med i hur man genomför terrorattentat, inkl. hemsidor och marknadsföring. al-Qaida har globaliserats liknande den globalisering de själva är så starkt fientlig emot. Den lilla grupp som tagit på sig ansvaret, Islamiska Maghreb, (Maghreb är Nordafrika väster om Egypten) kommer sannolikt att sprängas ganska snabbt. Sådana små grupper löser upp sig själva och omgrupperar sig igen.

Algeriets utveckling hotar nu att gå med den ökade rivalisering som vi sett i Marocko under en tid. Det kan få förödande konsekvenser och riva upp det gamla inbördeskriget igen. Detta skulle naturligtvis få förödande konsekvenser för civilbefolkningen och destabilisera regionen. Med ett redan känsligt Marocko är det verkligen inte önskvärt. Det som är positivt är dóck avsaknaden av fossila råvaror som i många stater fungerar som den enskilda despotens monetära skafferi. Inte heller utgör Maghreb den symbolik som hägrar i Saudiarabien som väktare över islams två mest heliga platser, Jerusalem med al-Quds eller Mesopotamien som den äldsta civilisationen eller Iran med sitt ärorika förflutna.

Min tredje slutsats är betydligt kortare. Egypten har förlorat all sin status som dominerande arabland. Idag är Mubarak en bifigur i Mellanösterns politiska och ekonomiska förehavanden.

För att få fart på den här bloggen

välkomnar jag Jens Jacobsson som medskribent. Inom kort kommer ett inlägg från Jens.

"Motståndsrörelsen" har avrättat 21 shiitiska arbetare.

Vad Saam Kapadia skulle kalla "motståndsmän" har nu avrättat 21 stycken shiitiska arbetare som kom körande i tre minbussar på en väg strax utanför Bagdad, med sex kurder som fortfarande saknas. De var på väg till marknaden Shorja där de jobbade. Det är samma marknad där andra "motståndsmän" utlöste några bomber förra veckan som ledde till ytterligare 60 döda.

Jag rekommenderar följande artikel där olika attentat den senaste veckan listas. Ordet "motståndsmän" blir smaklöst.

Berlin och Gaza, en analogi

Nyligen besökte jag den tyska huvudstaden Berlin som har rustats upp för många miljoner euro. Ur ekonomisk synounkt var det mycket intressant, Berlin har en tydlig särprägel bland Europas huvudstäder. Under kalla kriget var Västberlin en helig ko för västmakterna och oavsett hur instabil situationen blev så satsades pengar på Västberlin. Flera gånger var kommunisterna nära att attackera Västberlin vilket naturligtvis fick konsekvenser på stadens affärsliv. Stora tyska giganter som Siemens och Bosch tordes aldrig satsa på stora anläggningar i Berlin och stadens näringsliv saknade därför de riktigt tunga giganterna. Inte heller mindre små bolag tordes investera i Berlin tack vare den politiska instabilitet som där rådde. Kommunikationerna var heller inte de bästa eftersom Västberlin var en liten enklav mitt inne i östblocket. De problem som uppstod under kalla kriget löstes med rikliga subventioner och bidrag från västmakterna, Västberlin skulle blomstra, oavsett kostnaderna. Bidragen konkurrerade med och slog ut privata företag och hämmade utvecklingen än mer.

När så muren föll och Berlin och hela Tyskland återförenades ströps dessa bidrag eftersom staden nu kunde leva på det man hade levt av innan kriget. Problemet är att man missat 60 års utveckling och den ekonomiska grunden som en gång funnits hade antingen avvecklat sig själv pga. riskerna som fanns i Berlin eller blivit utkonkurrerade av de bidrag som svämmat över i Västberlin. Staden visade sig ha en arbetslös befolkning utan företagarvana. Politikerna satsade miljarder på att bygga ut kulturetablissemang för att invänta de hjorder som ville tillbaka till Europas kulturella huvudstad. Återigen visade politikerna att de missat 60 års utveckling. Europas kulturella huvudstad visade sig inte ligga i Europa längre. Idag har berlinarna en gigantisk skuld och en astronomisk arbetslöshet. Det är en stad med djup ekonomisk kris.

Poängen med denna historia är att vi kommer att tvingas se samma utveckling i Gaza den dag vi får fred där. I åratal har Europa och Amerika slängt bidrag över den palestinska staten som är näst intill helt bidragsförsörjd. Den dagen bidragen stryps kommer Gaza att hamna i ekonomisk trångmål som är av betydligt mer illaarslande art än vad vi sett i Berlin. Här finns nämligen ingen grundläggande infrastruktur från början, det finns inte en epok bakåt i tiden då Gaza har varit blomstrande. Alla former av företagande har hämmats pga. av att företag alltid sökt kortvariga vinster eftersom de politiska ramarna alltid varit instabila och satsningar på framtiden kan inte utlova återbäring.

Om den politiska scenen har varit i riskzonen för att radikaliseras är det inget mot vad vi kommer att få se när freden kommer. Passa er för freden ty den är farligare än kriget.