Fraktionerna i Irak

Våldsamheterna i Irak förtsätter oförtrutet genom julhelgen. Bilbomberna exploderar och civila människor faller offer för blind terror. Ändå räds den amerikanska administrationen att benämna oroligheterna som ett inbördeskrig. Trots att lejonparten av landets medier faktiskt börjat bruka just det känsliga ordet. Naturligtvis är det känsligt, orsaken är enkel. Ett inbördeskrig är ett totalt haveri och så långt vill Bush inte sträcka sig i sitt ordbruk. Det vore att underkänna sin egen politik totalt. Nu håller man dörren öppen för att det kan vända med reformerad politik. Man behöver inte revolutionera politiken, det räcker med att justera den.

Vilka är då fraktionerna som slåss i Irak? Det är i synnerhet tre grupper som slåss om makten. Shiiterna, sunniterna och kurderna. Förvisso är också kurderna muslimer men deras etniska identitet är starkare än den religiösa, därför är det också så att man där först och främst stävar efter ett regionalt självstyre i den nya Irakiska federationen. Kurderna är det minoritetsfolk som utgör nästan 20% av den totala befolkningen men är främst bosatta i de norra delarna. Man har flera gånger försökt uppnå en högre grad av självstyre i Irak men blivit brutalt nedslagna, i synnerhet kring 1990-91 så man fick Bush stöd i frågan. Den gången slog Hussein ned upproret och gasade blint ihjäl ca 180.000 kurder i hämnd, utan en reaktion från Vita Huset. Kurderna var också de första som slogs sida vid sida med de amerikanska trupperna.

Sunniterna är delade i Baathisterna, de saddamtrogna som försöker återupprätta diktatorns glans och makt. Sunniterna var välbeställda under Saddams styre även om baathregimen var kraftft sekulär. Den lilla minoriteten var starkt representerad i de olika råden som styrde Irak. Bland sunniterna finns också våldsamma jihadister, ofta ditresta, med stöd från al-Qaida och andra wahhibitiska och salafistiska nätverk.

Dessutom finns den stora majoriteten, shiiterna, som blivit det största dråpslaget Bushadminsitrationen. I förväg byggde man i många och mycket sin planeringe utifrån den shiitiska befolkningen. Man var övertygade om fleratalet detaljer. Genom att bygga en demokrati baserad på shiiterna så skulle man vända den islamistiska revolution i Iran, många shiiter därifrån skulle kunna öppna dörren mot omvärlden och man skulle bjuda Iran in i värmen igen. Det var en shiitisk man som fick uppdraget att starta det Iraqi Council, det första råder med visst mått av självstyre. Och det var med shiiterna man skulle liera sig istället för med den bedrägliga sunniregimen i Saudiarabien. Nu underskattade man det press som funnits på shiiterna i Irak under Saddams styre. 2003 anordnade shiiterna för första gången sedan den islamistiska revolutionen i Iran en vallfärd till Nadjaf och Karbala (de två heliga städerna för shiiter) vilket attraherade ca 3 miljoner besökare, långt fler än de som genomför Hadjj i Saudiarabien. Shiiterna var också splittrade al-Sistani som representerar en introvert islam med persiska drag. Den är till stor del sekulär men samtidgt rätt tandlös och har inga större sociala projekt. Vid sidan har klanen al-Sadr (som döpt en gigantisk stadsdel till Bagdad till Sadr-city, ett slumområde med starkt socialt engagemang från Sadr-klanen) attraherat många perser med ett mer fundamentalistiskt resonemang där exremismen frodas. Här finns inga band till al-Qaida som i många och mycket är en sunnitisk sammanslutning. Dessa har utgjort en stötesten för Bush och visar inga tecken på avmattning, än så länge.

Lägg till de ditresta jihadisterna som gör allt för att slåss mot korsfararna (och även tatarerna som också lever i det kollektiva minnet som skövlare, tatarerna var de första som skövlade Bagdad, något korsfarana aldrig gjorde). Ingredienserna räcker långt för att berättiga ett ordval där inbördeskrig är inkluderat.

Det hotande inbördeskriget i Palestina

Palestiniernas regering är på defensiven och håller på att splittras. Presidenten har utlyst nyval och underkänner därmed Hamas som regeringsduglig organisation. Palestina riskerar därmed att falla in i ett blodigt inbördeskrig. Hur ska den konflikten mellan arabismen och islamismen lösas? Vem ska lösa den?

Försvarets expert på mellanöstern, Magnus Norell, är på dagens P1 inne på samma linje som jag förespråkat tidigare. Omvärlden ska inte ta på sig alltför mycket av medling eller ansvar för olika fredsscenarion. Det är palestiniernas eget fel att palestina nu är splittrat. Med tanke på den yttre fiende de har är det förvånansvärt att de trots allt har möjlighet att slåss om inbördes meriter. De har förutsättningar att rikta ilskan utåt, men misslyckas. Jag minns Cecilia Uddéns ord: "Man ska inte underskatta palestiniernas förmåga att misslyckas".

Ingen terror mot muslimer

I dagens anförande som utrikesminster Bildt höll vid UI förordade han en tvåstatslösning som den enda möjliga lösningen på mellanösternkonflikten. Så sant, det är den enda lösningen. Fast lösningen ligger utanför räckhåll när Israel inte har EN part att förhandla med. Den identitet varmed palestinierna ska bygga sin stat skiftar som en kameleont. Problemet har faktiskt mycket med identitet att göra. Vad vi nu har är två olika grupperingar som gör anspråk på regeringsställning: dessa två representerar två olika identiteter. Hamas står för den islamistiska identiteten där Palestina inte är det självklara målet utan en större Umma, en stor muslimsk gemenskap under den islamistisk lagen. Dessutom finns PLO som är fostrade i Egypten under Nasser med den arabiska identiteten som förebild. Dessa två är nu i schism och märk att det aldrig är frågan om självmordsbombningar nu. Islamister självbombar inte medmuslimer.

Tre typer av islamsk terrorism

Den första typen av islamsk terrorism återuppstod under åttiotalet på flera håll. Bakomliggande faktorn är givetvis den iranska revolutionen vars förgreningar snabbt spred sig över mellanöstern med både lovsånger och gasdollar som tacksamt togs emot av islamistiska grupper. Den nya generationen som vuxit upp i flyktingläger och kåkstäder blev snabbt tacksamma offer för den hjärttvätt som krävdes för att de frivilligt skulle klä sig i dynamit och offra sitt liv för att spränga t.ex. ett israeliskt café. Målet var geografiskt nära och klart uppfattat som ett defenstivt jihad. Anledningen till att israelerna var ett lovsjunget byte är att Israel praktiserar allmän värnplikt. Det leder till att alla israeler kan betraktas som militära måltavlor. Detta ledde till att sympatierna växte, både utomlands och inom umma (den islamska världsgemenskapen/församlingen).

Den elfte september förändrade det mesta. Nu tog jihad en ny vändning och tog dessutom världens största militära makt på sängen. Genom att få mestadels saudier av ordnad bakgrund, väl orienterade i världen och till synes sekulariserade, att lära sig spaka Boeingplan och flyga rakt in i tvillingtornen. Förutom den monetära vinst som bin Ladin förskaffade sig på världshandeln och den militära reaktion som också måste betraktas som en succé, får reaktionen inom Umma ses som ett misslyckande. Opinionen inom de muslimska länderna, inklusive Ulama (de skriftlärda) fördömde terrororganisationen som oislamsk. Det var inte rättfärdigat utifrån sunna och koranen. Det gick inte att betrakta tvillingtornet som ett militärt mål som man enligt jihad kan angripa i defenstivt syfte. Däremot var taket höjt för nya mindre grupperingar som nu kunde ta eget initiativ till egna angrepp. På något vis gjorde bin Ladin och hans mentala mentor Zawahiri sig till 2000-talets Sayyid Qutb.

I juli 2005 tog den islamistiska terrorn en ny vändning genom att ytterligare evolvera. Då sprängde sig ett antal förortspojkar från Leeds sig själv i Londons tunnelbana. Förortspojkar som aldrig satt sin fot i ett muslimskt land utan hela tiden bott i de trygga kvarteren i England. Nu blev inte syftet lika klart, kopplingen till kriget är inte självklart. Istället har det börjat diskuteras och förklaras i sociala termer. Utanförskap och systematisk diskriminering. Till stor del verkar det vara frågan om pojkar som helt utan koppling till den större jihad som föds ur den internationella terrorekonomin. Vad blir nästa steg? Tro mig, det steget kommer.

USA stödjer nyval i Palestina men ej i Libanon

USA stödjer det nyval i Palestina som palestiniernas president Mahmoud Abbas nyligen har utropat. I Libanon däremot håller sig USA negativ till tanken på att ett nyval skulle utropas för att stabilisera landet. I Libanon är det den USA-fientliga falanger som är i opposition. Är det konspiration månde?

Knappast, Palestina är på randen till inbördeskrig där väpnade grupper slåss mot varandra. I Libanon är det oppositionen som slåss mot ett grannland och en militär granne som lägger sig i libanesernas inrikespolitik. Där ligger en avgrundsdjup skillnad och tillräckliga orsaker till varför USA bör välkomna Abbas beslut och motsäga sig ett dylikt sådant från libanesernas president Emile Lahoud.

Gör Bush en kursomläggning

Initativet att invadera Irak var ett initiativ från de neokonservativa, den grupp av tyckare som Bush tyade sig till för att visa på beslutsamhet. Det är den grupp ur vilken Rumsfeldt, Bolton, Wolfowitz m.fl. stammar. Vad Bush nu gör är att ge dessa mindre utrymme till förmån för den mer konservativa stammen. Det är beslut helt i linje med Bakerrapporten som inte kom med något nytt, förutom det som läckt till pressen.

Sammanfattningsvis kan man väl påstå att den inte heller kommer med några visheter av rang. Det viktigaste beslutet är att USA ska avpolletteras från området och de huvudsakliga styrkorna ska vara tillbaka senast slutet av 2008. Vad det betyder för regionen kan man ha åsikter om. Det är inte säkert att det är ett beslut som är till gagn för den irakiska regeringen. Varför?

- Det våld som frodas i Irak är ett våld sprunget ur ett långt missnöje med sakernas tillstånd och osämje mellan etniska och religiösa grupper. Inte främst mot de utländska trupperna.

- Regeringen får mindre utrymme för att föra befäl över områdena och monopolisera bruket av våld helt enkelt därför att skjutkraften förminskas.

- All form av inititativ från den amerikanska regeringen att militärt intervenera i framtida regioner kommer att bemötas med stor skepsis. Hittils har Putin lyckats göra narr av Bush syn på demokrati tack vare Irak. Det kommer att bli än värre ifall inte USA fortsätter att arbeta för att stabilisera Irak. Med all säkerhet som gränsar till visshet kommer vi i framtiden behöva en stark demokrati som kan intervenera mot stater som Iran, Nordkorea och - den dagen - varför inte ett aggressivt Venezuela?

- Det luktar starkt av ekonomiska orsaker. Militären slukar stora ekonomiska resurser som staten hellre lägger på annat. Dessutom luktar det populism och försök att lägga ut mattan för demokraternas blivande presidentkandidat.

Istället tycker jag att Baker borde ha funderat kring en annan statslösning än ett stort Irak. En federation med tillräckligt små enheter att varje enhet inte rimligtvis kan spricka i osämja. Denna federation med hög lokal makt över ekonomin och liten över handeln. Om man utesluter den internationella terrorn som reser till Irak för att slåss i den globala Djihad som utropats av bin Ladin för ett antal år sedan så finns det en misstänklighet mellan de etniska och religiösa grupperna som inte sällan är geografiska. Låt då dessa bli grunden. Där kan man finna enigheten. Där kommer man finna lösningen.

Idag släpps Baker-rapporten (från Iraqi Study Group, ledd av förra utrikesministern, James Baker) som kommer att staka ut USAs nya strategi i Irak, nästintill oavsett vilka slutsatser som där dras. Bush har hittils undvikit att lägga om riktningen i väntan på slutsatserna som gruppen drar i sin rapport så Bush blir så illa tvungen att ta åt sig av den kritik som där formuleras.

Vad gör man av en forn diktator?

När Iraks rättsväsende står inför problemet Saddam Hussein, vad är då den rätta åtgärden för att han i framtiden inte ska bli ett problem? Hur ska man ta udden av honom, ge vad offrens anhöriga skulle kalla hämnd samt minimera möjligheten att göra en martyr och symbol för det gamla och stabila av honom?

Ett gammalt talesätt är att det är vinnarna som skriver historien. Det må vara rätt men det är inte väsentligt eftersom vinnarna snabbt glömmer den. Förlorarna däremot, de har inte råd att glömma historien. De kan inte glömma den eftersom de tvingas leva med den i tid därefter. Första världskriget kunde trippelententen lätt lägga bakom sig i glömskans backspegel medan tyskarna tvingades konfrontera sitt nederlag i åratal därefter. En förlust vars minne väckte ont blod till liv.

Var vill jag komma med det då? Jo, att förlorarna, baathisterna och sunnimuslimerna, kommer att tvingas leva i en stat där de anses ha förlorat sin priviligerade status och ställning. Traditionellt sett (sedan al-Rashid på 800-talet) har sunniterna levat med makten över shiiterna även om sistnämnda oftast varit numerärt större, i det landområde i benämnt Irak. Därför är det viktigt för den nya regeringen att den inte skapar en symbol av Saddam som förlorarna tillåts att samlas kring.

Vilka är möjligheterna för domstolen? Släppa honom fri? Naurligtvis inte. Döma honom till ett tidsbegränsat fängelsestraff? Inte det heller. Livstids fängelse? Jo, fast kurderna skulle revolutera mot ett sådant beslut och i gengäld ta än större avstånd från staten Irak genom att kräva full autonomi för det man idag benämner som Kurdistan. Kurderna skulle endast nöja sig med det grövsta straffet, liemannen. Sunniterna å andra sidan skulle genom en avrättning skapa sig en martyrbild där Saddam (som på slutet likt Arafat försökte ikläda sig de islamskt gröna draperingarna) förlustar sig med himmelens 72 jungfrur. Rätt förståeligt med tanke på jänkarnas kaos så är det redan nu många som ser tillbaka på Saddams styre med nostalgi. Precis som kommunismkulten i Ryssland håller på att växa sig allt större. Fortfarande kan man där se äldre människor gråta över Stalins död.

Hur eliminerar man då riskerna att göra en martyr av Saddam? Först måste man inse att landets stora parter inte kan enas kring domen. Vore det för det nya landet Irak så riskabelt att förändra gränsdragningarna? Varför inte göra ett efterlängtat autonomt Kurdistan i norra Irak? Det tror jag är viktigt för den fortsatta processen. Se till att skapa förutsättningar för en nationalstat med stark etnisk prägel ty därigenom kan man enas utan det starka sociala kittet som islam innebär. Fortsätt därefter med mindre områden som de shejkdömen som präglar gulfkusten. Låt träskaraberna bereda sitt sjävlstyre. Shiiterna i öster sitt eget och sunniterna i den triangeln sitt eget osv. Genom en stabil regional bas finns på sikt möjligheter för något federativt kit i ett nytt Mesopotamien med antingen Abbasiderna eller Babylonska förebilder. I ett fortsatt stort Irak finns bara ett socialt kit som kan ena landet utan ammunition och det är islam, det är en utveckling som sekulära liberaler fasar. I umma föds inget gott.