Vad gör man av en forn diktator?

När Iraks rättsväsende står inför problemet Saddam Hussein, vad är då den rätta åtgärden för att han i framtiden inte ska bli ett problem? Hur ska man ta udden av honom, ge vad offrens anhöriga skulle kalla hämnd samt minimera möjligheten att göra en martyr och symbol för det gamla och stabila av honom?

Ett gammalt talesätt är att det är vinnarna som skriver historien. Det må vara rätt men det är inte väsentligt eftersom vinnarna snabbt glömmer den. Förlorarna däremot, de har inte råd att glömma historien. De kan inte glömma den eftersom de tvingas leva med den i tid därefter. Första världskriget kunde trippelententen lätt lägga bakom sig i glömskans backspegel medan tyskarna tvingades konfrontera sitt nederlag i åratal därefter. En förlust vars minne väckte ont blod till liv.

Var vill jag komma med det då? Jo, att förlorarna, baathisterna och sunnimuslimerna, kommer att tvingas leva i en stat där de anses ha förlorat sin priviligerade status och ställning. Traditionellt sett (sedan al-Rashid på 800-talet) har sunniterna levat med makten över shiiterna även om sistnämnda oftast varit numerärt större, i det landområde i benämnt Irak. Därför är det viktigt för den nya regeringen att den inte skapar en symbol av Saddam som förlorarna tillåts att samlas kring.

Vilka är möjligheterna för domstolen? Släppa honom fri? Naurligtvis inte. Döma honom till ett tidsbegränsat fängelsestraff? Inte det heller. Livstids fängelse? Jo, fast kurderna skulle revolutera mot ett sådant beslut och i gengäld ta än större avstånd från staten Irak genom att kräva full autonomi för det man idag benämner som Kurdistan. Kurderna skulle endast nöja sig med det grövsta straffet, liemannen. Sunniterna å andra sidan skulle genom en avrättning skapa sig en martyrbild där Saddam (som på slutet likt Arafat försökte ikläda sig de islamskt gröna draperingarna) förlustar sig med himmelens 72 jungfrur. Rätt förståeligt med tanke på jänkarnas kaos så är det redan nu många som ser tillbaka på Saddams styre med nostalgi. Precis som kommunismkulten i Ryssland håller på att växa sig allt större. Fortfarande kan man där se äldre människor gråta över Stalins död.

Hur eliminerar man då riskerna att göra en martyr av Saddam? Först måste man inse att landets stora parter inte kan enas kring domen. Vore det för det nya landet Irak så riskabelt att förändra gränsdragningarna? Varför inte göra ett efterlängtat autonomt Kurdistan i norra Irak? Det tror jag är viktigt för den fortsatta processen. Se till att skapa förutsättningar för en nationalstat med stark etnisk prägel ty därigenom kan man enas utan det starka sociala kittet som islam innebär. Fortsätt därefter med mindre områden som de shejkdömen som präglar gulfkusten. Låt träskaraberna bereda sitt sjävlstyre. Shiiterna i öster sitt eget och sunniterna i den triangeln sitt eget osv. Genom en stabil regional bas finns på sikt möjligheter för något federativt kit i ett nytt Mesopotamien med antingen Abbasiderna eller Babylonska förebilder. I ett fortsatt stort Irak finns bara ett socialt kit som kan ena landet utan ammunition och det är islam, det är en utveckling som sekulära liberaler fasar. I umma föds inget gott.