Syriens många ansikten

Vad ska man tro om polisstaten Syrien? Ett land vars budget till nästan hälften består av militära utgifter och en diktator som ärvt makten av sin far och fortsätter att styra landet med stark socialistisk prägel. En polisiär diktatur utan starkt rättsskydd men samtidigt en mosaik av religiösa minoriteter som lever samman i landet. En majoritet av befolkningen är sunni- eller shia- muslimer (sunni i majoritet). Alawiterna, innehar ledande positioner i samhället och det politiska livet. Andra muslimska minoriteter är druser och ismaeiliter. Andra kristna samfunden (t ex det grekisk ortodoxa; grekisk katolska, syrisk ortodoxa, maronitisk katolska och protestantiska) utgör cirka en tiondel av befolkningen. Vad skulle hända den dagen då regimen faller? Skulle situationen likna den i Irak när regimen där föll. Skulle Syrien också närma sig ett inbördeskrig? Regimen i Syrien har vid flera tillfällen som svar på bristen på demokrati svarat att demokrati per automatik skulle innebära en liknande utveckling som den i Irak. Den invändningen är inte helt utan poäng eller trovärdighet. Tack vare den huvudlösa utvecklingen i Irak kan diktatorer i Syrien plocka poänger, inte bara utomlands utan framförallt i det egna landet. Med all sannolikhet som gränsar till visshet har intresset för demokrati minst sagt svalnat i Syrien efter grannlandets pågående Golgatavandring.

Samtidigt rapporterar Cecilia Uddén från Damaskus att Syrien är det enda landet som nästan förbehållsfritt tar emot irakier som flyr fran Bagdad. Där plockas poänger i arabvärlden och sticker upp ett finger mot hela västvärlden som själv säger sig mana om mänskliga rättigheter men inte vill ta emot flyktingar som söker skydd. Syriens president al-Assad gör sällan hemlighet av aspirationen att vara den främsta arabnationen. Det parti som användes som språngbräda för den unga Saddam Hussein, Baathpartiet har sitt ursprung i Syrien (och nazismen faktiskt) och har i sitt ursprungsmanifest en enad arabvärld som främsta mål. Nu är islamismen alltför stark för att arabismen skulle kunna vinna betydande terräng men det är illa nog att den syrianska antidemokratin har möjlighet att vinna anhängare.

Samtidigt visar den Syrien återigen sitt fula tryne. Idag morgon diskuterar Kurdo Baksi om sin vän och kollega, Shákir al-Dojáili, som enligt rykten har fängslats i Damaskus sedan 19 månader tillbaka. Enligt Baksi fängslades han för att han arbetade för återuppbyggnaden i Irak genom den irakiska regeringen som i sin tur ansågs arbeta för den amerikanska administrationen. Så där ja. al-Dojáili är skyldig och klar. Därför ska han in i fängelse.