Självmordsbomberi

Här ska en fundering kring självmordsbombens kultur att diskutera. Hur kommer det sig att en så stark självmordskultur frodas i arabvärlden?

För det första brukar det ofta framhållas att det inte är större i arabvärlden än i andra samhällen men det är naturligtvis bara nonsens. Visst finns det områden som Sri Lanka där andra grupper också använder självmordet som ett vapen mot sina fiender. Likaså Japans kamikazepiloter m.fl. Däremot är kulturen kring självmordet i den muslimska arabvärlden starkare än någon annanstans. Familjerna hyllas som vore de just martyrer och rent ekonomiskt försörjs de av olika militanta organisationer i lång tid framöver.

Axess-Tv har i helgen sänt några amerikanska dokumentärer för att spåra och kartlägga självmordsbomens kultur men jag utgår i denna artikel inte från den diskussionen.

För det första tar Islam i sin rena textform starkt avståd från självmordet, det är inte förenligt med god muslimsk sed att begå tradition. Trots det sker självmordet i islams namn. Detta är ännu ett exempel på att man inte kan lära sig vad Islam är och vad det inte är genom att studera dess texter. Det är en stor diskrepans mellan den formaliserade islam som den framstår i Koranen och sunna och haditherna och den som man lär känna genom att undersöka traditionerna och bruken i arabvärlden. Fenomenet med självmordsattentat är egentligen urgammalt och det finns exempel på självmordssekter från tusentalet år tillbaka men i modern tradition saknar dagens självmordsbombare anknytning till den gamla sekten. Fenomenet uppkom igen i den första intifadan i slutet av åttiotalet. Det var då shiamuslimska Hizbolla och Hamas som lät de första bombbältena göra debut på den politiska scenen. Det var alltså påbjudet från Teheran som en legitim kampmetod, för att inte säga av islam påbjuden. Paradiset med 72 jungfrur och allt det där. Kan man härigenom säga att självmordsbombens kultur stammar från den shiamuslimska religionen? Kan man dra en parallell mellan offren från Karbala och hela den försakels- och gisselekultur som uppkommit därigenom med dagens självoffrande bombdårar? Finns där ett samband? Detta samband skulle jag vilja se utrett tydligare, tyvärr är jag inte kunnig nog att göra det.

Bombdåd i Algeriet, en analys

I veckan lyssnade jag på P1:s Människor och tro där ett intressant samtal fördes om utvecklingen i Nordafrika. I Algeriets huvudstad Alger har som bekant ett bombdåd ägt rum. Det nya och anmärkningsvärda är att det var en självmordsbombare som tog sitt liv i dådet. Kanske kan det tyckas som en i raden av muslimska självmordsbombare men faktum är att det var en ny företeelse i Algeriet.

Algeriet plågas fortfarande av arvet från det blodiga inbördeskriget på nittiotalet som föranleddes av det första fria valet kring 1990. Vid det valet segrade det islamistiska FIS men ganska snabbt gick militären och statskuppsmässigt tog man med våld makten, med stöd av västmakterna. Det följdes av ett långt och blodigt och i synnerhet brutalt inbördeskrig som lämnade få familjer orörda.

Den första analysen utifrån detta vill jag vända mot hemmaplanen. Det är slående hur pass mycket som hänt på bara sjutton år. Idag torde en sådan sympati från väst vara politiskt omöjligt, lyckligtvis. Idag kan väst inte stödja en militärkupp som går emot ett legitimt valresultat. Demokratin har vunnit mark sedan början av nittiotalet och här får man nog hålla fram vår egen Göran Persson som en av de förgrundsfigurerna i den omställningen. Tidigt vände han diktatorerna som Sverige annars tysta kramat, ryggen. Då menar jag i synnerhet despoter som Arafat till fördel för demokratier som Israel. Demokratin är idag viktigare än vad den var för sjutton år sedan. Inte minst GWB har betonat demokratins betydelse, även om hans uttal av demokrati andas en annan luft än önskvärt.

Om vi fortsätter i Nordafrika så hade konversatörerna i Människor och Tro en intressant aspekt. De såg den nyanledda islamismen som en Franchise till al-Qaida. al-Qaida har utvecklat sig till en högre idé. Utifrån denna modell behöver vi inte längre frukta större attentat som den mot WTC men samtidigt har andra typer av hot accentuariserats. al-Qaida är numera en global islamistisk idé och tankegods som vilket liten pojksammanslutning kan gripa efter och hänvisa till. Man ingår i den al-Qaidiska gemenskapen genom att bara hänvisa sin egen grupp som del av al-Qaida. Dessutom följer en standardiserad manual med i hur man genomför terrorattentat, inkl. hemsidor och marknadsföring. al-Qaida har globaliserats liknande den globalisering de själva är så starkt fientlig emot. Den lilla grupp som tagit på sig ansvaret, Islamiska Maghreb, (Maghreb är Nordafrika väster om Egypten) kommer sannolikt att sprängas ganska snabbt. Sådana små grupper löser upp sig själva och omgrupperar sig igen.

Algeriets utveckling hotar nu att gå med den ökade rivalisering som vi sett i Marocko under en tid. Det kan få förödande konsekvenser och riva upp det gamla inbördeskriget igen. Detta skulle naturligtvis få förödande konsekvenser för civilbefolkningen och destabilisera regionen. Med ett redan känsligt Marocko är det verkligen inte önskvärt. Det som är positivt är dóck avsaknaden av fossila råvaror som i många stater fungerar som den enskilda despotens monetära skafferi. Inte heller utgör Maghreb den symbolik som hägrar i Saudiarabien som väktare över islams två mest heliga platser, Jerusalem med al-Quds eller Mesopotamien som den äldsta civilisationen eller Iran med sitt ärorika förflutna.

Min tredje slutsats är betydligt kortare. Egypten har förlorat all sin status som dominerande arabland. Idag är Mubarak en bifigur i Mellanösterns politiska och ekonomiska förehavanden.

"Motståndsrörelsen" har avrättat 21 shiitiska arbetare.

Vad Saam Kapadia skulle kalla "motståndsmän" har nu avrättat 21 stycken shiitiska arbetare som kom körande i tre minbussar på en väg strax utanför Bagdad, med sex kurder som fortfarande saknas. De var på väg till marknaden Shorja där de jobbade. Det är samma marknad där andra "motståndsmän" utlöste några bomber förra veckan som ledde till ytterligare 60 döda.

Jag rekommenderar följande artikel där olika attentat den senaste veckan listas. Ordet "motståndsmän" blir smaklöst.

Berlin och Gaza, en analogi

Nyligen besökte jag den tyska huvudstaden Berlin som har rustats upp för många miljoner euro. Ur ekonomisk synounkt var det mycket intressant, Berlin har en tydlig särprägel bland Europas huvudstäder. Under kalla kriget var Västberlin en helig ko för västmakterna och oavsett hur instabil situationen blev så satsades pengar på Västberlin. Flera gånger var kommunisterna nära att attackera Västberlin vilket naturligtvis fick konsekvenser på stadens affärsliv. Stora tyska giganter som Siemens och Bosch tordes aldrig satsa på stora anläggningar i Berlin och stadens näringsliv saknade därför de riktigt tunga giganterna. Inte heller mindre små bolag tordes investera i Berlin tack vare den politiska instabilitet som där rådde. Kommunikationerna var heller inte de bästa eftersom Västberlin var en liten enklav mitt inne i östblocket. De problem som uppstod under kalla kriget löstes med rikliga subventioner och bidrag från västmakterna, Västberlin skulle blomstra, oavsett kostnaderna. Bidragen konkurrerade med och slog ut privata företag och hämmade utvecklingen än mer.

När så muren föll och Berlin och hela Tyskland återförenades ströps dessa bidrag eftersom staden nu kunde leva på det man hade levt av innan kriget. Problemet är att man missat 60 års utveckling och den ekonomiska grunden som en gång funnits hade antingen avvecklat sig själv pga. riskerna som fanns i Berlin eller blivit utkonkurrerade av de bidrag som svämmat över i Västberlin. Staden visade sig ha en arbetslös befolkning utan företagarvana. Politikerna satsade miljarder på att bygga ut kulturetablissemang för att invänta de hjorder som ville tillbaka till Europas kulturella huvudstad. Återigen visade politikerna att de missat 60 års utveckling. Europas kulturella huvudstad visade sig inte ligga i Europa längre. Idag har berlinarna en gigantisk skuld och en astronomisk arbetslöshet. Det är en stad med djup ekonomisk kris.

Poängen med denna historia är att vi kommer att tvingas se samma utveckling i Gaza den dag vi får fred där. I åratal har Europa och Amerika slängt bidrag över den palestinska staten som är näst intill helt bidragsförsörjd. Den dagen bidragen stryps kommer Gaza att hamna i ekonomisk trångmål som är av betydligt mer illaarslande art än vad vi sett i Berlin. Här finns nämligen ingen grundläggande infrastruktur från början, det finns inte en epok bakåt i tiden då Gaza har varit blomstrande. Alla former av företagande har hämmats pga. av att företag alltid sökt kortvariga vinster eftersom de politiska ramarna alltid varit instabila och satsningar på framtiden kan inte utlova återbäring.

Om den politiska scenen har varit i riskzonen för att radikaliseras är det inget mot vad vi kommer att få se när freden kommer. Passa er för freden ty den är farligare än kriget.

Antiamerikanism igen

Bloggen LOKE - Kultur & Politik anklagar mig för att ljuga när jag påstår att de flesta terrorattentaten i Irak riktas mot civila offer och det hänvisas till några "undersökningar". Var nu så vänlig och visa mig dessa undersökningar! Om de finns.

Vad bloggförfattaren i själva verket gör, vilket är min ursprungliga poäng, är att fabricera påståenden som grundar sig på ett missförtroende mot USA och den västliga demokratin. Antiamerikanism igen.

Skänka pengar till terrorister

Sam Kapadia igen, programledaren på P1s Konflikt, som ånyo anklagar USA för oegentligheter. I parallellen att ingen kvinna som ofta promenerar på Malmskillnadsgatan eller man som ofta vandrar på Sergels torg per automatik kan anklagas för brott, men att någon från Mellanöstern som skänker pengar till fel organisation, däremot, kan bli anklagad för brott. Det är så man svimmar. Självklart ska någon som skänker pengar till olaglig verksamhet anklagas för att ha stöttat terrorister. Sam Kapadia frångår sitt sunda förnuft för att smutskasta USA.

Antiamerikanism

Nu är Usa i sedvanlig svensk ordning kritiserad för sin Irak-politik. Man har svikit befolkningen. Sveriges Radios program Konflikt i P1 (som efter att Cecilia Uddén har svängt från en närmast socialdemokratisk hållning till en mer SKP-ton) som tveklöst hänger ut USA som den stora djävulen som olagligt ockuperar Irak medan civilbefolkningen protesterar mot detta i from av en motståndsrörelse. Nu erkände programledaren ändå att det kanske inte var så enkelt - skönt tänkte jag, det finns någon form av analys hos denne - utan istället fanns det många olika motståndsrörelser. Suck. Hur sjutton kan man få våldet i Irak till att likna en motsåndsrörelse? Vad är det man motståndar mot? Grönsakshandel? Torghandel? Stora folksamlingar? Pilgrimsfärder? Publika bussar? Det är ju dessa typer av mål som denna motståndsrörelse attackerar med bomber? Ska man kalla våldet för ett motstånd då bör man vara ärlig med vad de kämpar emot, torghandel. Nä, Sam Kapadia, någon motståndsrörelse är det verkligen inte. Ordet är naturligtvis valt för att ge legitimitet för deras kamp mot USA. Terrorism är ordet.

Sen har vi Ingmar Karlsson som menar att USA har svikit de kristna i Irak. Under Saddamregimen menar han att de hade det relativt bra och var skyddade av konstitutionen och levt där i flera årtusenden. Nu har vi en otrygg situation där en stor majoritet har flytt landet och dragit upp sina rötter. Nu har USA svikit dessa kristna som stammar ur urgamla civilisationer.

Som globaliseringsvän vill jag till detta säga, äntligen. Det är hög tid att förstöra det gamla patriarkala banden och strukturen i denna del av världen och låta människor byta miljö och omgivning som de själva behagar dem. Nu är det naturligtvis tråkigt att det sker under hot, men det är knappast amerikanerna själva som är orsaken till det hotet. Hotet kommer från muslimska extremister, inte från amerikanerna. Att just kristna tvingas flytta är inte mer tragiskt än när kurderna tvingades fly från Saddam. Sen är det inte så att några folkgrupper flyr från amerikanerna, snarare tvärtom, de flyr ju från islamofascismen till Amerika.

Ingmar Karlsson som är en mycket sympatisk man med skarpa iakttagelser och extremt kunnig om området. I synnerhet ur en religiös synvinkel. Däremot tycks han alltför ofta ta en apologetisk ståndpunkt vilket är beklagligt. Det håller inte längre att ensidigt skylla konflikten i Mellanöstern på Sykes-Pivotavtalet och kolonialismen. Det är överspelat, det visar inte minst Iran tydliga tecken på. Iran har aldrig varit invaderat men är inte mer fri från den problematik som råder i Mellanöstern än vad angränsande regioner är.

Vidare i lördagens konflikt anklagades jänkarna för att ha missat att se den islamisering som Saddam genomförde från nittiotalet och framåt. Hur han draperade den irakiska flaggan grön och, och, ja vaddå? Mer än så gavs inte exempel på. Och är det sant? Jag läste nyligen Ali Bashirs bok där han berättar om sina upplevelser som Saddams livsmedikus och favoritkonstnär. Ingenstans antydde han att Saddam skulle ha tänt en sentida vurm för islamismen. Den enda trend han ser är hur mer och mer avskärmad han blir och hur landet förfallit i korruption. Nä, inte heller denna analys håller för cyklopens skarpa öga.

Antiamerikanism är ordet och svensk debatt ger alltid legitimitet i antiamerikanismen utan att vederbörande motiverar sin ståndpunkt. Antiamerikanismen har snarast blivit ett axiom. Naturligtvis är det bara dravel från den 68-generation som länge dominerat svensk public service.

Israel blir mer upplyst

Isarel befinner sig i verklig fara och har gjort det ända sedan tillblivelsen 1948. Sedan man rekvirerade kärnvapen har arabstaterna inte tordats attackera landet men skulle ett land som Iran också få några Bomber så kan situationen snabbt förändras.

Israel är värt att försvara, delvis för att det är den enda demokratin värt namnet i hela mellanöstern. Därför fungerar Isarel som en symbol för det upplysta gentemot det efterblivna. Nu är det så att denna upplysta remsa har allvarliga brister och i sin roll som symbol är det viktigt för, inte minst omvärlden, att dessa rättas till. En är de inskränkta rättigheter som den arabiska minoriteten har. Det är verkligen inte frågan om någon apartheid som många tycks vilja se det som, det visar det faktum att en arab faktiskt sitter i Knesset.

Därför är det viktigt att uppmärksamma och även stötte den framtidsvision som Israels arabiska borgmästarkommitté har lagt fram. Där pekar man på de religiösa och etniska förtecken som staten Israel besitter. Som exempel davidsstjärnan i flaggan, nationalsången som talar om den "judiska själens längtan efter Sion" och hur medborgarskapet regleras. Staten Israel ska inte vara en judisk stat menar dem, en åsikt som varje liberal måste känna som självklar. Individer ska definieras som individer, inte som kollektiv.

Som modell har gruppen som består av intellektuella och aktivister tagit fasta på den maktfördelning som finns i Belgien mellan fransktalande och flamländare som finns i Belgien. Bitterheten är stor bland dessa araber och formuleringarna har bitvis varit hätska och omnämnadet av Israel som ett resultat av bosättningar. Kritiker pekar också på att ifall den judiska identiteten och Israel inte är ett och samma mynt, då blir tvåstatslösningen med en palestinsk stat och en judisk stat meningslös. Dessa kritiker måste då se två religiöst definierade stater som lösningen istället för sekularismen som en helande kraft. Det är synd. En undersökning genomförd i januari visar också att en majoritet av befolkningen vill se Israel som en stat för alla medborgare. Låt oss hoppas det blir så. Då blir den upplysta remsan än mer upplyst.

Iran är inte Irak

Vad göra med Iran som driver gäck med världssamvet..flåt världssamfundet, FN? Iran har påbörjat flera underjordiska installationer där man försöker utveckla den högst komplicerade uppgiften att omvandla U-238 till den farliga U-235. Det görs genom att seriekoppla höghastighetscentrifuger som under lång tid ska anrika uranet till att innehålla en högre halt av den mer instabila urankärnad med färre neutroner.

Det vore högst olyckligt ifall Iran tillskansade sig den metoden, det skulle innebära att landet skulle få tillgång till en mängd u-235 utan omvärldens vetskap och protokollförande. Flera gånger har Iran blivit erbjuden att köpa det rätta uranet på marknaden, precis på det sätt som Sverige gör. Stabila demokratier som Kanada och Australien både bryter och anrikar uran för export. Det har man sagt nej till. Man vill kunna producera sitt eget uran. Här drar omvärlden öronen till sig.

Experter menar att Iran är ett par års utveckling ifrån att lyckas och det vore högst olyckligt ifall de skogstogiga ayatollorna fick tillgång till Bomben. Så vad göra? Det tycks inte vara möjligt att med luftangrepp slå ut dessa stationer. För det första är de utspridde runt om landet och för det andra är de nedgrävda. Israel har länge haft den varianten som en möjlig utväg. En militär invasion? Nej, det är inte heller rimligt. Iran är inte Irak. Iran är ett av världens absolut äldsta länder och har en obruten tradition av eget styrande, långt längre av vad Sverige har haft. Iran har en fanatisk nationalism som spirar. För att citera en god iransk vän till mig: "Jag hatar alla araber, och turkar, och judar, och amerikaner, och alla jävla muslimer. Vet du att det var iranier som räddade Ericsson från att gå i konkurs? De köpte så många paraboler."

Vad jag menar är förmågan att ställa den egna nationen i perspektiv är i många nationalisters fall ytterst begränsat och en militär invasion skulle förlösa ett nationellt upprop. Iran skulle samla sig kring sin Ahmadinedjad som aldrig tidigare. Landet är för tillfället i en långvarig kris och är i stort behov av handel med omvärlden samt att utländska investerare placerar sina tillgångar i landet. Olje- och gasindustrin är i behov av upprustning och många vägar är under all kritik. En stor del av landets invånare är under trettio år och ungdomsarbetslösheten är gigantisk. Dessutom har den amerikanska administrationen rest världen runt för att förmå utländska regeringar att minimera handeln med Iran. Banker har börjat vägra att ge krediter och en del av den vanliga handeln har avtagit. Men är detta rätt väg att gå? Är ekonomiska sanktioner rätt väg att gå? Jag tror inte det. Rent retoriskt fungerar det, dessvärre också för Ahmadinedjad som får ett än mer isolerat land att styra. Glöm inte att desto mer isolerat Iran är från omvärlden, desta hårdare grepp kan hardlineislamisterna knyta befolkningen. Ju öppnare irans gränser blir, desta mer kontakt och impulser får befolkningen från en sekulär omvärld. Därför tror jag att det är viktigt att vi fortsätter handla och till och med utvecklar vår handel med Iran. Fallet Nordkorea torde visa vad isolationism kan medföra.

Jaha, men vad göra med kärnvapnen då? Den frågan är svår. Å andra sidan kan man förespråka att det var Bomben som räddade oss från ett tredje världskrig. Kan den rädda oss från ett mellanöstern i storkrig? Törs vi chansa?

Vapenvila i Palestina?

Bläcket på vapenstilleståndskontraktet som undertecknades hann, som vanligt, inte torka förrän det var dags för maskerade män att bryta överenskommelsen. Ytterligare 14 har nyligen skadats och 40 stycken Fatahanhängare har kidnappats. Troligen rör det sig om människor kopplade till Al Aqsas Martyrbrigader, den gren av PLO som står för den grövsta sekulära terrorn. Någon ideologisk inriktning har denna grupp inte, förutom det gemensamma att i sin egenskap av att vara unga arg män med vapen i hand.

Nåja, en uppgörelse mellan det sunniislamistiska Hamas och det mer sekulärt styrda Fatah, en politisk gren av PLO. Det överhängande hotet om inbördeskrig bottnar i missnöje med sakernas tillstånd i Gaza och hur Hamas har hanterat sin regeringsroll. Utländska bidrag och bistånd har strypts och löner till offentligt anställda har ställts in. Med andra ord har en majoritet av de arbetande palestinierna blivit utan sin lön. Någon privat sektor finns knappt i detta av socialism och andra fascistiska idéer präglade permanenterade flyktinglägret. De krav som omvärlden ställt på Hamas är tre. Att erkänna tidigare ingångna avtal med Israel, att ge upp våld som medel och att erkänna Israels rätt att existera.

Sådana var förutsättningarna för det medlingsmöte som hölls i Saudiarabien i veckan. Medan palestiniernas främsta mål är att uppfylla kraven för att erhålla ekonomiskt bistånd är det troligtvis i saudiernas intresse att behålla ett lugn i levanten för att trygga oljeproduktionen och tillse att oljeleverenserna inte störs av politiska konflikter. Lyckades man då? Tja, ett avtal har ingåtts, men inget av omvärldens krav har uppnåtts. Den enda som avhandlas i uppgörelsen är att Hamas respekterar, märk ordet respekterar, tidigare ingångna avtal. Därigenom finns en indirekt erkännelse av staten Israel men dock en knapp sådan. Hamas har drivit igenom en hård linje och gick vinnande igenom fredskonferensen i Mecka. Nu hoppas man naturligtvis att den nya koalitionsregeringen med Hamas som premiärminister ska få ett godkännande från omgivningen och att det frysta biståndet skall utbetalas. Förhoppningsvis hoppas de på för mycket. Hamas har fortfarande inte avsvurit sig terrorismen eller våldet. I själva verket är våldet intimt förbundet med alla andra delar av Hamas verksamhet. Sjukhusen används för att tillskansa sig kemikalier, moskéer används för att rekrytera självmordsbombare och ambulanser används för att transportera dessa. Det går inte att särskilja en antrologisk sida från den våldspolitiserade dito vad gäller Hamas aktiviteter. Inte heller får man en insikt i hur ekonomin tryggas. Hur stora bidrag får man från Iran? Hur mycket pengar smugglas från Egypten? De världsomspännande ekonomiska nätverken bidrar inte till någon insyn.

Kommer fredsuppgörelsen att leda till någon större fred då? Alltså den mellan Israel och Palestina. Garanterat inte. Varför då? Jo, det ligger inte i palestiniernas, och nu menar jag de styrande, ekonomiska intressena att uppnå en varaktig fred med Israel. Därför att vid det ögonblicket skulle de nationella problemen (som vi de senaste veckorna sett tydliga bevis för) åter blomma upp när den externa fienden försvinner. Dessutom skulle omvärldens ekonomiska bistånd avvecklas och därförutom blir det inga korruptionsmiljoner på schweiziska konton för herrarna Abbas och Haniya. Någon fred får vi nog inte se förrän omvärlden slutar med sitt bistånd och ger dessa herrar ekonomiska incitament för en varaktig fred med sina grannar, nu gör omvärlden precis tvärtom.

Huvudlöst

Nuri al-Maliki har tillsett att ytterligare brottslingar tvingats se bödelns ögon i gluggen. Den tidigare genomförda avrättningen av Saddam Hussein präglades av skandalösa tillmäten med avundsdjupt förakt när luckan öppnades mitt under delikventens sista bön. Smaklöst.

Tillgreppet medförde förseningar i de planerade avrättningarna av Saddams kollaboratörer, förseningar som slutligen hanns ikapp och avrättningar har åter genomförts i Bagdad. Vid detta tillfälle var säkerheten kring besökarna hårdare men inte heller nu lyckades regimen i Bagdad genomföra en disciplinerad avrättning. När snaran drogs krings Saddams halvbror visade det sig att repet var för långt och fallhöjden medförde att kroppen dekapiterades och slank igenom snaran ner på golvet. Genant; och det spär på martyrstatusen för fångarna. En martyrstatus som jag förnekat tidigare men tvingas inse att de odisciplinerade avrättningarna tyder på en viss förhastning av genomförandet, en vilja att avrätta som en form av hämnd istället för straff.

Om betydelsen av den martyrstatusen kommer att visa sig avgörande är en helt annan fråga till vilken jag ställer mig nekande. De sunnimuslimska grupperna som tidigare stött Hussein kommer i långa loppet inte att mäta Baathpartiet den betydelse den haft, snarare utgör dessa, i deras egna ögon, förfördelade grupperna en stark grogrund för det sunnimuslimska nätverket känt som al-Qaida. Det är troligt att wahhabiterna i de ledande skikten gärna ser att shiamilisgrupper, oavsett om det är Musadek Sadr eller mullornas Iran som står för krutleveransen.

För att stå emot denna kniptång kommer de amerikanska rekryterna som en välsignelse. Även de amerikanska begravningsentreprenörerna kommer att tjäna di gröna.

Demokraterna och Irak.

Just nu tvekar den amerikanska kongressen vilken väg den ska ta i frågan om Irak och om och så i så fall hur demokraterna ska utnyttja den utökade makt de erhållit kongressen. Demokraternas åsikter i irakfrågan ligger helt i linje med den rapport som tidigare utrikesminister James Baker släppte för några veckor sedan. Där föreslog han ett tidigare trupptillbakadragande, där de sista soldaterna skulle lämna Irak nästa år. Bush har helt förkastat den linjen och förordar istället fler soldater till det sargade landet.

Här har Bush en poäng. Man löser ingenting genom att lämna landet. Inte heller beror våldet på de utländska truppernas närvaro, tvärtom. Det är de utländska trupperna som håller landet från att falla in i ett fullskaligt inbördeskrig (just nu är det väl ett litet inbördeskrig, om ett sådant ens finns?). Att dra tillbaka trupperna skulle vara att smita med svansen mellan benen och för minst en generations tid framåt göra den amerikanska demokratin till en eunuck. Ren och skär populism från demokraternas sida.

Irak har en lång tradition av civilisatoriskt styre, kanske inte som Irak men väl som region. Både kompentensen och viljan finns till att självständigt fungera som nation men de missnöjda krafterna som hållits tillbaka under Saddam Husseins blodstyre har nu fått vädra morgonluft. Någon tradtition av att lösa konflikter parlamentariskt finns inte i dessa organisationer som politiskt sett befinner sig på landsbygden, alltså långt ifrån de flesta människor.

Nä, ska det bli någon fason på Irak så måste Bush linje sjösättas, fler utländska trupper kan garantera säkerhet för de irakiska säkerhetsstyrkor som utbildas. Dessa styrkor kan i sin tur garantera säkerhet i de byggnader som huserar myndigheter. Där finns grunden till att få en stabil stat. Att tillse myndighetsutövningen. Genom lugnet finns möjligheter för näringslivet att börja bygga upp ett blomstrande Bagdad, såsom vi läst om i sagorna.

Konspiration?

Saddams avrättning har sannerligen vänt upp och ned på förnuftet. Det hört röster om sammansvärning från Amerika, de ville ha väck Saddam innan han hade kunnat höras om de nära och vänskaliga band han haft med Amerika både före och efter han genomfört de avskyvärda brotten mot den shiamuslimska byn Dujail och gasningen av kurder i staden Halabja. Förvisso har USAs fokusering på Saddam som person fått farsartade westerntoner, som när Paul Bremer stolt deklararer "We got him!". Ändå måste Amerikas inblandning i rättegången anses försumbara. Irakierna saknar inte viljan att själva ta itu med sin forne diktator.

Korrekt är att USA har stött Irak i kriget mot Iran. Man skeppade vapen till Saddam som han använde i för att slåss mot den shiamuslimska jätte tillika ismamismens högborg, Teheran. Störtandet av den sekulära shahen i Iran 1979 var som många trodde ett steg på vägen för att liberalisera landet. I Sverige välkomnade man revolutionen från alla politiska partier, äntligen skulle den korrupta shahen ersättas av vad sossarna benämnde ett nytt folkhemsstyre och vad liberalerna såg som en demoratisk liberalism och vänstern som en amerikansk motvikt. Döm av deras förvåning när Ayatolla Khomeine under stort jubel återvänder från sin exil i Paris och griper den makt som en liten grupp extremister banat vägen för. Den liberala revolutionen fallerar och en minoritet av fanatister tar slutligen kommandet efter en turbulent tid (jf med bolsjevikerna och den ryska revolutionen som också den var en liberal sådan under Kerenskijs första revolution). Den uttalade ståndpunkten var att revolutionen skulle spridas genom alla muslimska länder och Iran skickade agenter och pengar runt om i Mellanöstern för att stödja islamistiska projekt. Därigenom växte sig både Hizbollah och Hamas sig starka genom ayatollans bidrag. Det ska poängteras att det i stor utsträckning var shiamuslimska organisationer och absolut inte saudiarabiska wahhabiter. Således har inte Iran något som helst samröre med al-Qaida heller.

Vid denna tidpunkt framstod Saddam Hussein som den starke man som kunnat hålla samman ett svårt splittrat rike som sedan tjugotalet genomlidit en mängd statskupper och revolutionsförsök. Han hade bringat ordning i ett sargat rike och var uppskattat i stora lager av västvärlden. Även Jan Guillou har i börjana av 70-talet i FIB skrivit en hyllning till denna man och lovsjungit honom som Iraks framtid. På så sätt stod Hussein som garant och bålverk mot den fundamentalism som hotade spridas från Iran. Samtidigt framstod han som en säker leverantör av olja som skulle hjälpa USA och västvärlden från den beroendeställning gentemot Saudierna som man sedan 1945 varit tvungna att tjäna som säkerhet åt. Man ville få tillgång till en sekundär oljekälla.

Nu återstår frågan ifall det var rätt eller fel av USA att leverera vapen till Saddams krig mot Iran? Det kan diskuteras till ända och bör så göras. Klart är i alla fall att man i krigets inledning var helt överens om att i valen mellan shiamuslimsk fundamentalism och irakisk sekularism framstod Hussein som den lovvärda parten. Vad gäller sanningen om dessa förbindelser kommer de fortsatta rättegångarna att klargöra händelseförlopp och stabiliseras den mesopotamska regionen kommer akademiker och andra intresserade att fortsätta att läka landets sargade själ med en fortsatt debatt om rätt och fel.

Om jag återgår till efterdebatten kring hängningen av Saddam. Även västvärldens ledare kritiseras av krönikörer för deras undfallenhet och brist på kritik mot avrättningen. Ghada Karmi skriver i en "kulturkrönika" (läs vänsterkrönika) i dagens DN att "ingen västerländsk ledare har behandlats på ett liknande sätt, och araber bör fråga sig själva varför undantag gjordes för denne arabiska statschef." Nu kanske Karmi kan stanna upp och fråga sig själv vad som hände för drygt femtio år sedan vid Nürnberg-rättegångarna där Europas statsmakter tillsammans med USA ställde upp med rättegång och hängde ett antal nazistiska ledare. Hade inte Hitler skjutit sig själv hade man med visshet kunnat säkerställa att detsamma hänt honom om västmakterna hunnit fram till honom innan komunisterna. Dessutom räcker det med att ta fallet Nicolae Ceauşescu för att enkelt motbevisa honom. Och vad sjutton skulle arabländerna göra? De absolut flesta har dödsstraffet med i sitt påföljdsregister. Med undantag från Arafat - som ju tack och lov lämnat palestinierna i fred - saknade Hussein sympatisörer och allierade. Varför skulle arabländerna kritisera att dödsstraffet praktiserades på en massmördare? Det hela luktar antiamerikanism på avstånd.

Som om de vore djur

Denna Hjärpe slår åter till likt som pendeln som kommer tillbaka så fort medierna behöver en extra spalt från någon "väl insatt". Och Hjärpe är förvisso kunnig likt en wikipedia vad det gäller förhållanden inom islam. Men när det gäller analyser är han begåvad som Björn Rosengren som även han hade en kompass som talar om vilken riktning som inte är norr.

Saddam är avrättad, det hela gick bedrövligt till. Även en diktator må få sluta sina dagar med respekt, det är ändå ett liv som avslutas. Nu blev han hånad av bödlarna som skanderade sekunderna innan falluckan öppnas. Bedrövligt men inget man ska gråtas över. Däremot drar Hjärpe på med växlarna med offerhögtiden som id al-adha som påbörjas i dagarna. Det är en högtid som Hjärpe menar kan bidra till att spä på offersymboliken i diktatorn Saddam Hussein, att han nu blir en symbol för osmakliga grupperinger.

Som om de vore mindre begåvade människor, nästan djur, som inte har vett nog att igenkänna Saddam Hussein som en utspelad pjäs som sedan länge förlorat sin realpolitiska betydelse. Det är ingen fallen hjälte som vi pratar om nu. Dessutom verkar han undervärdera irakiernas egen analysförmåga, hade verkligen domstolen sett till att verkställa domen så nära inpå offerhögtiden ifall man varit medveten om riskerna som varit förbundet med tidpunkten? Nej, Saddams död förändrar ingenting. Möjligen kan grupper känna en viss form av upprättelse, eller hade ifall Saddam verkligen dömts för de värsta massmorden han beordrat, men troligen var domstolens beslut om skulden för massakern på shiamuslimerna viktigare än det ögonblick då snaran knäckte nacken. Hjärpe är en obotlig apologet som i sin laga ordning romantiserar muslimerna till oigenkännlighet.

Det hotande inbördeskriget i Palestina

Palestiniernas regering är på defensiven och håller på att splittras. Presidenten har utlyst nyval och underkänner därmed Hamas som regeringsduglig organisation. Palestina riskerar därmed att falla in i ett blodigt inbördeskrig. Hur ska den konflikten mellan arabismen och islamismen lösas? Vem ska lösa den?

Försvarets expert på mellanöstern, Magnus Norell, är på dagens P1 inne på samma linje som jag förespråkat tidigare. Omvärlden ska inte ta på sig alltför mycket av medling eller ansvar för olika fredsscenarion. Det är palestiniernas eget fel att palestina nu är splittrat. Med tanke på den yttre fiende de har är det förvånansvärt att de trots allt har möjlighet att slåss om inbördes meriter. De har förutsättningar att rikta ilskan utåt, men misslyckas. Jag minns Cecilia Uddéns ord: "Man ska inte underskatta palestiniernas förmåga att misslyckas".

Ingen terror mot muslimer

I dagens anförande som utrikesminster Bildt höll vid UI förordade han en tvåstatslösning som den enda möjliga lösningen på mellanösternkonflikten. Så sant, det är den enda lösningen. Fast lösningen ligger utanför räckhåll när Israel inte har EN part att förhandla med. Den identitet varmed palestinierna ska bygga sin stat skiftar som en kameleont. Problemet har faktiskt mycket med identitet att göra. Vad vi nu har är två olika grupperingar som gör anspråk på regeringsställning: dessa två representerar två olika identiteter. Hamas står för den islamistiska identiteten där Palestina inte är det självklara målet utan en större Umma, en stor muslimsk gemenskap under den islamistisk lagen. Dessutom finns PLO som är fostrade i Egypten under Nasser med den arabiska identiteten som förebild. Dessa två är nu i schism och märk att det aldrig är frågan om självmordsbombningar nu. Islamister självbombar inte medmuslimer.

Tre typer av islamsk terrorism

Den första typen av islamsk terrorism återuppstod under åttiotalet på flera håll. Bakomliggande faktorn är givetvis den iranska revolutionen vars förgreningar snabbt spred sig över mellanöstern med både lovsånger och gasdollar som tacksamt togs emot av islamistiska grupper. Den nya generationen som vuxit upp i flyktingläger och kåkstäder blev snabbt tacksamma offer för den hjärttvätt som krävdes för att de frivilligt skulle klä sig i dynamit och offra sitt liv för att spränga t.ex. ett israeliskt café. Målet var geografiskt nära och klart uppfattat som ett defenstivt jihad. Anledningen till att israelerna var ett lovsjunget byte är att Israel praktiserar allmän värnplikt. Det leder till att alla israeler kan betraktas som militära måltavlor. Detta ledde till att sympatierna växte, både utomlands och inom umma (den islamska världsgemenskapen/församlingen).

Den elfte september förändrade det mesta. Nu tog jihad en ny vändning och tog dessutom världens största militära makt på sängen. Genom att få mestadels saudier av ordnad bakgrund, väl orienterade i världen och till synes sekulariserade, att lära sig spaka Boeingplan och flyga rakt in i tvillingtornen. Förutom den monetära vinst som bin Ladin förskaffade sig på världshandeln och den militära reaktion som också måste betraktas som en succé, får reaktionen inom Umma ses som ett misslyckande. Opinionen inom de muslimska länderna, inklusive Ulama (de skriftlärda) fördömde terrororganisationen som oislamsk. Det var inte rättfärdigat utifrån sunna och koranen. Det gick inte att betrakta tvillingtornet som ett militärt mål som man enligt jihad kan angripa i defenstivt syfte. Däremot var taket höjt för nya mindre grupperingar som nu kunde ta eget initiativ till egna angrepp. På något vis gjorde bin Ladin och hans mentala mentor Zawahiri sig till 2000-talets Sayyid Qutb.

I juli 2005 tog den islamistiska terrorn en ny vändning genom att ytterligare evolvera. Då sprängde sig ett antal förortspojkar från Leeds sig själv i Londons tunnelbana. Förortspojkar som aldrig satt sin fot i ett muslimskt land utan hela tiden bott i de trygga kvarteren i England. Nu blev inte syftet lika klart, kopplingen till kriget är inte självklart. Istället har det börjat diskuteras och förklaras i sociala termer. Utanförskap och systematisk diskriminering. Till stor del verkar det vara frågan om pojkar som helt utan koppling till den större jihad som föds ur den internationella terrorekonomin. Vad blir nästa steg? Tro mig, det steget kommer.

Gör Bush en kursomläggning

Initativet att invadera Irak var ett initiativ från de neokonservativa, den grupp av tyckare som Bush tyade sig till för att visa på beslutsamhet. Det är den grupp ur vilken Rumsfeldt, Bolton, Wolfowitz m.fl. stammar. Vad Bush nu gör är att ge dessa mindre utrymme till förmån för den mer konservativa stammen. Det är beslut helt i linje med Bakerrapporten som inte kom med något nytt, förutom det som läckt till pressen.

Sammanfattningsvis kan man väl påstå att den inte heller kommer med några visheter av rang. Det viktigaste beslutet är att USA ska avpolletteras från området och de huvudsakliga styrkorna ska vara tillbaka senast slutet av 2008. Vad det betyder för regionen kan man ha åsikter om. Det är inte säkert att det är ett beslut som är till gagn för den irakiska regeringen. Varför?

- Det våld som frodas i Irak är ett våld sprunget ur ett långt missnöje med sakernas tillstånd och osämje mellan etniska och religiösa grupper. Inte främst mot de utländska trupperna.

- Regeringen får mindre utrymme för att föra befäl över områdena och monopolisera bruket av våld helt enkelt därför att skjutkraften förminskas.

- All form av inititativ från den amerikanska regeringen att militärt intervenera i framtida regioner kommer att bemötas med stor skepsis. Hittils har Putin lyckats göra narr av Bush syn på demokrati tack vare Irak. Det kommer att bli än värre ifall inte USA fortsätter att arbeta för att stabilisera Irak. Med all säkerhet som gränsar till visshet kommer vi i framtiden behöva en stark demokrati som kan intervenera mot stater som Iran, Nordkorea och - den dagen - varför inte ett aggressivt Venezuela?

- Det luktar starkt av ekonomiska orsaker. Militären slukar stora ekonomiska resurser som staten hellre lägger på annat. Dessutom luktar det populism och försök att lägga ut mattan för demokraternas blivande presidentkandidat.

Istället tycker jag att Baker borde ha funderat kring en annan statslösning än ett stort Irak. En federation med tillräckligt små enheter att varje enhet inte rimligtvis kan spricka i osämja. Denna federation med hög lokal makt över ekonomin och liten över handeln. Om man utesluter den internationella terrorn som reser till Irak för att slåss i den globala Djihad som utropats av bin Ladin för ett antal år sedan så finns det en misstänklighet mellan de etniska och religiösa grupperna som inte sällan är geografiska. Låt då dessa bli grunden. Där kan man finna enigheten. Där kommer man finna lösningen.

Idag släpps Baker-rapporten (från Iraqi Study Group, ledd av förra utrikesministern, James Baker) som kommer att staka ut USAs nya strategi i Irak, nästintill oavsett vilka slutsatser som där dras. Bush har hittils undvikit att lägga om riktningen i väntan på slutsatserna som gruppen drar i sin rapport så Bush blir så illa tvungen att ta åt sig av den kritik som där formuleras.

Vad gör man av en forn diktator?

När Iraks rättsväsende står inför problemet Saddam Hussein, vad är då den rätta åtgärden för att han i framtiden inte ska bli ett problem? Hur ska man ta udden av honom, ge vad offrens anhöriga skulle kalla hämnd samt minimera möjligheten att göra en martyr och symbol för det gamla och stabila av honom?

Ett gammalt talesätt är att det är vinnarna som skriver historien. Det må vara rätt men det är inte väsentligt eftersom vinnarna snabbt glömmer den. Förlorarna däremot, de har inte råd att glömma historien. De kan inte glömma den eftersom de tvingas leva med den i tid därefter. Första världskriget kunde trippelententen lätt lägga bakom sig i glömskans backspegel medan tyskarna tvingades konfrontera sitt nederlag i åratal därefter. En förlust vars minne väckte ont blod till liv.

Var vill jag komma med det då? Jo, att förlorarna, baathisterna och sunnimuslimerna, kommer att tvingas leva i en stat där de anses ha förlorat sin priviligerade status och ställning. Traditionellt sett (sedan al-Rashid på 800-talet) har sunniterna levat med makten över shiiterna även om sistnämnda oftast varit numerärt större, i det landområde i benämnt Irak. Därför är det viktigt för den nya regeringen att den inte skapar en symbol av Saddam som förlorarna tillåts att samlas kring.

Vilka är möjligheterna för domstolen? Släppa honom fri? Naurligtvis inte. Döma honom till ett tidsbegränsat fängelsestraff? Inte det heller. Livstids fängelse? Jo, fast kurderna skulle revolutera mot ett sådant beslut och i gengäld ta än större avstånd från staten Irak genom att kräva full autonomi för det man idag benämner som Kurdistan. Kurderna skulle endast nöja sig med det grövsta straffet, liemannen. Sunniterna å andra sidan skulle genom en avrättning skapa sig en martyrbild där Saddam (som på slutet likt Arafat försökte ikläda sig de islamskt gröna draperingarna) förlustar sig med himmelens 72 jungfrur. Rätt förståeligt med tanke på jänkarnas kaos så är det redan nu många som ser tillbaka på Saddams styre med nostalgi. Precis som kommunismkulten i Ryssland håller på att växa sig allt större. Fortfarande kan man där se äldre människor gråta över Stalins död.

Hur eliminerar man då riskerna att göra en martyr av Saddam? Först måste man inse att landets stora parter inte kan enas kring domen. Vore det för det nya landet Irak så riskabelt att förändra gränsdragningarna? Varför inte göra ett efterlängtat autonomt Kurdistan i norra Irak? Det tror jag är viktigt för den fortsatta processen. Se till att skapa förutsättningar för en nationalstat med stark etnisk prägel ty därigenom kan man enas utan det starka sociala kittet som islam innebär. Fortsätt därefter med mindre områden som de shejkdömen som präglar gulfkusten. Låt träskaraberna bereda sitt sjävlstyre. Shiiterna i öster sitt eget och sunniterna i den triangeln sitt eget osv. Genom en stabil regional bas finns på sikt möjligheter för något federativt kit i ett nytt Mesopotamien med antingen Abbasiderna eller Babylonska förebilder. I ett fortsatt stort Irak finns bara ett socialt kit som kan ena landet utan ammunition och det är islam, det är en utveckling som sekulära liberaler fasar. I umma föds inget gott.