Demokraterna och Irak.

Just nu tvekar den amerikanska kongressen vilken väg den ska ta i frågan om Irak och om och så i så fall hur demokraterna ska utnyttja den utökade makt de erhållit kongressen. Demokraternas åsikter i irakfrågan ligger helt i linje med den rapport som tidigare utrikesminister James Baker släppte för några veckor sedan. Där föreslog han ett tidigare trupptillbakadragande, där de sista soldaterna skulle lämna Irak nästa år. Bush har helt förkastat den linjen och förordar istället fler soldater till det sargade landet.

Här har Bush en poäng. Man löser ingenting genom att lämna landet. Inte heller beror våldet på de utländska truppernas närvaro, tvärtom. Det är de utländska trupperna som håller landet från att falla in i ett fullskaligt inbördeskrig (just nu är det väl ett litet inbördeskrig, om ett sådant ens finns?). Att dra tillbaka trupperna skulle vara att smita med svansen mellan benen och för minst en generations tid framåt göra den amerikanska demokratin till en eunuck. Ren och skär populism från demokraternas sida.

Irak har en lång tradition av civilisatoriskt styre, kanske inte som Irak men väl som region. Både kompentensen och viljan finns till att självständigt fungera som nation men de missnöjda krafterna som hållits tillbaka under Saddam Husseins blodstyre har nu fått vädra morgonluft. Någon tradtition av att lösa konflikter parlamentariskt finns inte i dessa organisationer som politiskt sett befinner sig på landsbygden, alltså långt ifrån de flesta människor.

Nä, ska det bli någon fason på Irak så måste Bush linje sjösättas, fler utländska trupper kan garantera säkerhet för de irakiska säkerhetsstyrkor som utbildas. Dessa styrkor kan i sin tur garantera säkerhet i de byggnader som huserar myndigheter. Där finns grunden till att få en stabil stat. Att tillse myndighetsutövningen. Genom lugnet finns möjligheter för näringslivet att börja bygga upp ett blomstrande Bagdad, såsom vi läst om i sagorna.