Antiamerikanism

Nu är Usa i sedvanlig svensk ordning kritiserad för sin Irak-politik. Man har svikit befolkningen. Sveriges Radios program Konflikt i P1 (som efter att Cecilia Uddén har svängt från en närmast socialdemokratisk hållning till en mer SKP-ton) som tveklöst hänger ut USA som den stora djävulen som olagligt ockuperar Irak medan civilbefolkningen protesterar mot detta i from av en motståndsrörelse. Nu erkände programledaren ändå att det kanske inte var så enkelt - skönt tänkte jag, det finns någon form av analys hos denne - utan istället fanns det många olika motståndsrörelser. Suck. Hur sjutton kan man få våldet i Irak till att likna en motsåndsrörelse? Vad är det man motståndar mot? Grönsakshandel? Torghandel? Stora folksamlingar? Pilgrimsfärder? Publika bussar? Det är ju dessa typer av mål som denna motståndsrörelse attackerar med bomber? Ska man kalla våldet för ett motstånd då bör man vara ärlig med vad de kämpar emot, torghandel. Nä, Sam Kapadia, någon motståndsrörelse är det verkligen inte. Ordet är naturligtvis valt för att ge legitimitet för deras kamp mot USA. Terrorism är ordet.

Sen har vi Ingmar Karlsson som menar att USA har svikit de kristna i Irak. Under Saddamregimen menar han att de hade det relativt bra och var skyddade av konstitutionen och levt där i flera årtusenden. Nu har vi en otrygg situation där en stor majoritet har flytt landet och dragit upp sina rötter. Nu har USA svikit dessa kristna som stammar ur urgamla civilisationer.

Som globaliseringsvän vill jag till detta säga, äntligen. Det är hög tid att förstöra det gamla patriarkala banden och strukturen i denna del av världen och låta människor byta miljö och omgivning som de själva behagar dem. Nu är det naturligtvis tråkigt att det sker under hot, men det är knappast amerikanerna själva som är orsaken till det hotet. Hotet kommer från muslimska extremister, inte från amerikanerna. Att just kristna tvingas flytta är inte mer tragiskt än när kurderna tvingades fly från Saddam. Sen är det inte så att några folkgrupper flyr från amerikanerna, snarare tvärtom, de flyr ju från islamofascismen till Amerika.

Ingmar Karlsson som är en mycket sympatisk man med skarpa iakttagelser och extremt kunnig om området. I synnerhet ur en religiös synvinkel. Däremot tycks han alltför ofta ta en apologetisk ståndpunkt vilket är beklagligt. Det håller inte längre att ensidigt skylla konflikten i Mellanöstern på Sykes-Pivotavtalet och kolonialismen. Det är överspelat, det visar inte minst Iran tydliga tecken på. Iran har aldrig varit invaderat men är inte mer fri från den problematik som råder i Mellanöstern än vad angränsande regioner är.

Vidare i lördagens konflikt anklagades jänkarna för att ha missat att se den islamisering som Saddam genomförde från nittiotalet och framåt. Hur han draperade den irakiska flaggan grön och, och, ja vaddå? Mer än så gavs inte exempel på. Och är det sant? Jag läste nyligen Ali Bashirs bok där han berättar om sina upplevelser som Saddams livsmedikus och favoritkonstnär. Ingenstans antydde han att Saddam skulle ha tänt en sentida vurm för islamismen. Den enda trend han ser är hur mer och mer avskärmad han blir och hur landet förfallit i korruption. Nä, inte heller denna analys håller för cyklopens skarpa öga.

Antiamerikanism är ordet och svensk debatt ger alltid legitimitet i antiamerikanismen utan att vederbörande motiverar sin ståndpunkt. Antiamerikanismen har snarast blivit ett axiom. Naturligtvis är det bara dravel från den 68-generation som länge dominerat svensk public service.

Huvudlöst

Nuri al-Maliki har tillsett att ytterligare brottslingar tvingats se bödelns ögon i gluggen. Den tidigare genomförda avrättningen av Saddam Hussein präglades av skandalösa tillmäten med avundsdjupt förakt när luckan öppnades mitt under delikventens sista bön. Smaklöst.

Tillgreppet medförde förseningar i de planerade avrättningarna av Saddams kollaboratörer, förseningar som slutligen hanns ikapp och avrättningar har åter genomförts i Bagdad. Vid detta tillfälle var säkerheten kring besökarna hårdare men inte heller nu lyckades regimen i Bagdad genomföra en disciplinerad avrättning. När snaran drogs krings Saddams halvbror visade det sig att repet var för långt och fallhöjden medförde att kroppen dekapiterades och slank igenom snaran ner på golvet. Genant; och det spär på martyrstatusen för fångarna. En martyrstatus som jag förnekat tidigare men tvingas inse att de odisciplinerade avrättningarna tyder på en viss förhastning av genomförandet, en vilja att avrätta som en form av hämnd istället för straff.

Om betydelsen av den martyrstatusen kommer att visa sig avgörande är en helt annan fråga till vilken jag ställer mig nekande. De sunnimuslimska grupperna som tidigare stött Hussein kommer i långa loppet inte att mäta Baathpartiet den betydelse den haft, snarare utgör dessa, i deras egna ögon, förfördelade grupperna en stark grogrund för det sunnimuslimska nätverket känt som al-Qaida. Det är troligt att wahhabiterna i de ledande skikten gärna ser att shiamilisgrupper, oavsett om det är Musadek Sadr eller mullornas Iran som står för krutleveransen.

För att stå emot denna kniptång kommer de amerikanska rekryterna som en välsignelse. Även de amerikanska begravningsentreprenörerna kommer att tjäna di gröna.

Demokraterna och Irak.

Just nu tvekar den amerikanska kongressen vilken väg den ska ta i frågan om Irak och om och så i så fall hur demokraterna ska utnyttja den utökade makt de erhållit kongressen. Demokraternas åsikter i irakfrågan ligger helt i linje med den rapport som tidigare utrikesminister James Baker släppte för några veckor sedan. Där föreslog han ett tidigare trupptillbakadragande, där de sista soldaterna skulle lämna Irak nästa år. Bush har helt förkastat den linjen och förordar istället fler soldater till det sargade landet.

Här har Bush en poäng. Man löser ingenting genom att lämna landet. Inte heller beror våldet på de utländska truppernas närvaro, tvärtom. Det är de utländska trupperna som håller landet från att falla in i ett fullskaligt inbördeskrig (just nu är det väl ett litet inbördeskrig, om ett sådant ens finns?). Att dra tillbaka trupperna skulle vara att smita med svansen mellan benen och för minst en generations tid framåt göra den amerikanska demokratin till en eunuck. Ren och skär populism från demokraternas sida.

Irak har en lång tradition av civilisatoriskt styre, kanske inte som Irak men väl som region. Både kompentensen och viljan finns till att självständigt fungera som nation men de missnöjda krafterna som hållits tillbaka under Saddam Husseins blodstyre har nu fått vädra morgonluft. Någon tradtition av att lösa konflikter parlamentariskt finns inte i dessa organisationer som politiskt sett befinner sig på landsbygden, alltså långt ifrån de flesta människor.

Nä, ska det bli någon fason på Irak så måste Bush linje sjösättas, fler utländska trupper kan garantera säkerhet för de irakiska säkerhetsstyrkor som utbildas. Dessa styrkor kan i sin tur garantera säkerhet i de byggnader som huserar myndigheter. Där finns grunden till att få en stabil stat. Att tillse myndighetsutövningen. Genom lugnet finns möjligheter för näringslivet att börja bygga upp ett blomstrande Bagdad, såsom vi läst om i sagorna.

Konspiration?

Saddams avrättning har sannerligen vänt upp och ned på förnuftet. Det hört röster om sammansvärning från Amerika, de ville ha väck Saddam innan han hade kunnat höras om de nära och vänskaliga band han haft med Amerika både före och efter han genomfört de avskyvärda brotten mot den shiamuslimska byn Dujail och gasningen av kurder i staden Halabja. Förvisso har USAs fokusering på Saddam som person fått farsartade westerntoner, som när Paul Bremer stolt deklararer "We got him!". Ändå måste Amerikas inblandning i rättegången anses försumbara. Irakierna saknar inte viljan att själva ta itu med sin forne diktator.

Korrekt är att USA har stött Irak i kriget mot Iran. Man skeppade vapen till Saddam som han använde i för att slåss mot den shiamuslimska jätte tillika ismamismens högborg, Teheran. Störtandet av den sekulära shahen i Iran 1979 var som många trodde ett steg på vägen för att liberalisera landet. I Sverige välkomnade man revolutionen från alla politiska partier, äntligen skulle den korrupta shahen ersättas av vad sossarna benämnde ett nytt folkhemsstyre och vad liberalerna såg som en demoratisk liberalism och vänstern som en amerikansk motvikt. Döm av deras förvåning när Ayatolla Khomeine under stort jubel återvänder från sin exil i Paris och griper den makt som en liten grupp extremister banat vägen för. Den liberala revolutionen fallerar och en minoritet av fanatister tar slutligen kommandet efter en turbulent tid (jf med bolsjevikerna och den ryska revolutionen som också den var en liberal sådan under Kerenskijs första revolution). Den uttalade ståndpunkten var att revolutionen skulle spridas genom alla muslimska länder och Iran skickade agenter och pengar runt om i Mellanöstern för att stödja islamistiska projekt. Därigenom växte sig både Hizbollah och Hamas sig starka genom ayatollans bidrag. Det ska poängteras att det i stor utsträckning var shiamuslimska organisationer och absolut inte saudiarabiska wahhabiter. Således har inte Iran något som helst samröre med al-Qaida heller.

Vid denna tidpunkt framstod Saddam Hussein som den starke man som kunnat hålla samman ett svårt splittrat rike som sedan tjugotalet genomlidit en mängd statskupper och revolutionsförsök. Han hade bringat ordning i ett sargat rike och var uppskattat i stora lager av västvärlden. Även Jan Guillou har i börjana av 70-talet i FIB skrivit en hyllning till denna man och lovsjungit honom som Iraks framtid. På så sätt stod Hussein som garant och bålverk mot den fundamentalism som hotade spridas från Iran. Samtidigt framstod han som en säker leverantör av olja som skulle hjälpa USA och västvärlden från den beroendeställning gentemot Saudierna som man sedan 1945 varit tvungna att tjäna som säkerhet åt. Man ville få tillgång till en sekundär oljekälla.

Nu återstår frågan ifall det var rätt eller fel av USA att leverera vapen till Saddams krig mot Iran? Det kan diskuteras till ända och bör så göras. Klart är i alla fall att man i krigets inledning var helt överens om att i valen mellan shiamuslimsk fundamentalism och irakisk sekularism framstod Hussein som den lovvärda parten. Vad gäller sanningen om dessa förbindelser kommer de fortsatta rättegångarna att klargöra händelseförlopp och stabiliseras den mesopotamska regionen kommer akademiker och andra intresserade att fortsätta att läka landets sargade själ med en fortsatt debatt om rätt och fel.

Om jag återgår till efterdebatten kring hängningen av Saddam. Även västvärldens ledare kritiseras av krönikörer för deras undfallenhet och brist på kritik mot avrättningen. Ghada Karmi skriver i en "kulturkrönika" (läs vänsterkrönika) i dagens DN att "ingen västerländsk ledare har behandlats på ett liknande sätt, och araber bör fråga sig själva varför undantag gjordes för denne arabiska statschef." Nu kanske Karmi kan stanna upp och fråga sig själv vad som hände för drygt femtio år sedan vid Nürnberg-rättegångarna där Europas statsmakter tillsammans med USA ställde upp med rättegång och hängde ett antal nazistiska ledare. Hade inte Hitler skjutit sig själv hade man med visshet kunnat säkerställa att detsamma hänt honom om västmakterna hunnit fram till honom innan komunisterna. Dessutom räcker det med att ta fallet Nicolae Ceauşescu för att enkelt motbevisa honom. Och vad sjutton skulle arabländerna göra? De absolut flesta har dödsstraffet med i sitt påföljdsregister. Med undantag från Arafat - som ju tack och lov lämnat palestinierna i fred - saknade Hussein sympatisörer och allierade. Varför skulle arabländerna kritisera att dödsstraffet praktiserades på en massmördare? Det hela luktar antiamerikanism på avstånd.

Som om de vore djur

Denna Hjärpe slår åter till likt som pendeln som kommer tillbaka så fort medierna behöver en extra spalt från någon "väl insatt". Och Hjärpe är förvisso kunnig likt en wikipedia vad det gäller förhållanden inom islam. Men när det gäller analyser är han begåvad som Björn Rosengren som även han hade en kompass som talar om vilken riktning som inte är norr.

Saddam är avrättad, det hela gick bedrövligt till. Även en diktator må få sluta sina dagar med respekt, det är ändå ett liv som avslutas. Nu blev han hånad av bödlarna som skanderade sekunderna innan falluckan öppnas. Bedrövligt men inget man ska gråtas över. Däremot drar Hjärpe på med växlarna med offerhögtiden som id al-adha som påbörjas i dagarna. Det är en högtid som Hjärpe menar kan bidra till att spä på offersymboliken i diktatorn Saddam Hussein, att han nu blir en symbol för osmakliga grupperinger.

Som om de vore mindre begåvade människor, nästan djur, som inte har vett nog att igenkänna Saddam Hussein som en utspelad pjäs som sedan länge förlorat sin realpolitiska betydelse. Det är ingen fallen hjälte som vi pratar om nu. Dessutom verkar han undervärdera irakiernas egen analysförmåga, hade verkligen domstolen sett till att verkställa domen så nära inpå offerhögtiden ifall man varit medveten om riskerna som varit förbundet med tidpunkten? Nej, Saddams död förändrar ingenting. Möjligen kan grupper känna en viss form av upprättelse, eller hade ifall Saddam verkligen dömts för de värsta massmorden han beordrat, men troligen var domstolens beslut om skulden för massakern på shiamuslimerna viktigare än det ögonblick då snaran knäckte nacken. Hjärpe är en obotlig apologet som i sin laga ordning romantiserar muslimerna till oigenkännlighet.

Gör Bush en kursomläggning

Initativet att invadera Irak var ett initiativ från de neokonservativa, den grupp av tyckare som Bush tyade sig till för att visa på beslutsamhet. Det är den grupp ur vilken Rumsfeldt, Bolton, Wolfowitz m.fl. stammar. Vad Bush nu gör är att ge dessa mindre utrymme till förmån för den mer konservativa stammen. Det är beslut helt i linje med Bakerrapporten som inte kom med något nytt, förutom det som läckt till pressen.

Sammanfattningsvis kan man väl påstå att den inte heller kommer med några visheter av rang. Det viktigaste beslutet är att USA ska avpolletteras från området och de huvudsakliga styrkorna ska vara tillbaka senast slutet av 2008. Vad det betyder för regionen kan man ha åsikter om. Det är inte säkert att det är ett beslut som är till gagn för den irakiska regeringen. Varför?

- Det våld som frodas i Irak är ett våld sprunget ur ett långt missnöje med sakernas tillstånd och osämje mellan etniska och religiösa grupper. Inte främst mot de utländska trupperna.

- Regeringen får mindre utrymme för att föra befäl över områdena och monopolisera bruket av våld helt enkelt därför att skjutkraften förminskas.

- All form av inititativ från den amerikanska regeringen att militärt intervenera i framtida regioner kommer att bemötas med stor skepsis. Hittils har Putin lyckats göra narr av Bush syn på demokrati tack vare Irak. Det kommer att bli än värre ifall inte USA fortsätter att arbeta för att stabilisera Irak. Med all säkerhet som gränsar till visshet kommer vi i framtiden behöva en stark demokrati som kan intervenera mot stater som Iran, Nordkorea och - den dagen - varför inte ett aggressivt Venezuela?

- Det luktar starkt av ekonomiska orsaker. Militären slukar stora ekonomiska resurser som staten hellre lägger på annat. Dessutom luktar det populism och försök att lägga ut mattan för demokraternas blivande presidentkandidat.

Istället tycker jag att Baker borde ha funderat kring en annan statslösning än ett stort Irak. En federation med tillräckligt små enheter att varje enhet inte rimligtvis kan spricka i osämja. Denna federation med hög lokal makt över ekonomin och liten över handeln. Om man utesluter den internationella terrorn som reser till Irak för att slåss i den globala Djihad som utropats av bin Ladin för ett antal år sedan så finns det en misstänklighet mellan de etniska och religiösa grupperna som inte sällan är geografiska. Låt då dessa bli grunden. Där kan man finna enigheten. Där kommer man finna lösningen.

Idag släpps Baker-rapporten (från Iraqi Study Group, ledd av förra utrikesministern, James Baker) som kommer att staka ut USAs nya strategi i Irak, nästintill oavsett vilka slutsatser som där dras. Bush har hittils undvikit att lägga om riktningen i väntan på slutsatserna som gruppen drar i sin rapport så Bush blir så illa tvungen att ta åt sig av den kritik som där formuleras.

Vad gör man av en forn diktator?

När Iraks rättsväsende står inför problemet Saddam Hussein, vad är då den rätta åtgärden för att han i framtiden inte ska bli ett problem? Hur ska man ta udden av honom, ge vad offrens anhöriga skulle kalla hämnd samt minimera möjligheten att göra en martyr och symbol för det gamla och stabila av honom?

Ett gammalt talesätt är att det är vinnarna som skriver historien. Det må vara rätt men det är inte väsentligt eftersom vinnarna snabbt glömmer den. Förlorarna däremot, de har inte råd att glömma historien. De kan inte glömma den eftersom de tvingas leva med den i tid därefter. Första världskriget kunde trippelententen lätt lägga bakom sig i glömskans backspegel medan tyskarna tvingades konfrontera sitt nederlag i åratal därefter. En förlust vars minne väckte ont blod till liv.

Var vill jag komma med det då? Jo, att förlorarna, baathisterna och sunnimuslimerna, kommer att tvingas leva i en stat där de anses ha förlorat sin priviligerade status och ställning. Traditionellt sett (sedan al-Rashid på 800-talet) har sunniterna levat med makten över shiiterna även om sistnämnda oftast varit numerärt större, i det landområde i benämnt Irak. Därför är det viktigt för den nya regeringen att den inte skapar en symbol av Saddam som förlorarna tillåts att samlas kring.

Vilka är möjligheterna för domstolen? Släppa honom fri? Naurligtvis inte. Döma honom till ett tidsbegränsat fängelsestraff? Inte det heller. Livstids fängelse? Jo, fast kurderna skulle revolutera mot ett sådant beslut och i gengäld ta än större avstånd från staten Irak genom att kräva full autonomi för det man idag benämner som Kurdistan. Kurderna skulle endast nöja sig med det grövsta straffet, liemannen. Sunniterna å andra sidan skulle genom en avrättning skapa sig en martyrbild där Saddam (som på slutet likt Arafat försökte ikläda sig de islamskt gröna draperingarna) förlustar sig med himmelens 72 jungfrur. Rätt förståeligt med tanke på jänkarnas kaos så är det redan nu många som ser tillbaka på Saddams styre med nostalgi. Precis som kommunismkulten i Ryssland håller på att växa sig allt större. Fortfarande kan man där se äldre människor gråta över Stalins död.

Hur eliminerar man då riskerna att göra en martyr av Saddam? Först måste man inse att landets stora parter inte kan enas kring domen. Vore det för det nya landet Irak så riskabelt att förändra gränsdragningarna? Varför inte göra ett efterlängtat autonomt Kurdistan i norra Irak? Det tror jag är viktigt för den fortsatta processen. Se till att skapa förutsättningar för en nationalstat med stark etnisk prägel ty därigenom kan man enas utan det starka sociala kittet som islam innebär. Fortsätt därefter med mindre områden som de shejkdömen som präglar gulfkusten. Låt träskaraberna bereda sitt sjävlstyre. Shiiterna i öster sitt eget och sunniterna i den triangeln sitt eget osv. Genom en stabil regional bas finns på sikt möjligheter för något federativt kit i ett nytt Mesopotamien med antingen Abbasiderna eller Babylonska förebilder. I ett fortsatt stort Irak finns bara ett socialt kit som kan ena landet utan ammunition och det är islam, det är en utveckling som sekulära liberaler fasar. I umma föds inget gott.