Konspiration?

Saddams avrättning har sannerligen vänt upp och ned på förnuftet. Det hört röster om sammansvärning från Amerika, de ville ha väck Saddam innan han hade kunnat höras om de nära och vänskaliga band han haft med Amerika både före och efter han genomfört de avskyvärda brotten mot den shiamuslimska byn Dujail och gasningen av kurder i staden Halabja. Förvisso har USAs fokusering på Saddam som person fått farsartade westerntoner, som när Paul Bremer stolt deklararer "We got him!". Ändå måste Amerikas inblandning i rättegången anses försumbara. Irakierna saknar inte viljan att själva ta itu med sin forne diktator.

Korrekt är att USA har stött Irak i kriget mot Iran. Man skeppade vapen till Saddam som han använde i för att slåss mot den shiamuslimska jätte tillika ismamismens högborg, Teheran. Störtandet av den sekulära shahen i Iran 1979 var som många trodde ett steg på vägen för att liberalisera landet. I Sverige välkomnade man revolutionen från alla politiska partier, äntligen skulle den korrupta shahen ersättas av vad sossarna benämnde ett nytt folkhemsstyre och vad liberalerna såg som en demoratisk liberalism och vänstern som en amerikansk motvikt. Döm av deras förvåning när Ayatolla Khomeine under stort jubel återvänder från sin exil i Paris och griper den makt som en liten grupp extremister banat vägen för. Den liberala revolutionen fallerar och en minoritet av fanatister tar slutligen kommandet efter en turbulent tid (jf med bolsjevikerna och den ryska revolutionen som också den var en liberal sådan under Kerenskijs första revolution). Den uttalade ståndpunkten var att revolutionen skulle spridas genom alla muslimska länder och Iran skickade agenter och pengar runt om i Mellanöstern för att stödja islamistiska projekt. Därigenom växte sig både Hizbollah och Hamas sig starka genom ayatollans bidrag. Det ska poängteras att det i stor utsträckning var shiamuslimska organisationer och absolut inte saudiarabiska wahhabiter. Således har inte Iran något som helst samröre med al-Qaida heller.

Vid denna tidpunkt framstod Saddam Hussein som den starke man som kunnat hålla samman ett svårt splittrat rike som sedan tjugotalet genomlidit en mängd statskupper och revolutionsförsök. Han hade bringat ordning i ett sargat rike och var uppskattat i stora lager av västvärlden. Även Jan Guillou har i börjana av 70-talet i FIB skrivit en hyllning till denna man och lovsjungit honom som Iraks framtid. På så sätt stod Hussein som garant och bålverk mot den fundamentalism som hotade spridas från Iran. Samtidigt framstod han som en säker leverantör av olja som skulle hjälpa USA och västvärlden från den beroendeställning gentemot Saudierna som man sedan 1945 varit tvungna att tjäna som säkerhet åt. Man ville få tillgång till en sekundär oljekälla.

Nu återstår frågan ifall det var rätt eller fel av USA att leverera vapen till Saddams krig mot Iran? Det kan diskuteras till ända och bör så göras. Klart är i alla fall att man i krigets inledning var helt överens om att i valen mellan shiamuslimsk fundamentalism och irakisk sekularism framstod Hussein som den lovvärda parten. Vad gäller sanningen om dessa förbindelser kommer de fortsatta rättegångarna att klargöra händelseförlopp och stabiliseras den mesopotamska regionen kommer akademiker och andra intresserade att fortsätta att läka landets sargade själ med en fortsatt debatt om rätt och fel.

Om jag återgår till efterdebatten kring hängningen av Saddam. Även västvärldens ledare kritiseras av krönikörer för deras undfallenhet och brist på kritik mot avrättningen. Ghada Karmi skriver i en "kulturkrönika" (läs vänsterkrönika) i dagens DN att "ingen västerländsk ledare har behandlats på ett liknande sätt, och araber bör fråga sig själva varför undantag gjordes för denne arabiska statschef." Nu kanske Karmi kan stanna upp och fråga sig själv vad som hände för drygt femtio år sedan vid Nürnberg-rättegångarna där Europas statsmakter tillsammans med USA ställde upp med rättegång och hängde ett antal nazistiska ledare. Hade inte Hitler skjutit sig själv hade man med visshet kunnat säkerställa att detsamma hänt honom om västmakterna hunnit fram till honom innan komunisterna. Dessutom räcker det med att ta fallet Nicolae Ceauşescu för att enkelt motbevisa honom. Och vad sjutton skulle arabländerna göra? De absolut flesta har dödsstraffet med i sitt påföljdsregister. Med undantag från Arafat - som ju tack och lov lämnat palestinierna i fred - saknade Hussein sympatisörer och allierade. Varför skulle arabländerna kritisera att dödsstraffet praktiserades på en massmördare? Det hela luktar antiamerikanism på avstånd.