Berlin och Gaza, en analogi

Nyligen besökte jag den tyska huvudstaden Berlin som har rustats upp för många miljoner euro. Ur ekonomisk synounkt var det mycket intressant, Berlin har en tydlig särprägel bland Europas huvudstäder. Under kalla kriget var Västberlin en helig ko för västmakterna och oavsett hur instabil situationen blev så satsades pengar på Västberlin. Flera gånger var kommunisterna nära att attackera Västberlin vilket naturligtvis fick konsekvenser på stadens affärsliv. Stora tyska giganter som Siemens och Bosch tordes aldrig satsa på stora anläggningar i Berlin och stadens näringsliv saknade därför de riktigt tunga giganterna. Inte heller mindre små bolag tordes investera i Berlin tack vare den politiska instabilitet som där rådde. Kommunikationerna var heller inte de bästa eftersom Västberlin var en liten enklav mitt inne i östblocket. De problem som uppstod under kalla kriget löstes med rikliga subventioner och bidrag från västmakterna, Västberlin skulle blomstra, oavsett kostnaderna. Bidragen konkurrerade med och slog ut privata företag och hämmade utvecklingen än mer.

När så muren föll och Berlin och hela Tyskland återförenades ströps dessa bidrag eftersom staden nu kunde leva på det man hade levt av innan kriget. Problemet är att man missat 60 års utveckling och den ekonomiska grunden som en gång funnits hade antingen avvecklat sig själv pga. riskerna som fanns i Berlin eller blivit utkonkurrerade av de bidrag som svämmat över i Västberlin. Staden visade sig ha en arbetslös befolkning utan företagarvana. Politikerna satsade miljarder på att bygga ut kulturetablissemang för att invänta de hjorder som ville tillbaka till Europas kulturella huvudstad. Återigen visade politikerna att de missat 60 års utveckling. Europas kulturella huvudstad visade sig inte ligga i Europa längre. Idag har berlinarna en gigantisk skuld och en astronomisk arbetslöshet. Det är en stad med djup ekonomisk kris.

Poängen med denna historia är att vi kommer att tvingas se samma utveckling i Gaza den dag vi får fred där. I åratal har Europa och Amerika slängt bidrag över den palestinska staten som är näst intill helt bidragsförsörjd. Den dagen bidragen stryps kommer Gaza att hamna i ekonomisk trångmål som är av betydligt mer illaarslande art än vad vi sett i Berlin. Här finns nämligen ingen grundläggande infrastruktur från början, det finns inte en epok bakåt i tiden då Gaza har varit blomstrande. Alla former av företagande har hämmats pga. av att företag alltid sökt kortvariga vinster eftersom de politiska ramarna alltid varit instabila och satsningar på framtiden kan inte utlova återbäring.

Om den politiska scenen har varit i riskzonen för att radikaliseras är det inget mot vad vi kommer att få se när freden kommer. Passa er för freden ty den är farligare än kriget.

Vapenvila i Palestina?

Bläcket på vapenstilleståndskontraktet som undertecknades hann, som vanligt, inte torka förrän det var dags för maskerade män att bryta överenskommelsen. Ytterligare 14 har nyligen skadats och 40 stycken Fatahanhängare har kidnappats. Troligen rör det sig om människor kopplade till Al Aqsas Martyrbrigader, den gren av PLO som står för den grövsta sekulära terrorn. Någon ideologisk inriktning har denna grupp inte, förutom det gemensamma att i sin egenskap av att vara unga arg män med vapen i hand.

Nåja, en uppgörelse mellan det sunniislamistiska Hamas och det mer sekulärt styrda Fatah, en politisk gren av PLO. Det överhängande hotet om inbördeskrig bottnar i missnöje med sakernas tillstånd i Gaza och hur Hamas har hanterat sin regeringsroll. Utländska bidrag och bistånd har strypts och löner till offentligt anställda har ställts in. Med andra ord har en majoritet av de arbetande palestinierna blivit utan sin lön. Någon privat sektor finns knappt i detta av socialism och andra fascistiska idéer präglade permanenterade flyktinglägret. De krav som omvärlden ställt på Hamas är tre. Att erkänna tidigare ingångna avtal med Israel, att ge upp våld som medel och att erkänna Israels rätt att existera.

Sådana var förutsättningarna för det medlingsmöte som hölls i Saudiarabien i veckan. Medan palestiniernas främsta mål är att uppfylla kraven för att erhålla ekonomiskt bistånd är det troligtvis i saudiernas intresse att behålla ett lugn i levanten för att trygga oljeproduktionen och tillse att oljeleverenserna inte störs av politiska konflikter. Lyckades man då? Tja, ett avtal har ingåtts, men inget av omvärldens krav har uppnåtts. Den enda som avhandlas i uppgörelsen är att Hamas respekterar, märk ordet respekterar, tidigare ingångna avtal. Därigenom finns en indirekt erkännelse av staten Israel men dock en knapp sådan. Hamas har drivit igenom en hård linje och gick vinnande igenom fredskonferensen i Mecka. Nu hoppas man naturligtvis att den nya koalitionsregeringen med Hamas som premiärminister ska få ett godkännande från omgivningen och att det frysta biståndet skall utbetalas. Förhoppningsvis hoppas de på för mycket. Hamas har fortfarande inte avsvurit sig terrorismen eller våldet. I själva verket är våldet intimt förbundet med alla andra delar av Hamas verksamhet. Sjukhusen används för att tillskansa sig kemikalier, moskéer används för att rekrytera självmordsbombare och ambulanser används för att transportera dessa. Det går inte att särskilja en antrologisk sida från den våldspolitiserade dito vad gäller Hamas aktiviteter. Inte heller får man en insikt i hur ekonomin tryggas. Hur stora bidrag får man från Iran? Hur mycket pengar smugglas från Egypten? De världsomspännande ekonomiska nätverken bidrar inte till någon insyn.

Kommer fredsuppgörelsen att leda till någon större fred då? Alltså den mellan Israel och Palestina. Garanterat inte. Varför då? Jo, det ligger inte i palestiniernas, och nu menar jag de styrande, ekonomiska intressena att uppnå en varaktig fred med Israel. Därför att vid det ögonblicket skulle de nationella problemen (som vi de senaste veckorna sett tydliga bevis för) åter blomma upp när den externa fienden försvinner. Dessutom skulle omvärldens ekonomiska bistånd avvecklas och därförutom blir det inga korruptionsmiljoner på schweiziska konton för herrarna Abbas och Haniya. Någon fred får vi nog inte se förrän omvärlden slutar med sitt bistånd och ger dessa herrar ekonomiska incitament för en varaktig fred med sina grannar, nu gör omvärlden precis tvärtom.

Konspiration?

Saddams avrättning har sannerligen vänt upp och ned på förnuftet. Det hört röster om sammansvärning från Amerika, de ville ha väck Saddam innan han hade kunnat höras om de nära och vänskaliga band han haft med Amerika både före och efter han genomfört de avskyvärda brotten mot den shiamuslimska byn Dujail och gasningen av kurder i staden Halabja. Förvisso har USAs fokusering på Saddam som person fått farsartade westerntoner, som när Paul Bremer stolt deklararer "We got him!". Ändå måste Amerikas inblandning i rättegången anses försumbara. Irakierna saknar inte viljan att själva ta itu med sin forne diktator.

Korrekt är att USA har stött Irak i kriget mot Iran. Man skeppade vapen till Saddam som han använde i för att slåss mot den shiamuslimska jätte tillika ismamismens högborg, Teheran. Störtandet av den sekulära shahen i Iran 1979 var som många trodde ett steg på vägen för att liberalisera landet. I Sverige välkomnade man revolutionen från alla politiska partier, äntligen skulle den korrupta shahen ersättas av vad sossarna benämnde ett nytt folkhemsstyre och vad liberalerna såg som en demoratisk liberalism och vänstern som en amerikansk motvikt. Döm av deras förvåning när Ayatolla Khomeine under stort jubel återvänder från sin exil i Paris och griper den makt som en liten grupp extremister banat vägen för. Den liberala revolutionen fallerar och en minoritet av fanatister tar slutligen kommandet efter en turbulent tid (jf med bolsjevikerna och den ryska revolutionen som också den var en liberal sådan under Kerenskijs första revolution). Den uttalade ståndpunkten var att revolutionen skulle spridas genom alla muslimska länder och Iran skickade agenter och pengar runt om i Mellanöstern för att stödja islamistiska projekt. Därigenom växte sig både Hizbollah och Hamas sig starka genom ayatollans bidrag. Det ska poängteras att det i stor utsträckning var shiamuslimska organisationer och absolut inte saudiarabiska wahhabiter. Således har inte Iran något som helst samröre med al-Qaida heller.

Vid denna tidpunkt framstod Saddam Hussein som den starke man som kunnat hålla samman ett svårt splittrat rike som sedan tjugotalet genomlidit en mängd statskupper och revolutionsförsök. Han hade bringat ordning i ett sargat rike och var uppskattat i stora lager av västvärlden. Även Jan Guillou har i börjana av 70-talet i FIB skrivit en hyllning till denna man och lovsjungit honom som Iraks framtid. På så sätt stod Hussein som garant och bålverk mot den fundamentalism som hotade spridas från Iran. Samtidigt framstod han som en säker leverantör av olja som skulle hjälpa USA och västvärlden från den beroendeställning gentemot Saudierna som man sedan 1945 varit tvungna att tjäna som säkerhet åt. Man ville få tillgång till en sekundär oljekälla.

Nu återstår frågan ifall det var rätt eller fel av USA att leverera vapen till Saddams krig mot Iran? Det kan diskuteras till ända och bör så göras. Klart är i alla fall att man i krigets inledning var helt överens om att i valen mellan shiamuslimsk fundamentalism och irakisk sekularism framstod Hussein som den lovvärda parten. Vad gäller sanningen om dessa förbindelser kommer de fortsatta rättegångarna att klargöra händelseförlopp och stabiliseras den mesopotamska regionen kommer akademiker och andra intresserade att fortsätta att läka landets sargade själ med en fortsatt debatt om rätt och fel.

Om jag återgår till efterdebatten kring hängningen av Saddam. Även västvärldens ledare kritiseras av krönikörer för deras undfallenhet och brist på kritik mot avrättningen. Ghada Karmi skriver i en "kulturkrönika" (läs vänsterkrönika) i dagens DN att "ingen västerländsk ledare har behandlats på ett liknande sätt, och araber bör fråga sig själva varför undantag gjordes för denne arabiska statschef." Nu kanske Karmi kan stanna upp och fråga sig själv vad som hände för drygt femtio år sedan vid Nürnberg-rättegångarna där Europas statsmakter tillsammans med USA ställde upp med rättegång och hängde ett antal nazistiska ledare. Hade inte Hitler skjutit sig själv hade man med visshet kunnat säkerställa att detsamma hänt honom om västmakterna hunnit fram till honom innan komunisterna. Dessutom räcker det med att ta fallet Nicolae Ceauşescu för att enkelt motbevisa honom. Och vad sjutton skulle arabländerna göra? De absolut flesta har dödsstraffet med i sitt påföljdsregister. Med undantag från Arafat - som ju tack och lov lämnat palestinierna i fred - saknade Hussein sympatisörer och allierade. Varför skulle arabländerna kritisera att dödsstraffet praktiserades på en massmördare? Det hela luktar antiamerikanism på avstånd.

Det hotande inbördeskriget i Palestina

Palestiniernas regering är på defensiven och håller på att splittras. Presidenten har utlyst nyval och underkänner därmed Hamas som regeringsduglig organisation. Palestina riskerar därmed att falla in i ett blodigt inbördeskrig. Hur ska den konflikten mellan arabismen och islamismen lösas? Vem ska lösa den?

Försvarets expert på mellanöstern, Magnus Norell, är på dagens P1 inne på samma linje som jag förespråkat tidigare. Omvärlden ska inte ta på sig alltför mycket av medling eller ansvar för olika fredsscenarion. Det är palestiniernas eget fel att palestina nu är splittrat. Med tanke på den yttre fiende de har är det förvånansvärt att de trots allt har möjlighet att slåss om inbördes meriter. De har förutsättningar att rikta ilskan utåt, men misslyckas. Jag minns Cecilia Uddéns ord: "Man ska inte underskatta palestiniernas förmåga att misslyckas".