Nu är Usa i sedvanlig svensk ordning kritiserad för sin Irak-politik. Man har svikit befolkningen. Sveriges
Radios program Konflikt i P1 (som efter att Cecilia Uddén har svängt från en närmast socialdemokratisk hållning till en mer SKP-ton) som tveklöst hänger ut USA som den stora djävulen som olagligt ockuperar Irak medan civilbefolkningen protesterar mot detta i from av en motståndsrörelse. Nu erkände programledaren ändå att det kanske inte var så enkelt - skönt tänkte jag, det finns någon form av analys hos denne - utan istället fanns det många olika motståndsrörelser. Suck. Hur sjutton kan man få våldet i Irak till att likna en motsåndsrörelse? Vad är det man motståndar mot? Grönsakshandel? Torghandel? Stora folksamlingar? Pilgrimsfärder? Publika bussar? Det är ju dessa typer av mål som denna motståndsrörelse attackerar med bomber? Ska man kalla våldet för ett motstånd då bör man vara ärlig med vad de kämpar emot, torghandel. Nä, Sam Kapadia, någon motståndsrörelse är det verkligen inte. Ordet är naturligtvis valt för att ge legitimitet för deras kamp mot USA. Terrorism är ordet.
Sen har vi Ingmar Karlsson som menar att USA har svikit de kristna i Irak. Under Saddamregimen menar han att de hade det relativt bra och var skyddade av konstitutionen och levt där i flera årtusenden. Nu har vi en otrygg situation där en stor majoritet har flytt landet och dragit upp sina rötter. Nu har USA svikit dessa kristna som stammar ur urgamla civilisationer.
Som globaliseringsvän vill jag till detta säga, äntligen. Det är hög tid att förstöra det gamla patriarkala banden och strukturen i denna del av världen och låta människor byta miljö och omgivning som de själva behagar dem. Nu är det naturligtvis tråkigt att det sker under hot, men det är knappast amerikanerna själva som är orsaken till det hotet. Hotet kommer från muslimska extremister, inte från amerikanerna. Att just kristna tvingas flytta är inte mer tragiskt än när kurderna tvingades fly från Saddam. Sen är det inte så att några folkgrupper flyr från amerikanerna, snarare tvärtom, de flyr ju från islamofascismen till Amerika.
Ingmar Karlsson som är en mycket sympatisk man med skarpa iakttagelser och extremt kunnig om området. I synnerhet ur en religiös synvinkel. Däremot tycks han alltför ofta ta en apologetisk ståndpunkt vilket är beklagligt. Det håller inte längre att ensidigt skylla konflikten i Mellanöstern på Sykes-Pivotavtalet och kolonialismen. Det är överspelat, det visar inte minst Iran tydliga tecken på. Iran har aldrig varit invaderat men är inte mer fri från den problematik som råder i Mellanöstern än vad angränsande regioner är.
Vidare i lördagens konflikt anklagades jänkarna för att ha missat att se den islamisering som Saddam genomförde från nittiotalet och framåt. Hur han draperade den irakiska flaggan grön och, och, ja vaddå? Mer än så gavs inte exempel på. Och är det sant? Jag läste nyligen Ali Bashirs bok där han berättar om sina upplevelser som Saddams livsmedikus och favoritkonstnär. Ingenstans antydde han att Saddam skulle ha tänt en sentida vurm för islamismen. Den enda trend han ser är hur mer och mer avskärmad han blir och hur landet förfallit i korruption. Nä, inte heller denna analys håller för cyklopens skarpa öga.
Antiamerikanism är ordet och svensk debatt ger alltid legitimitet i antiamerikanismen utan att vederbörande motiverar sin ståndpunkt. Antiamerikanismen har snarast blivit ett axiom. Naturligtvis är det bara dravel från den 68-generation som länge dominerat svensk public service.
Etiketter: bakerrapporten, irak, iran, mellanöstern, mellanösternkonflikten, saddam, terrorism, usa, utrikespolitik
