När Israel & Palestina väl sluter fred kommer det inte att väcka några rubriker.

Alldeles nyligen tog Israel ton och inbjöd till en fredsdialog. Orsaken är att saker och ting börjar röra sig inom Hamas och den palestinska regeringen. Den palestinska premiärministern har avgått till förmån för en annan i syfte att få omvärlden att öppna upp handeln med de palestinska områdena. I nuläget står rätt mycket stilla i den frågan, till frustration för den palestinska näringen. Israel tar då chansen, märk att ingen officiellt har pressat Israel till detta, och inbjuder Hamas att lösa den mest akuta och för Israel mest prestigeladdade frågan: Gilad Shalit; den kidnappade israeliska beväringen. I gengäld skulle Israel släppa en massa fångar från deras fängelse. Dessutom vill man få slut på de raketbeskjutningar mot främst Sderat som daligen äger rum. Tilläggas skall att avsändaren av dessa raketer oftare heter al-Aqsas Martyrbrigader, en annan av de otaliga palestinska terrororganisationer och tredje största storleksmässigt. Dessutom är det känsligt för Hamas-regeringen eftersom Martyrbrigaderna är mer sekulära antiisraeler än vad de är gröna krigare och kopplade till palestiniernas president Mahmoud Abbas. (Förmodligen är Israel det enda skälet till varför inte palestinierna hänför sig i skoningslöst inbördeskrig)

Denna pånyttstartade dialog är varken ny eller spektakulär, ändå vill jag uppmärksamma den därför att den är förutsättningslös tack vare att den inte försiggåtts av någon officiell propå från US State Department eller Kofi Annan och därmed skapat press på parterna.

Israel vs. Palestina är i absolut bemärkelse inte särskilt spektakulär konflikt utan har blivit symbol för en mycket mycket större schism. Den mellan traditionalismen och modernismen i arabvärlden, mellan islam och sekularism, mellan självständighet och kolonialism, mellan arabism, islamism och nationalism. Således är Israel vs. Palestina en riktigt tuff nöt så länge inte de andra problemen är lösta. Antingen så löser man dessa men då handlar det inte om konferenser och nattmanglingar utan långsamma och segdragna processer som tar generationer medan gatorna flödar med blod. Eller så behandlar man Israel vs Palestina som den lilla tvist över en bit skitöken som det faktiskt är frågan om. Låt parterna själva lösa den, slösa inte miljoner på spektakulära konferenser och diskussioner som samlar världspressen. När världen satser dollar på att stötta parterna finns det pengar att tjäna på att hålla fredskonferenserna stången. Knip igen med biståndet, låt parterna själva skapa en dialog och en/två-statslösning. När det finns pengar att tjäna på freden så kommer den inte låta sig väntas på. I samband med att nyligen startade dialogen, som förvånade världen, riktades medieljuset återigen mot muren mellan folken på Kaanan, och, raketerna ökade i antal.

Nu har Israel, än en gång, hotat med att hoppa av dialogen ifall inte raketattackerna avstannar. Den nya palestinska regeringens smekmånad är bestämt över och ser vi ingen förbättring från palestiniernas sida, såväl i retoriken mot Israel som traverklampen vid gränserna så lär inte restriktionerna minska. Hur som helst, intresset för konflikten medför en ekonomi kring fredsprocessen som många livnär sig kring. Bort med den, bort med biståndet och fredskonferenserna.

USAs dominans på väg att rinna ut?

Flera bedömare (Sydsvenskans ledarsidor, Richard N. Haas, president of the Council on Foreign Relations) anser att USAs hegemoni i världen snart är till ända. Att USAs särställning som världens enda supermakt är på väg att brytas. Ifall det skulle vara sant så måste det innebära någon av följande två scenarion.

USA håller på att krackelera invärtes. Ekonomin håller på att spricka och deflationen vållar landet massarbetslöshet och militärerna revolterar mot den uteblivna lönen. Finns det sådana tecken i världen idag? Nej, naturligtvis inte. Den amerikanska ekonomin blomstrar och växer mest i hela världen. Inte procentuellt sett, det gör tigerekonomierna Indien och Kino men för all del också Uzbekistan med sina 27% i tillväxt. Däremot växer USA mest i absoluta dollar och det vill inte säga lite. Världens största ekonomi blir starkare och starkare och drar ifrån sett i absolut pengamängd. Där finns inga tecken på att USA håller på att tappa den ekonomi som de bygger sin militära dominans på.

Finns det en stat som kan konkurrera med USA som världens ledande militärmakt? Glöm OECD-länderna. I västvärlden finns ingen som ens vill ställa sig upp mot USA. Många tar också upp Kina som en möjlig potentat och konkurrent som världspolis. Väl för att Kina spelar en viktig utrikespolitisk roll som konsument av iransk gas och afrikansk olja men det har aldrig någonsin funnits en ambition hos kinesernas mentalitet att ta över världen. Kina är världen och dess mitt allaredan. Det finns inget utanför Kina som intresserar kineserna, det har varit sant i tusentals år och det finns inget som tyder på att något där har förändrats. Ryssland är handikappat genom korruptionen och har en haltande ekonomi som gör att de inte ens kan kontrollera sin egen bakgård. Så, vem skulle då vara nära att snäppa USA på näsan? Sanningen är att det inte finns ett land i världen som både har ambitionen eller de ekonomiska musklerna att genomföra något dylikt. Inte nu och inte på många år. Däremot kan USA riskera att tappa sitt anseende genom den kalabalik de orsakat i Irak och Afghanistan men ingenstans står att läsa att de tappat sin militära styrka. De har bara låst fast den i Mesopotamien.

Är Syrien verkligen skyldig till dagens politikermord?

För någon vecka sedan utfrågades en mellanösternkännare i P1:s Godmorgon Världen och som där svarade att Syrien tvingades ge upp Libanon och skänka det till Iran. De internationella påtryckningarna att Syrien skulle ge Libanon självständighet innebar endast att kontrollen övergick till mullornas Iran via det Teheranstyrda Hizbollah.

Libanon är en tredelad stad, dels shiamuslimerna som är den absolut största folkgruppen och som också är den grupp som fungerar som bas för Hizbollah, Guds Parti. Hizbollah är en terrororganisation vars främsta syfte är att skapa en islamistisk stat och krossa Kafirer (otrogna, när invandrare försvenskar ordet blir det ofta "kuffar"). Den organisationen som var den främsta orsaken till att Israel gick till attack i somras har nu återuppbyggt sin militära styrka och faktiskt utökat den. Man är farligare nu än vad man var innan kriget. Således med enkel logik kan man förstå att det endast är en tidsfråga innan kriget bryter ut igen. Det måste det göra, så fort Washington ger klartecken.

De två andra delarna av Libanon är de kristna och druserna. Bägge är i klar minoritet men med förhållandevis stor makt, särskilt historiskt sett. Nu har en av de kristna ministrarna mördats, en playboy och sekulär kristen med en kritisk udd mot Syrien. Alla politiska kommentatorer menar att sannolikheten är stor att Syrien bär ansvaret för dödsskjutningen. Dock vågar inte USA kritisera Syrien offentligt med hänvisning att man inte vill utsätta Syrien för stark kritik när man samtidigt behöver landet för att stabilisera Irak.

OK, fine. Men, är inte Syrien med samma logik beroende av USA? Precis när man ska få tillfälle att leka med de stora grabbarna så beordrar man ett förhållandevis betydelselöst mord på en antisyrisk minister och därigenom riskerar hela projektet att få vara viktig i regionen. Syrien har också haft en tradition att vilja vara den främsta mellanösternregionen, det var där som det panarabiska Baath-partiet uppstod. Enligt mitt sätt att se på det hela så har Syrien inget intresse av att i nuläget mörda den libanesiska industriministern Pierre Gemayel av samma anledning som USA har i att inte kritisera Syrien.

Men, vem har då intresse i Gemayels död? Ja, varför inte skärskåda Hizbollahs motiv? Hizbollah står starkare än någonsin och vill ha en fortsatt destabiliserad region. Hizbollah tjänar på att oroligheterna fortsätter i hela Mellanöstern. Därför skall också oroligheterna i Irak pågå. Kom ihåg de nära banden mellan Iran och Hizbollah. Om Syrien anklagas för mordet på industriministern så skulle Syrien kunna utfrysas av världssamfundet och därmed inte kunna spela en lugnande roll i Irak. Dessutom destabiliseras den libanesiska regeringen kraftfullt och ingen organisation i Libanon har möjlighet att vinna terräng som Hizbollah har. Hizbollah är den verkliga vinnaren i dagens brutala mord. Inte nödvändigtvis Syrien som utpekas världen över, även om dem också naturligtvis har goda motiv att likvidera ministern.

Ett tröttsamt Mellanöstern

Den allerstädes närvarande krisen i Levanten är minst sagt tröttande. Sommarens kraftmätning tycks inte ha varit avskräckande nog, nu har Hizbollah likt en dåres envishet åter samlat sin nedgrävda arsenal med sprängkraft runt den israeliska gränsen. Sålunda är ett nytt krig att vänta. Inför förra kriget var åtminstone den nyligen syrienfria regeringen i Libanon oprövad. Nu vet vi att den inte bestod provet utan stod handlingsförlamad till skillnad från Hizbollah som blixtsnabbt efter freden med stor skicklighet påbörjade uppbyggnadsarbetet. Hizbollahs styrka har sedan dess växt och blir för IDF en värre nöt än tidigare. Illa.

Dessutom har palestinierna börjat gruppera sig oroligt. Enligt Middle East Times är nostalgin kring den forne diktatorn Arafat större än någonsin. Det är ledsamt att den demokratiska ordningen inte tycks få fotfäste i den arabiska och islamiska världen. Å andra sidan är det lika ledsamt att demokratier som Israel utan större omsvep kan ursäkta den fruktansvärda attacken som förra veckan dödade nästan tjugo civila palestinier. Oförlåtligt, inte att misstaget skedde för det är sånt som händer i krig, utan det är oförlåtligt att ingen tvingats lämna sina uppdrag och ställs inför rätta. Någons misstag har lett till tjugo civila dödsfall. Denna någon skall ställas till svars. Det är en grundregel i ett liberalt demokratiskt samhälle, man är personligen ansvarig för sitt agerande.

Finns det då något hopp i nuläget för arab/jude-konflikten? Nej, tyvärr. Jag kan för närvarande inte se någon sådan. Min förhoppning är istället att omvärlden slutar lägga sig i, inte sluta bry sig men att engagemanget för konflikten skulle avta. Märk att det i Israel/Palestinafrågan inte finns pengar att tjäna, inte i jämförelse med de konflikter som finns i oljestinna områdena. Nä, på Levanten finns endast prestigen och den politiska immortaliteten - inte att underskattas den heller. Men låt nu parterna själva tröttna på kriget och förstörelsen, som man gjorde i Nordirland. Först då finns en förhoppning om en bestående fred. Nu känns det snarast som om parterna vill fortsätta våldet. Laissez faire

Hussein ska hängas

I söndags kom den första rättegången mot Iraks forde president och diktator Saddam Hussein ände i en första dom. Som väntat blev domen å det grövsta slaget, dödsstraff. Innan jag kommenterar domen tycker jag att det är värt att reflektera över avrättningsmetodet: hängning. Det visar att domstolen inte bara finner honom skyldig till de avskyvärda brott han beordrat, man väljer också att avrätta honom på det nesligaste sättet som fortfarande är i bruk. Näst halshuggning är hängning något som i forna dagar endast är reserverat för tjuvar & förrädare. Desertörer och fegisar skjuter man medan de lägst stående tvingas upp i galgen.

Som varm vurmare av de liberala idéerna tar det mig emot att Hussein fick sitt dödsstraff, liksom alla andra som döms till döden av domstolar. Däremot kommer jag knappast att rusa ur huse till hans försvar och upprättelse. Vissa domar är mindre fel än andra. Däremot är jag inte motståndare till hans dom av de orsaker som vissa ger utlopp för. I dagens Sydsvenskan ger Jan Hjärpe sin syn på det hela och han menar att Hussein kommer att bli ännu farligare som död ledare än som levande. Hjärpe åsyftar på att han i fängelse kan användas i propagandasyfte för att pacificera motståndarna. Som död kan hans minne förvanskas och förvridas av hans anhängare.

Där tar Hjärpe fel. Hans anhängare utgör en mycket liten del av oroligheterna i Irak. Det är ingen stor majoritet av baathisterna som spränger bomber och mördar civila. Det är andra civilgarden och kriminella och iranstödda islamister som står för den biten. När det gäller de sunnitiska baathisterna drivs de av ett högst reellt motiv, att återinstallera Hussein på presidentskapsposten för att åter vinna de fördelar som minoriteten sunniterna innehade under hans ledarskap. Genom att avrätta Hussein kommer man att svepa under fötterna på den lilla delen av befolkningen. SRs korrespondent Cecilia Uddén rapporterade att Irak på söndagen, dagen för domslutet, var exceptionellt lugnt och endast en handfull människor mördades, mot det vanliga hundratalet. Hans dödsdom mottogs således utan blodspillan och det finns inget som antyder att hans dödsbesked skulle ge annorlunda utslag. Glöm inte att islamisterna också hatar Hussein för hans sekulära styresskick. Lugnet i Irak är naturligtvis önskvärt och dödsstraffet mot Hussein klandervärt. Däremot är dödsstraffet inget hinder för freden. Troligen tvärtom.