En ny storhetstid för Egypten?

Egypten har en särställning i Mellanöstern. Eller rättare sagt, de har haft en storhetstid i Mellanöstern. Egypten har varit den mest framstående arabnationen vilken alla nya idéer har eminerat ifrån.

För hundra år sedan var Egypten på väg mot ett sekulärt samhälle i västerländsk stil. Alla i det övre styrande skiktet var utbildade i England och Frankrike. I synnerhet England. Kvinnor fick en firare ställning och landet liberaliserades. Samtidigt kom motreaktionen i form av en islamisk motståndsrörelse, det muslimska brödraskapet, som bildades på 1920-talet i Kairo. Den växte och gav upphov till en mängd mindre rörelser i hela Mellanöstern. Däribland det förhatliga Hamas som dageligen skickar Qassam-raketer in i israeliska gränsbygder. Samtidigt utkom en ny idéflora varibland en av de mest betydande får lov att sägas vara Sayyid Qutb som öppnade upp för varjehanda idiotiska tolkningar av Koranen, hobbytolkningar mer eller mindre. Poängen var att den idemässiga drivmotorn var egyptisk.

På femtiotalet vaknade arabismen till liv genom Nasser och hans militärkupp. Arabismen var på allas läppar och arabsocialismen kastade det kolonialistiska oket över ändå. Den socialistiska arabismen i Nassersk regi spreds till Syrien och Baathpartiet som i sin tur spreds till Irak. Egypten stod också i främste ledet när det gällde att kritisera Israel. Kritisera är kanske underdrift, de provocerade fram två krig som bägge vanns av Israel.

En brytpunkt i denna egyptiska storstilade galjonstod kom i och med Camp David-avtalet som garanterade en fred mellan Israel och Egypten. Sadat som skrev under fördömdes som förrädare av en i annars enig arabnation och mördades sedemera. Ända sedan dess har Egypten levt i dekadens och korruption. Mubarak har styrt med järnhand i drygt två decennier och åstadkommit noll och intet. Landet har sedan länge ansetts som en förrädare i islamisternas ögon och undervecklat uland av väst.

Men, kanske kan man återigen skåda en brytpunkt. Kefayarörelsen, den rörelse som vill tvinga fram demokratiska val i Egypten har inte åstadkommit något maktkifte. Däremot har Egypten tagit tydliga steg till höger och ersatt flera regeringsmedlemmar som har en liberal hållning. 2004 genomfördes liberaliseringar av ekonomin och näringsfriheten och rätten till egendom förstärktes. Sedan dess har ekonomin blomstrat upp och nått tillväxtnivåer på 5%. Jämfört med tigerekonominerna i Asien är det fjuttigt men jämfört med de annars så efterblivna arabiska stater får det ses som ett fantastiskt resultat. Hittils i år har tillväxtsiffrorna uppskattats till hela 7%. Otroligt. Frågan är nu om Egypten kan visa vägen för resten av Mellanöstern? Knappast. Det ordspråk som handlar om palestinierna: de missar aldrig en chans att missa en chans, kan förmodligen utsträckas till att gälla hela den arabiska gemenskapen, Umma. Men man kan ju hoppas för det vore högst välkommet.