Hej!
Jens heter jag och är amatörhistoriker, och Johan har mycket vänligt erbjudit mig att skriva här, vilket jag kommer att göra när jag hinner. Jag kan också svara på historiefrågor om ni ställer dem här på sidan.

Jag hade tänkt komplettera Johans analyser med lite historiska tillbakablickar kring Mellanöstern, om möjligt så att det anknyter till dagens politiska situation. Mellanösterns historia är full av myter, vilket hänger samman med att historian i allra högsta grad är levande. För det första ingår den i minst tre stora religioners historia, som alla baserar sin legitimitet på vad de anser hände. Vi har hela Gamla Testamentet, där forskarna idag är oense om de verkliga historiska karaktärerna börjar med Moses, eller om både han, David och Salomon är rena sagofigurer. Som jämförelse kan ju nämnas att svenskarna, trots att de är ett så pass mycket yngre folk än de gamla judarna, för några hundra år sedan också skrev historieböcker (som Rudbecks Atlantica, en fantastisk skröna!) som redogjorde för våra kungar ända tillbaka till syndafloden!

Numera är nästan alla de där kungarna utrensade som rena sagofigurer, men det är förstås mindre kontroversiellt att säga att det inte fanns tretton kungar som hette Erik före Erik den fjortonde, än att säga att kung Salomon kanske aldrig existerade, eller för den delen att Herodes dog tio år före Augustus stora folkräkning (och Jesus födelse). Då skulle du trampa många troende på fötterna. Eftersom människor identifierar sig med Mellanösterns historia är myterna så känsliga.

Det andra skälet till mytbildningen är förstås den komplicerade politiska situationen i Mellanöstern – det behöver jag ju inte tala om för er. Sådana myter tänker jag ge granska i mina krönikor.

Den första myten är den om det lyckliga och toleranta kalifatet under medeltiden. För om det är något ämne som är gångbart att skriva historia om idag så är det om den arabiska civilisationen, hur högtstående och tolerant den var, särskilt om man jämför med hur efterblivna och fördomsfulla de kristna var. Inte för att det inte är sant – åtminstone i viss mån – men det finns ingen anledning att skönmåla medeltidens arabiska högkultur för den är hopplöst föråldrad idag.

Ändå är det vad många gör: jag har läst debattartiklar av imamer som talat om att väst och den klassiska arabiska civilisationen borde lära av varandra och ta upp varandras bästa sidor. Det låter ju tolerant och vidsynt, men faktum är att det är ungefär som om en västerlänning idag skulle säga att vårt demokratiska samhälle skulle ha mycket att lära av det gamla Romarriket! Ingen skulle ta en sån knäppgök på allvar. Kalifatet var verkligen inget idealsamhälle, och folk borde veta bättre än att idealisera dess historia.

Diplomaten Ingmar Karlsson, som nyligen fick Europapriset av Sydsvenskan för sina insatser för Mellanöstern, är ett exempel på hur usel historieskrivning tolereras och rent av hyllas, bara den berömmer islam. Han har skrivit en bok som heter ”Vårt arabiska arv”. Karlsson är kanske mest känd för sitt ivriga lobbande för Turkiet som EU-medlem, och om hans böcker om det är tiondelen så okritiska så avråder jag starkt från att läsa dem.

Jag har inga invändningar bokens ämne, att beskriva den framstående vetenskapen och filosofin i kalifatet: man var världsledande inom matematik, medicin, arkitektur, vetenskapliga termer och mycket annat. Det är ingen märkvärdig bok – du kan läsa samma sak i Wikipedia – men visst är detta viktigt att veta.

Men när han kommer till frågor om tolerans så lyser hans politiska agenda igenom och han slänger det kritiska tänkandet överbord. På fullt allvar framhåller Karlsson al-Andalus, arabrikena i Spanien, som föredömen för samexistens mellan muslimer och kristna i dagens Europa – för det är det som är meningen med hans bok. Ett kapitel heter till och med ”Alhambra – en modell för det europeiska huset?” och Karlsson öser lovord över hur religionerna samexisterade i det medeltida muslimska Spanien.

Vad har jag emot det då?

1. Det första är att Karlsson snabbt glider över slavarnas roll. Faktum är att Alhambra i huvudsak beboddes av slavar: förutom alla betjänter fanns där hundratals haremsdamer och eunucker. De tidiga arabiska samhällena var ett av världens mest uttalade slavsamhällen. Slavar har funnits i alla kulturer, men i kalifatet fanns de överallt, inte bara som grovarbetare och husslavar, utan som höga tjänstemän och ibland som soldater. Kvinnor var i dessa samhällen inte mycket mer än en handelsvara: de flesta muslimska härskare hade stora uppsättningar av konkubiner och faktum är att många av furstarna hade slavinnor som mödrar. Detta skriver Karlsson om, men han tycker snarast det är bra och tyder på att araberna inte var rasister!

Att hålla så många kvinnor isolerade i palatsen krävde speciella övervakare, och inte för inte var al-Andalus var centrum för Europas eunuckhandel. Pojkarna som kastrerades kom från många länder; kristna, muslimer och judar hade inga problem att samarbeta i denna fråga. En specialitet för de spanska muslimerna var carzimasian, som genomgått en operation där man skar av allt som gick att skära av – med sådana väktare kunde de muslimska furstarna vara helt säkra på att deras haremskvinnor inte fick sin heder kränkt. Enligt samtida uppgifter dog nitton av tjugo pojkar som kastrerades, men de ”toleranta” furstarna såg eunucker som något helt naturligt (eunucker fanns i kristna samhällen, mest i Bysans, men inte i lika stor utsträckning). Karlsson skriver att det fanns ”3 t” bakom al-Andalus framgångar: teknologi, talang och tolerans. Du glömde ett t för ”testiklar”, min gode ambassadör, för eunuckmodellen var mycket framgångsrik på sin tid.

2. Det andra är Karlssons förenklade syn på muslimernas tolerans. De muslimer som erövrade Spanien tolererade andra religioner, men vad skulle de annars ha gjort – utrotat de kristna som bodde där? Det hade bara lett till kaos, medan det rådande systemet var genialiskt uttänkt: muslimerna tog skatt av de kristna och judarna, och kunde dessutom förse sig med slavar eftersom det egentligen var förbjudet att förslava andra muslimer. Jag säger inte att de muslimska samhällena var mer orättvisa än sina kristna grannar, men det slavsamhälle som fanns i al-Andalus var verkligen inget föredöme och Ingmar Karlsson är direkt osmaklig när han föreslår att dagens Europa skulle ha något att lära av slavpalatset Alhambra.

3. För det tredje, så var staterna i kalifatet bedrövligt efterblivna politiskt sett. Nästan utan undantag styrdes de av enväldiga furstar, medan lagarna sköttes av prästerskapet. Sverige, som förstås var ett ohyggligt efterblivet område om man jämför med al-Andalus, hade faktiskt under den här tiden församlingar av fria bönder, ting, som både stiftade lagar och i åtminstone i teorin valde sina kungar.

Jag vill säga att det inte kan jämföras med demokrati i ordets moderna betydelse (man ska ju akta sig för att idealisera historien), men själva idén att makt och lagar inte var något som kom från Gud utan tillhörde människor är grundläggande på vägen till det moderna samhället, och i al-Andalus tog man aldrig ett enda steg mot den insikten. Faktum är att det dröjde till artonhundratalets Osmanska rike innan något muslimskt land skaffade sig en konstitution, ett världsligt statsskick av den typ som fanns i Rom och Aten, och i många av de kristna feodalsamhällena (Englands Magna Charta är kanske den mest kända).

Alla de hämmande strukturer som dagens muslimska samhällen plågas av fanns redan i al-Andalus: bristen på demokrati, de religiöst styrda lagarna, kvinnornas underordnade ställning och hedersproblematiken. Det allra värsta var kanske att de muslimska furstarna bodde i en sådan osund miljö, för de umgicks till stor del med slavinnor och eunucker och de svagare styrdes ofta av seraljens favoriter. Att isolera härskaren i palatset är ett idiotsäkert sätt att få honom att strunta i hur hans undersåtar hade det och ett sådant samhälle blir förr eller senare ohjälpligt förstenat.

Ingmar Karlsson drömbilder går ut på att de tidiga muslimerna tolererade andra religioner och inte var rasister, men till och med om det vore helt sant så hjälper det inte, för deras samhällen hade andra allvarliga fel som gör att de inte kan användas som föredömen på något sätt. Hans bok håller inte, och hans enda ursäkt är att han inte är ensam: jag såg bland annat en tv-serie från BBC om al-Andalus (någon minns kanske vad den hette?) som gick i samma ljusa ton.

Jag förstår så väl varför man gör så här. Man vill så gärna att historien ska hjälpa oss att lösa våra problem, men det gör den inte. Vi får vackert klara av att lösa Mellanösterns frågor och integrationsproblemen med de kunskaper vi har idag

Jens


PS. För att balansera min artikel lite kommer här en cliffhanger till nästa tema som är lika kontroversiellt och måste behandlas med stor takt: den judiska antika historien. När Israels president nyligen avgick (efter våldtäktsanklagelser) tog knessetledamoten Majali Wahabi, som tillhör den minimala drusiska minoriteten i Israel, tillfälligt över statschefsposten. Han presenterade sig då i Knesset som ”Israels förste icke-judiske statschef sedan kung Herodes”.

Herodes den Store, som sägs ha regerat vid tiden för Jesu födelse (men se ovan), har ett genuint dåligt rykte, både hos kristna (tack vare Nya Testamentet) och hos judar (eftersom Herodes och hans släkt var romerska lydfurstar). Men han var trots allt judarnas kung och byggde om templet i Jerusalem, så vad var han för något om han inte var jude? Herodes mor var judinna, vilket är en vanlig definition på att någon tillhör det judiska folket, och själv verkar Herodes också ha varit troende, så varför var det ingen i knesset som protesterade när Wahabi karakteriserade honom som icke-jude? Det ska jag skriva lite om i nästa inlägg.