Bombdåd i Algeriet, en analys

I veckan lyssnade jag på P1:s Människor och tro där ett intressant samtal fördes om utvecklingen i Nordafrika. I Algeriets huvudstad Alger har som bekant ett bombdåd ägt rum. Det nya och anmärkningsvärda är att det var en självmordsbombare som tog sitt liv i dådet. Kanske kan det tyckas som en i raden av muslimska självmordsbombare men faktum är att det var en ny företeelse i Algeriet.

Algeriet plågas fortfarande av arvet från det blodiga inbördeskriget på nittiotalet som föranleddes av det första fria valet kring 1990. Vid det valet segrade det islamistiska FIS men ganska snabbt gick militären och statskuppsmässigt tog man med våld makten, med stöd av västmakterna. Det följdes av ett långt och blodigt och i synnerhet brutalt inbördeskrig som lämnade få familjer orörda.

Den första analysen utifrån detta vill jag vända mot hemmaplanen. Det är slående hur pass mycket som hänt på bara sjutton år. Idag torde en sådan sympati från väst vara politiskt omöjligt, lyckligtvis. Idag kan väst inte stödja en militärkupp som går emot ett legitimt valresultat. Demokratin har vunnit mark sedan början av nittiotalet och här får man nog hålla fram vår egen Göran Persson som en av de förgrundsfigurerna i den omställningen. Tidigt vände han diktatorerna som Sverige annars tysta kramat, ryggen. Då menar jag i synnerhet despoter som Arafat till fördel för demokratier som Israel. Demokratin är idag viktigare än vad den var för sjutton år sedan. Inte minst GWB har betonat demokratins betydelse, även om hans uttal av demokrati andas en annan luft än önskvärt.

Om vi fortsätter i Nordafrika så hade konversatörerna i Människor och Tro en intressant aspekt. De såg den nyanledda islamismen som en Franchise till al-Qaida. al-Qaida har utvecklat sig till en högre idé. Utifrån denna modell behöver vi inte längre frukta större attentat som den mot WTC men samtidigt har andra typer av hot accentuariserats. al-Qaida är numera en global islamistisk idé och tankegods som vilket liten pojksammanslutning kan gripa efter och hänvisa till. Man ingår i den al-Qaidiska gemenskapen genom att bara hänvisa sin egen grupp som del av al-Qaida. Dessutom följer en standardiserad manual med i hur man genomför terrorattentat, inkl. hemsidor och marknadsföring. al-Qaida har globaliserats liknande den globalisering de själva är så starkt fientlig emot. Den lilla grupp som tagit på sig ansvaret, Islamiska Maghreb, (Maghreb är Nordafrika väster om Egypten) kommer sannolikt att sprängas ganska snabbt. Sådana små grupper löser upp sig själva och omgrupperar sig igen.

Algeriets utveckling hotar nu att gå med den ökade rivalisering som vi sett i Marocko under en tid. Det kan få förödande konsekvenser och riva upp det gamla inbördeskriget igen. Detta skulle naturligtvis få förödande konsekvenser för civilbefolkningen och destabilisera regionen. Med ett redan känsligt Marocko är det verkligen inte önskvärt. Det som är positivt är dóck avsaknaden av fossila råvaror som i många stater fungerar som den enskilda despotens monetära skafferi. Inte heller utgör Maghreb den symbolik som hägrar i Saudiarabien som väktare över islams två mest heliga platser, Jerusalem med al-Quds eller Mesopotamien som den äldsta civilisationen eller Iran med sitt ärorika förflutna.

Min tredje slutsats är betydligt kortare. Egypten har förlorat all sin status som dominerande arabland. Idag är Mubarak en bifigur i Mellanösterns politiska och ekonomiska förehavanden.