Libanons moln skuggar Bagdads framtid

Ända sedan inbördeskrigets fick sitt fredliga slut i saudiarabiska Taif 1989 har oroligheterna inte befunnit sig mer än på armlängds avstånd. Då, 1989, hade inbördeskriget varat i femton år, ett krig som rasade mellan de etniska grupperingarna i Libanon, direkt framkallat av PLOs aggressiva närvaro i de palestinska lägren i södra Libanon. Sedan dess har fram till Cederrevolutionen 2005 ett påtvingat lugn rådit, syriska och israeliska (fram till år 2000) militärer säkerställt en säkerhetsnivå i landet, främst de södra delarna där shiamuslimerna är i majoritet.

Centralmakten har tredelats mellan de största etniciterna kristna, druser och muslimer (sunni). Eftersom muslimerna är i klar majoritet i den totala libanesiska befolkningen med en shiadel som vida överstiger antalet sunnimuslimer kan man med rätta klarlägga att shiamuslimerna är förfördelade i sina maktpositioner. Även druseran som inte uppgår till mer än ett par procent av landets befolkning har fått ett oresonligt stort maktinflytande över det libanesiska styret. Fram till år 2005 var denna snedfördelning inte ett bekymmer eftersom de mesta beslut om libanesisk politik togs i Damaskus, således framstod den parlamentariska maktfördelning som lyckad, rentav exemplarisk för länder med snarlika bekymmer. När Israel och slutligen Syrien drog tillbaka sina trupper försvann deras möjligheter att utöva inflytande över det libaneserna stärktes naturligtvis shiamuslimernas intresse i att vandra i maktens korridorer. Den shiamuslimska terrororganisationen tillika skalstaten (eng. shell-state som översätts till skalstat) flyttade omedelbart fram sina grupperingar på alla fronter. Det var Hizbollah som tvingade fram sommarens krig mot Israel, det är sannolikt Hizbollah som med bilbomber mördat ett antal högt uppsatta antisyriska politiker och det är Hizbollah som stått i främsta ledet för att bygga upp landet på nytt. Tvärtemot vad TT rapporterar nu i veckan så är inte Hizbollah på något sätt en syrienvänlig organisation. Tvärtom, när väl syrierna lämnat libanesiskt område står dörren öppen för ett islamistiskt maktövertagande och en chans för den iranska revolutionen att spridas till cederträdets förlovade land. Hizbollah har heller inte bara byggt upp vad israelerna raserade i sommarens krig, man har dessutom återuppbyggt, ja rentav fördubblat (jmf med före sommarens krig) sin vapenarsenal i Bekaadalen. Hizbollah strävar efter att få styra Libanon i enlighet med sunna och haditherna. Ett islamistiskt styre.

Nu är detta ett för Libanon inrikespolitiskt problem, ja även för Israel är det naturligtvis ett bekymmer. Fast när Libanon har fått stå modell för hur makten kan fördelas blir det ett större bekymmer. De neokonservativa i USA har länge framhållit Libanons maktfördelning som ett framgångsrikt exempel för hur ett framtida Irak kan styras. Ett Irak där makten måste fördelas mellan shiamuslimerna, sunnimuslimerna och kurderna. Samma problem kommer då att uppkomma i Irak, hur hanterar man den terroristorganisationen som växt fram i och med shiamuslimska mahdimilisen? Shiamuslimerna har under Muqtada al-Sadr utvecklat en organisation som är på god väg att utveckla samtliga förtecken som karaktäriserar en skalstat som livnär sig på den globala terrorekonomin. Den måste förhindras tillträde till Bagdads maktcentra, men hur ska det gå till? Exemplet Libanon, som enligt många bedömare nu är på väg mot ett nytt inbördeskrig, lämnar inga tydliga svar på den frågan. Om ens några. Jag tror att enda chansen för ett stabilare Irak är att börja med en stark federalism. Låt de olika områdena få en hög grad av autonomi med krångliga regler för undantagsbyar, handelsregler, checkpoints, osv. Utifrån dessa högt kontrollerade och under vapenmakt förmyndande premisser kan ett lugn rota sig. Endast därifrån kan trevande förhandlingar, initierade av dem själva, utmynna i ett nationellt samarbete. Ett samarbete under namnet Irak.

Huvudlöst

Nuri al-Maliki har tillsett att ytterligare brottslingar tvingats se bödelns ögon i gluggen. Den tidigare genomförda avrättningen av Saddam Hussein präglades av skandalösa tillmäten med avundsdjupt förakt när luckan öppnades mitt under delikventens sista bön. Smaklöst.

Tillgreppet medförde förseningar i de planerade avrättningarna av Saddams kollaboratörer, förseningar som slutligen hanns ikapp och avrättningar har åter genomförts i Bagdad. Vid detta tillfälle var säkerheten kring besökarna hårdare men inte heller nu lyckades regimen i Bagdad genomföra en disciplinerad avrättning. När snaran drogs krings Saddams halvbror visade det sig att repet var för långt och fallhöjden medförde att kroppen dekapiterades och slank igenom snaran ner på golvet. Genant; och det spär på martyrstatusen för fångarna. En martyrstatus som jag förnekat tidigare men tvingas inse att de odisciplinerade avrättningarna tyder på en viss förhastning av genomförandet, en vilja att avrätta som en form av hämnd istället för straff.

Om betydelsen av den martyrstatusen kommer att visa sig avgörande är en helt annan fråga till vilken jag ställer mig nekande. De sunnimuslimska grupperna som tidigare stött Hussein kommer i långa loppet inte att mäta Baathpartiet den betydelse den haft, snarare utgör dessa, i deras egna ögon, förfördelade grupperna en stark grogrund för det sunnimuslimska nätverket känt som al-Qaida. Det är troligt att wahhabiterna i de ledande skikten gärna ser att shiamilisgrupper, oavsett om det är Musadek Sadr eller mullornas Iran som står för krutleveransen.

För att stå emot denna kniptång kommer de amerikanska rekryterna som en välsignelse. Även de amerikanska begravningsentreprenörerna kommer att tjäna di gröna.

Demokraterna och Irak.

Just nu tvekar den amerikanska kongressen vilken väg den ska ta i frågan om Irak och om och så i så fall hur demokraterna ska utnyttja den utökade makt de erhållit kongressen. Demokraternas åsikter i irakfrågan ligger helt i linje med den rapport som tidigare utrikesminister James Baker släppte för några veckor sedan. Där föreslog han ett tidigare trupptillbakadragande, där de sista soldaterna skulle lämna Irak nästa år. Bush har helt förkastat den linjen och förordar istället fler soldater till det sargade landet.

Här har Bush en poäng. Man löser ingenting genom att lämna landet. Inte heller beror våldet på de utländska truppernas närvaro, tvärtom. Det är de utländska trupperna som håller landet från att falla in i ett fullskaligt inbördeskrig (just nu är det väl ett litet inbördeskrig, om ett sådant ens finns?). Att dra tillbaka trupperna skulle vara att smita med svansen mellan benen och för minst en generations tid framåt göra den amerikanska demokratin till en eunuck. Ren och skär populism från demokraternas sida.

Irak har en lång tradition av civilisatoriskt styre, kanske inte som Irak men väl som region. Både kompentensen och viljan finns till att självständigt fungera som nation men de missnöjda krafterna som hållits tillbaka under Saddam Husseins blodstyre har nu fått vädra morgonluft. Någon tradtition av att lösa konflikter parlamentariskt finns inte i dessa organisationer som politiskt sett befinner sig på landsbygden, alltså långt ifrån de flesta människor.

Nä, ska det bli någon fason på Irak så måste Bush linje sjösättas, fler utländska trupper kan garantera säkerhet för de irakiska säkerhetsstyrkor som utbildas. Dessa styrkor kan i sin tur garantera säkerhet i de byggnader som huserar myndigheter. Där finns grunden till att få en stabil stat. Att tillse myndighetsutövningen. Genom lugnet finns möjligheter för näringslivet att börja bygga upp ett blomstrande Bagdad, såsom vi läst om i sagorna.

Hamas smugglar pengar på högsta nivå.

Egyptens diktator Hosni Mubarak ser mellan fingrarna när Hamas ledare Imail Haniya smugglar pengar in i Gaza. Ett av Israels större bekymmer just nu är den pågående pengasmugglingen in i Gaza och hårda kontroller vid bl.a. Rafah försvarar smugglingen. Däremot är gränsen från Egypten betydligt öppnare och alldeles nyligen smugglande självaste Ismail Haniya in$20 miljoner i kontanter. När Israels president Ehud Olmert nyligen var på besök i Sharm El-Sheijk tog han upp frågan med de egyptiska myndigheterna men fick som svar att egyptisk lag inte påtvingade någon att redovisa kontantinnehav.

Så bedrövligt. Israel kämpar verkligen i en stark arabisk antidemokratisk motvind. Måtte Kefaya-rörelsen i Egypten snarast mobiliseras för att tvinga den avskyvärda Mubarak på fall.

Konspiration?

Saddams avrättning har sannerligen vänt upp och ned på förnuftet. Det hört röster om sammansvärning från Amerika, de ville ha väck Saddam innan han hade kunnat höras om de nära och vänskaliga band han haft med Amerika både före och efter han genomfört de avskyvärda brotten mot den shiamuslimska byn Dujail och gasningen av kurder i staden Halabja. Förvisso har USAs fokusering på Saddam som person fått farsartade westerntoner, som när Paul Bremer stolt deklararer "We got him!". Ändå måste Amerikas inblandning i rättegången anses försumbara. Irakierna saknar inte viljan att själva ta itu med sin forne diktator.

Korrekt är att USA har stött Irak i kriget mot Iran. Man skeppade vapen till Saddam som han använde i för att slåss mot den shiamuslimska jätte tillika ismamismens högborg, Teheran. Störtandet av den sekulära shahen i Iran 1979 var som många trodde ett steg på vägen för att liberalisera landet. I Sverige välkomnade man revolutionen från alla politiska partier, äntligen skulle den korrupta shahen ersättas av vad sossarna benämnde ett nytt folkhemsstyre och vad liberalerna såg som en demoratisk liberalism och vänstern som en amerikansk motvikt. Döm av deras förvåning när Ayatolla Khomeine under stort jubel återvänder från sin exil i Paris och griper den makt som en liten grupp extremister banat vägen för. Den liberala revolutionen fallerar och en minoritet av fanatister tar slutligen kommandet efter en turbulent tid (jf med bolsjevikerna och den ryska revolutionen som också den var en liberal sådan under Kerenskijs första revolution). Den uttalade ståndpunkten var att revolutionen skulle spridas genom alla muslimska länder och Iran skickade agenter och pengar runt om i Mellanöstern för att stödja islamistiska projekt. Därigenom växte sig både Hizbollah och Hamas sig starka genom ayatollans bidrag. Det ska poängteras att det i stor utsträckning var shiamuslimska organisationer och absolut inte saudiarabiska wahhabiter. Således har inte Iran något som helst samröre med al-Qaida heller.

Vid denna tidpunkt framstod Saddam Hussein som den starke man som kunnat hålla samman ett svårt splittrat rike som sedan tjugotalet genomlidit en mängd statskupper och revolutionsförsök. Han hade bringat ordning i ett sargat rike och var uppskattat i stora lager av västvärlden. Även Jan Guillou har i börjana av 70-talet i FIB skrivit en hyllning till denna man och lovsjungit honom som Iraks framtid. På så sätt stod Hussein som garant och bålverk mot den fundamentalism som hotade spridas från Iran. Samtidigt framstod han som en säker leverantör av olja som skulle hjälpa USA och västvärlden från den beroendeställning gentemot Saudierna som man sedan 1945 varit tvungna att tjäna som säkerhet åt. Man ville få tillgång till en sekundär oljekälla.

Nu återstår frågan ifall det var rätt eller fel av USA att leverera vapen till Saddams krig mot Iran? Det kan diskuteras till ända och bör så göras. Klart är i alla fall att man i krigets inledning var helt överens om att i valen mellan shiamuslimsk fundamentalism och irakisk sekularism framstod Hussein som den lovvärda parten. Vad gäller sanningen om dessa förbindelser kommer de fortsatta rättegångarna att klargöra händelseförlopp och stabiliseras den mesopotamska regionen kommer akademiker och andra intresserade att fortsätta att läka landets sargade själ med en fortsatt debatt om rätt och fel.

Om jag återgår till efterdebatten kring hängningen av Saddam. Även västvärldens ledare kritiseras av krönikörer för deras undfallenhet och brist på kritik mot avrättningen. Ghada Karmi skriver i en "kulturkrönika" (läs vänsterkrönika) i dagens DN att "ingen västerländsk ledare har behandlats på ett liknande sätt, och araber bör fråga sig själva varför undantag gjordes för denne arabiska statschef." Nu kanske Karmi kan stanna upp och fråga sig själv vad som hände för drygt femtio år sedan vid Nürnberg-rättegångarna där Europas statsmakter tillsammans med USA ställde upp med rättegång och hängde ett antal nazistiska ledare. Hade inte Hitler skjutit sig själv hade man med visshet kunnat säkerställa att detsamma hänt honom om västmakterna hunnit fram till honom innan komunisterna. Dessutom räcker det med att ta fallet Nicolae Ceauşescu för att enkelt motbevisa honom. Och vad sjutton skulle arabländerna göra? De absolut flesta har dödsstraffet med i sitt påföljdsregister. Med undantag från Arafat - som ju tack och lov lämnat palestinierna i fred - saknade Hussein sympatisörer och allierade. Varför skulle arabländerna kritisera att dödsstraffet praktiserades på en massmördare? Det hela luktar antiamerikanism på avstånd.

Som om de vore djur

Denna Hjärpe slår åter till likt som pendeln som kommer tillbaka så fort medierna behöver en extra spalt från någon "väl insatt". Och Hjärpe är förvisso kunnig likt en wikipedia vad det gäller förhållanden inom islam. Men när det gäller analyser är han begåvad som Björn Rosengren som även han hade en kompass som talar om vilken riktning som inte är norr.

Saddam är avrättad, det hela gick bedrövligt till. Även en diktator må få sluta sina dagar med respekt, det är ändå ett liv som avslutas. Nu blev han hånad av bödlarna som skanderade sekunderna innan falluckan öppnas. Bedrövligt men inget man ska gråtas över. Däremot drar Hjärpe på med växlarna med offerhögtiden som id al-adha som påbörjas i dagarna. Det är en högtid som Hjärpe menar kan bidra till att spä på offersymboliken i diktatorn Saddam Hussein, att han nu blir en symbol för osmakliga grupperinger.

Som om de vore mindre begåvade människor, nästan djur, som inte har vett nog att igenkänna Saddam Hussein som en utspelad pjäs som sedan länge förlorat sin realpolitiska betydelse. Det är ingen fallen hjälte som vi pratar om nu. Dessutom verkar han undervärdera irakiernas egen analysförmåga, hade verkligen domstolen sett till att verkställa domen så nära inpå offerhögtiden ifall man varit medveten om riskerna som varit förbundet med tidpunkten? Nej, Saddams död förändrar ingenting. Möjligen kan grupper känna en viss form av upprättelse, eller hade ifall Saddam verkligen dömts för de värsta massmorden han beordrat, men troligen var domstolens beslut om skulden för massakern på shiamuslimerna viktigare än det ögonblick då snaran knäckte nacken. Hjärpe är en obotlig apologet som i sin laga ordning romantiserar muslimerna till oigenkännlighet.