Libanons moln skuggar Bagdads framtid

Ända sedan inbördeskrigets fick sitt fredliga slut i saudiarabiska Taif 1989 har oroligheterna inte befunnit sig mer än på armlängds avstånd. Då, 1989, hade inbördeskriget varat i femton år, ett krig som rasade mellan de etniska grupperingarna i Libanon, direkt framkallat av PLOs aggressiva närvaro i de palestinska lägren i södra Libanon. Sedan dess har fram till Cederrevolutionen 2005 ett påtvingat lugn rådit, syriska och israeliska (fram till år 2000) militärer säkerställt en säkerhetsnivå i landet, främst de södra delarna där shiamuslimerna är i majoritet.

Centralmakten har tredelats mellan de största etniciterna kristna, druser och muslimer (sunni). Eftersom muslimerna är i klar majoritet i den totala libanesiska befolkningen med en shiadel som vida överstiger antalet sunnimuslimer kan man med rätta klarlägga att shiamuslimerna är förfördelade i sina maktpositioner. Även druseran som inte uppgår till mer än ett par procent av landets befolkning har fått ett oresonligt stort maktinflytande över det libanesiska styret. Fram till år 2005 var denna snedfördelning inte ett bekymmer eftersom de mesta beslut om libanesisk politik togs i Damaskus, således framstod den parlamentariska maktfördelning som lyckad, rentav exemplarisk för länder med snarlika bekymmer. När Israel och slutligen Syrien drog tillbaka sina trupper försvann deras möjligheter att utöva inflytande över det libaneserna stärktes naturligtvis shiamuslimernas intresse i att vandra i maktens korridorer. Den shiamuslimska terrororganisationen tillika skalstaten (eng. shell-state som översätts till skalstat) flyttade omedelbart fram sina grupperingar på alla fronter. Det var Hizbollah som tvingade fram sommarens krig mot Israel, det är sannolikt Hizbollah som med bilbomber mördat ett antal högt uppsatta antisyriska politiker och det är Hizbollah som stått i främsta ledet för att bygga upp landet på nytt. Tvärtemot vad TT rapporterar nu i veckan så är inte Hizbollah på något sätt en syrienvänlig organisation. Tvärtom, när väl syrierna lämnat libanesiskt område står dörren öppen för ett islamistiskt maktövertagande och en chans för den iranska revolutionen att spridas till cederträdets förlovade land. Hizbollah har heller inte bara byggt upp vad israelerna raserade i sommarens krig, man har dessutom återuppbyggt, ja rentav fördubblat (jmf med före sommarens krig) sin vapenarsenal i Bekaadalen. Hizbollah strävar efter att få styra Libanon i enlighet med sunna och haditherna. Ett islamistiskt styre.

Nu är detta ett för Libanon inrikespolitiskt problem, ja även för Israel är det naturligtvis ett bekymmer. Fast när Libanon har fått stå modell för hur makten kan fördelas blir det ett större bekymmer. De neokonservativa i USA har länge framhållit Libanons maktfördelning som ett framgångsrikt exempel för hur ett framtida Irak kan styras. Ett Irak där makten måste fördelas mellan shiamuslimerna, sunnimuslimerna och kurderna. Samma problem kommer då att uppkomma i Irak, hur hanterar man den terroristorganisationen som växt fram i och med shiamuslimska mahdimilisen? Shiamuslimerna har under Muqtada al-Sadr utvecklat en organisation som är på god väg att utveckla samtliga förtecken som karaktäriserar en skalstat som livnär sig på den globala terrorekonomin. Den måste förhindras tillträde till Bagdads maktcentra, men hur ska det gå till? Exemplet Libanon, som enligt många bedömare nu är på väg mot ett nytt inbördeskrig, lämnar inga tydliga svar på den frågan. Om ens några. Jag tror att enda chansen för ett stabilare Irak är att börja med en stark federalism. Låt de olika områdena få en hög grad av autonomi med krångliga regler för undantagsbyar, handelsregler, checkpoints, osv. Utifrån dessa högt kontrollerade och under vapenmakt förmyndande premisser kan ett lugn rota sig. Endast därifrån kan trevande förhandlingar, initierade av dem själva, utmynna i ett nationellt samarbete. Ett samarbete under namnet Irak.