Fraktionerna i Irak

Våldsamheterna i Irak förtsätter oförtrutet genom julhelgen. Bilbomberna exploderar och civila människor faller offer för blind terror. Ändå räds den amerikanska administrationen att benämna oroligheterna som ett inbördeskrig. Trots att lejonparten av landets medier faktiskt börjat bruka just det känsliga ordet. Naturligtvis är det känsligt, orsaken är enkel. Ett inbördeskrig är ett totalt haveri och så långt vill Bush inte sträcka sig i sitt ordbruk. Det vore att underkänna sin egen politik totalt. Nu håller man dörren öppen för att det kan vända med reformerad politik. Man behöver inte revolutionera politiken, det räcker med att justera den.

Vilka är då fraktionerna som slåss i Irak? Det är i synnerhet tre grupper som slåss om makten. Shiiterna, sunniterna och kurderna. Förvisso är också kurderna muslimer men deras etniska identitet är starkare än den religiösa, därför är det också så att man där först och främst stävar efter ett regionalt självstyre i den nya Irakiska federationen. Kurderna är det minoritetsfolk som utgör nästan 20% av den totala befolkningen men är främst bosatta i de norra delarna. Man har flera gånger försökt uppnå en högre grad av självstyre i Irak men blivit brutalt nedslagna, i synnerhet kring 1990-91 så man fick Bush stöd i frågan. Den gången slog Hussein ned upproret och gasade blint ihjäl ca 180.000 kurder i hämnd, utan en reaktion från Vita Huset. Kurderna var också de första som slogs sida vid sida med de amerikanska trupperna.

Sunniterna är delade i Baathisterna, de saddamtrogna som försöker återupprätta diktatorns glans och makt. Sunniterna var välbeställda under Saddams styre även om baathregimen var kraftft sekulär. Den lilla minoriteten var starkt representerad i de olika råden som styrde Irak. Bland sunniterna finns också våldsamma jihadister, ofta ditresta, med stöd från al-Qaida och andra wahhibitiska och salafistiska nätverk.

Dessutom finns den stora majoriteten, shiiterna, som blivit det största dråpslaget Bushadminsitrationen. I förväg byggde man i många och mycket sin planeringe utifrån den shiitiska befolkningen. Man var övertygade om fleratalet detaljer. Genom att bygga en demokrati baserad på shiiterna så skulle man vända den islamistiska revolution i Iran, många shiiter därifrån skulle kunna öppna dörren mot omvärlden och man skulle bjuda Iran in i värmen igen. Det var en shiitisk man som fick uppdraget att starta det Iraqi Council, det första råder med visst mått av självstyre. Och det var med shiiterna man skulle liera sig istället för med den bedrägliga sunniregimen i Saudiarabien. Nu underskattade man det press som funnits på shiiterna i Irak under Saddams styre. 2003 anordnade shiiterna för första gången sedan den islamistiska revolutionen i Iran en vallfärd till Nadjaf och Karbala (de två heliga städerna för shiiter) vilket attraherade ca 3 miljoner besökare, långt fler än de som genomför Hadjj i Saudiarabien. Shiiterna var också splittrade al-Sistani som representerar en introvert islam med persiska drag. Den är till stor del sekulär men samtidgt rätt tandlös och har inga större sociala projekt. Vid sidan har klanen al-Sadr (som döpt en gigantisk stadsdel till Bagdad till Sadr-city, ett slumområde med starkt socialt engagemang från Sadr-klanen) attraherat många perser med ett mer fundamentalistiskt resonemang där exremismen frodas. Här finns inga band till al-Qaida som i många och mycket är en sunnitisk sammanslutning. Dessa har utgjort en stötesten för Bush och visar inga tecken på avmattning, än så länge.

Lägg till de ditresta jihadisterna som gör allt för att slåss mot korsfararna (och även tatarerna som också lever i det kollektiva minnet som skövlare, tatarerna var de första som skövlade Bagdad, något korsfarana aldrig gjorde). Ingredienserna räcker långt för att berättiga ett ordval där inbördeskrig är inkluderat.