Demokraterna och Irak.

Just nu tvekar den amerikanska kongressen vilken väg den ska ta i frågan om Irak och om och så i så fall hur demokraterna ska utnyttja den utökade makt de erhållit kongressen. Demokraternas åsikter i irakfrågan ligger helt i linje med den rapport som tidigare utrikesminister James Baker släppte för några veckor sedan. Där föreslog han ett tidigare trupptillbakadragande, där de sista soldaterna skulle lämna Irak nästa år. Bush har helt förkastat den linjen och förordar istället fler soldater till det sargade landet.

Här har Bush en poäng. Man löser ingenting genom att lämna landet. Inte heller beror våldet på de utländska truppernas närvaro, tvärtom. Det är de utländska trupperna som håller landet från att falla in i ett fullskaligt inbördeskrig (just nu är det väl ett litet inbördeskrig, om ett sådant ens finns?). Att dra tillbaka trupperna skulle vara att smita med svansen mellan benen och för minst en generations tid framåt göra den amerikanska demokratin till en eunuck. Ren och skär populism från demokraternas sida.

Irak har en lång tradition av civilisatoriskt styre, kanske inte som Irak men väl som region. Både kompentensen och viljan finns till att självständigt fungera som nation men de missnöjda krafterna som hållits tillbaka under Saddam Husseins blodstyre har nu fått vädra morgonluft. Någon tradtition av att lösa konflikter parlamentariskt finns inte i dessa organisationer som politiskt sett befinner sig på landsbygden, alltså långt ifrån de flesta människor.

Nä, ska det bli någon fason på Irak så måste Bush linje sjösättas, fler utländska trupper kan garantera säkerhet för de irakiska säkerhetsstyrkor som utbildas. Dessa styrkor kan i sin tur garantera säkerhet i de byggnader som huserar myndigheter. Där finns grunden till att få en stabil stat. Att tillse myndighetsutövningen. Genom lugnet finns möjligheter för näringslivet att börja bygga upp ett blomstrande Bagdad, såsom vi läst om i sagorna.

Vad gör man av en forn diktator?

När Iraks rättsväsende står inför problemet Saddam Hussein, vad är då den rätta åtgärden för att han i framtiden inte ska bli ett problem? Hur ska man ta udden av honom, ge vad offrens anhöriga skulle kalla hämnd samt minimera möjligheten att göra en martyr och symbol för det gamla och stabila av honom?

Ett gammalt talesätt är att det är vinnarna som skriver historien. Det må vara rätt men det är inte väsentligt eftersom vinnarna snabbt glömmer den. Förlorarna däremot, de har inte råd att glömma historien. De kan inte glömma den eftersom de tvingas leva med den i tid därefter. Första världskriget kunde trippelententen lätt lägga bakom sig i glömskans backspegel medan tyskarna tvingades konfrontera sitt nederlag i åratal därefter. En förlust vars minne väckte ont blod till liv.

Var vill jag komma med det då? Jo, att förlorarna, baathisterna och sunnimuslimerna, kommer att tvingas leva i en stat där de anses ha förlorat sin priviligerade status och ställning. Traditionellt sett (sedan al-Rashid på 800-talet) har sunniterna levat med makten över shiiterna även om sistnämnda oftast varit numerärt större, i det landområde i benämnt Irak. Därför är det viktigt för den nya regeringen att den inte skapar en symbol av Saddam som förlorarna tillåts att samlas kring.

Vilka är möjligheterna för domstolen? Släppa honom fri? Naurligtvis inte. Döma honom till ett tidsbegränsat fängelsestraff? Inte det heller. Livstids fängelse? Jo, fast kurderna skulle revolutera mot ett sådant beslut och i gengäld ta än större avstånd från staten Irak genom att kräva full autonomi för det man idag benämner som Kurdistan. Kurderna skulle endast nöja sig med det grövsta straffet, liemannen. Sunniterna å andra sidan skulle genom en avrättning skapa sig en martyrbild där Saddam (som på slutet likt Arafat försökte ikläda sig de islamskt gröna draperingarna) förlustar sig med himmelens 72 jungfrur. Rätt förståeligt med tanke på jänkarnas kaos så är det redan nu många som ser tillbaka på Saddams styre med nostalgi. Precis som kommunismkulten i Ryssland håller på att växa sig allt större. Fortfarande kan man där se äldre människor gråta över Stalins död.

Hur eliminerar man då riskerna att göra en martyr av Saddam? Först måste man inse att landets stora parter inte kan enas kring domen. Vore det för det nya landet Irak så riskabelt att förändra gränsdragningarna? Varför inte göra ett efterlängtat autonomt Kurdistan i norra Irak? Det tror jag är viktigt för den fortsatta processen. Se till att skapa förutsättningar för en nationalstat med stark etnisk prägel ty därigenom kan man enas utan det starka sociala kittet som islam innebär. Fortsätt därefter med mindre områden som de shejkdömen som präglar gulfkusten. Låt träskaraberna bereda sitt sjävlstyre. Shiiterna i öster sitt eget och sunniterna i den triangeln sitt eget osv. Genom en stabil regional bas finns på sikt möjligheter för något federativt kit i ett nytt Mesopotamien med antingen Abbasiderna eller Babylonska förebilder. I ett fortsatt stort Irak finns bara ett socialt kit som kan ena landet utan ammunition och det är islam, det är en utveckling som sekulära liberaler fasar. I umma föds inget gott.