Vapenvila, till vilken nytta

I dagens DN finns en lång artikel om förstörelsen i Libanon. Det är verkligen ingen upplyftande läsning. Idag är det vapenvila mellan parterna och man väntar på internationell fredsstyrka som ska anlända. Vad har egentligen åstadkommits, förutom all förstörelse i företrädesvis Libanon? Tja, inte mycket. Inget alls egentligen. Hizbollah har verkligen bombarderat Israel och kanske är deras raketer på upphällningen men det löser man kvickt genom att beställa nya från Teheran och Syrien. Det var sannolikt av den anledningen som man (tvingades) gå med på vapenvila. Israel har genom alltför hårdför förstörelse tappat världsopinionen (ifall de någonsin haft den?) och hade inte klarat att säga nej till FNs resolution. Däremot löser denna resolution inget. Hizbollah har passerat GÅ och kan snart inkassera 4000:-. Om något år är det dags för ett nytt varv på spelplanen.

Huvudlöst av Hizbollah

I sista minuterna av morgonens Godmorgon Världen rapporterades om en stundande fångutväxling som Israel skall ha gått med på att genomföra. Förvisso ser jag positivt på en sådan fångutväxling men samtidigt verkar inte Hizbollah och Nasrallah stödja den vapenvila som FN basunerat ut. Nasrallah sade, enligt detta inslag, att Hizbollah kommer att fortsätta attackera israeliska soldater som befinner sig inne på Libanons område. Orimligheten för Israel att få ut samtliga soldater till imorgonbitti tydliggör Hizbollahs fientliga inställning till vapenvilan. Att i ett sådant läge acceptera en fångutväxling kan utnyttjas som ett tecken på nederlag i islamistiska läger. Vilket det naturligtvis inte är. Eller är det så ändå? Israel kan inte fortsätta rensa i södra Libanon. Den reguljära armén kan inte vinna mot guerillan. Ju längre Israel befinner sig i södra Libanon, desto starkare blir Hizbollah i den allmänna opinionen. Israel kan inte vinna detta krig, de kan endast få Libanon att tillsammans med FN-styrkor hålla Hizbollah i schack. Har det då förändrat något? Nej, förutom att ytterligare några fångar i israeliska fängelser släppts, det är positivt. Samtidigt har Saudiarabien möjlighet att stärka sina positioner i samband med återuppbyggnaden. Det kommer att bli problematiskt och riskfyllt när saudierna bygger sunnitiska wahhabitmoskéer för sina oljedollar i det shiamuslimska Libanon. Komplext sa Bull.

En stundande resolution

Så väntas FN vara klar med utformandet av sin resolution och initierade källor säger att den kommer ikväll, svensk tid, eller imorgon lördag. Egentligen tror jag inte att det spelar någon avgörande roll. Israel vill först hinna rensa södra Libanon upp till Litani-floden innan man går med på att trappa ned. Av erfarenhet vet man i Israel att en FN-styrka inte har kraft, mandat eller vilja att avväpna Hizbollah. Därför tänker man göra det själva. Gott så. Att rensa området upp till den strategiskt viktiga floden är viktigt för att skapa den säkerhetsbarriär som gör det omöjligt för de vanligaste rakettyperna som Hizbollah besitter att flyga över den israeliska gränsen.

Formuleringen på resolutionen kommer troligen inte att innehålla ett krav på vapenstillestånd, snarare ett slut på stridigheter. Det viktigaste för FN är att få med Israel på noterna och övertyga dessa om att en FN-styrka är stark nog att hindra de muslimska terroristerna från att beskjuta Israel. Tveksamt om så är fallet.

Jag hade hellre sett att Nato kraftfullt agerat och deltagit i kriget mot Hizbollah. En sådan armé hade kunnat söka hjälp hos den libanesiska regeringen som förklarat sig villiga att själva förlägga trupp i de södra delarna. Naturligtvis är det alltför riskabelt att låta den libanesiska armén själva hålla Hizbollah tillbaka, det skulle endast sluta i att armén upplöses och inbördeskriget vore ett faktum.

Om en begränsad libanesisk styrka tillsammans med Nato rensar ut Hizbollah i enlighet med vad Israel gjort, fast åtskilligt varsammare tror jag vi hade kunnat se en mer hållbar lösning, precis vad USA hela tiden sagt sig eftersträva. Problemet är bara att det inte finns ett Natoland som har viljan att delta i stridigheterna. Strider i bergsområdena i södra Libanon i juli och augusti är förmodligen inte vad någon general hade i åtanke när sommaren planerades. Dessutom hade företaget blivit ett långsiktigt och varken smärtfritt eller smidigt. Därför ser vi istället en omvärld som heller förlägger en pissljummen FN-styrka som inte kommer att åstadkomma ett skvatt.

Terrorism mot västerlandet

Brittisk underrättelsetjänst har avslöjat en stor terrorcell med planer på att sprida förstörelse genom bomber av flytande sprängämne. Någon som blev förvånad över att det var muslimer med ursprung i mellanöstern som var ansvarig?

Varför varför och varför? Det går inte att första varför detta folk så lättare än andra tar till så ytterst drastiska metoder? En artikel av den numera framlidna Eqbal Ahmad, Profile of the Religious Right. Där menar Ahmad att terrorismen uppstår i förvandlingen från jordbrukssamhällen till industrisamhälle. I den övergången tappar människan sina rötter och sin identitet och där kan den konservativa och tillbakasträvande religionen fungera som en identitetsbärande kraft.

Ashmad skrev den i mars 1999 och stämmer säkert väldigt bra just då. Idag tror jag att bilden har förändrats mycket. Ahmad kan med den analysen inte förklara varför brittiskfödda invåndare i Leeds väljer att spränga sig i den brittiska tunnelbanan. Terrorismen har komplicerats sedan kraschen mot WTC.

Fred utan land, Edward W Said. Libanon och Hizbollah utifrån en bok av Said

I en samling texter som tidigare publicerats i diverse internationella tidningar ger den numera framlidna Edward Said ut dessa i en antologi. Said är en kristen palestinier som efter Israels utropande och det första kriget tvingades fly och hamnade sent om sider till Amerika där han numera besitter en professur. Han har också varit engagerad i PLO men sedan Arafat skrev under Oslo-avtalet har Said brutit all kontakt med honom. I denna bok driver han vissa teser som jag strax ska förklara och kommentera.

Eftersom boken kom ut i mitten på nittiotalet har den nu några förödande år på nacken och det mesta den kommenterat har, i en första anblick, åldrats och blivit omodern. Trots allt finns några anledningar att läsa den. Genom att se Saids förutsägningar retrospektivt kan man säga något om hans antaganden. Dessutom har kanske mellanöstern trots allt inte ändrats väsentligt. Den fredsprocess som bedrevs på nittiotalet är Said ytterst kritiskt gentemot och sätter citationstecken kring hela uttrycket. Med det menar han att det inte är fredsprocess i så hög grad som det är en process för Arafat att legitimera sig och förankra sin position som palestiniernas ovalda och självutnämnda ledare och talesman.

Det första som fattas en ordentlig fred är den information som palestinierna behöver. I ett första led skulle Said vilja se en internationell folkräkning av samtliga palestinier, både i sina områden och i exil. Vad Said kritiserar Arafat för är att ge upp hoppet för alla palestinier som lever i flyktingläger utanför Israel och Palestina som andra klassens medborgare och för alla som arbetsmigrerat i andra stater för att arbeta. Said menar, med all rätta, att Osloavtalet förvandlat dessa människor till statslösa flyktingar som inte kan ta sig någonstans. Det är inte ett helt felaktigt antagande och en folkräkning skulle kunna bli startskottet för den nationella samlingen som så väl behövs för att bjuda Israel en motpart. Det blir intressant när man tar i beaktande det nuvarande kriget i Libanon. Vad som där hänt är att det bland shiamuslimerna (varur många är ur palestinsk härkomst) har uppstått ett tillräckligt stort missnöje som statsmakten inte lyckats hantera. Följande fråga uppstår då: varför kan inte samma hända i Jordanien och Syrien? Förvisso finns en större och stabilare statsmakt där men missnöjet borde spridas även där. Finns risken att självmordsbombare börjar attackera Israel även från dessa gränsposteringar? Även om palestinierna inte har agerat aktivt i långt samma proportion som vid förra inbördeskriget så är de en krutdurk och ett orosmoln i Libanon. Igår attackerade israelerna ett palestinskt flyktingläger och enligt morgonekot idag (ons 9/8) var syftet att komma åt högt uppsatta ledare inom Fatah.

Lyssnar man på Said är han onödigt negativ och pessimistisk men det är ändå en inte oväsentlig poäng och farhåga. Vidare argumenterar Said för att man behöver utveckla en informationsbank med nödvändig kunskap för att kunna förhandla en hållbar fred. Tag bara en sådan viktig sak som att palestinier saknar självproducerade kartor. De kartor som finns tillhandahålls av israelerna och en karta är inte alltid en karta. Se t.ex. på de svenska Europa- eller världskartorna och jämför Sverige med Spanien. Enligt nationalencyklopedin är länderna lika stora ytligt sett men på de flesta kartor är Sverige väsentligt större.

Naturligtvis håller Said och undertecknad diametralt olika ståndpunkter, där Said anser att palestinierna alltför länge agerat individuellt och istället bör börja tänka kollektivt häpnar jag inför detta. Felet är inte att palestinierna agerat individuellt utan att de inte kan samsas och enas under en minimal statsmakt. Det är långt ifrån samma sak som att tänka kollektivt, utan att de lyckas samsas under en demokratisk flagg. De demokratier har i det publika fältet, inte lyckats distansera sig från de västerländska demokratier till vilka palestinierna inte upplevt positiva erfarenheter. Ifall Israel vill sluta fred eller endast ett avtal med palestinierna, vem ska de då underteckna fördraget med? Kollektivt tänkande har vi dessutom sett nog av i ungdomligt naiva texter. Vad som behövs är demokrati. Den kopplingen saknar Said alltför ofta.

Said har också en alltför positiv inställning till Hamas och Hizbollah tack vare att de är gräsrotsrörelser. Kanske är det symptomatiskt för hur världens inställning till terrorism har skärpts sedan 11/9. Idag har vi mindre sympati för rörelser som bedriver terror. Said uppvisar också en nonchalans gentemot demokratiaspekten som han delvis utelämnar. Förvisso är det argumentet inte helt relevant, en demokrati får aldrig fria händer gentemot icke-demokratier och kan med moralisk rätt genomdriva vad helst.

Arafat unleashed

När ska den stora uppgörelsen med palestiniernas förre despot, kalif, sultan och diktator Yassir Arafat ske? Jag väntar fortfarande på den tegelsten om hans liv och leverne som belysa och pensla de diktatoriska dragen i hans handlingar. Som visar hur han dömer egna palestinier till döden, hur de torteras till döds eller helt sonika arkebuseras av sina egna landsmän. Hur Arafat varje morgon mötte tidningsredaktörer för att diktera rubriker och pressinnehåll. Hur han kastade redaktörer som inte tryckte hans diktamen ordagrant på första sidan i fängelsehålor. Hur Arafat såg statens befattningar som privilegier han själv kunde skänka som förläningar till mäktiga familjer vars beskydd han behövde. Hur han utnyttjade de monopol som hans socialism innefattade till att själv sko sig och göra affärsklipp. Hur biståndspengar som skulle användas till uppbyggnad av en palestinsk stat hamnade i hans egen ficka.

Samma bok skulle också vara en uppgörelse med den franska hållningen i mellanösternkonflikten. Hur Frankrike genom åren har hållit denna despot om ryggen och skänkt honom en fristad i vilken han kunnat investera sin förmögenhet. Samtidigt är det ett rent mysterium hur denna man som misshandlat sin befolkning och svikit den majoritet av palestinier som befunnit sig utanför Västbanken och Gaza och vänt dem ryggen, fortfarande hyllas av befolkningen. Genom hans gärningar har miljoner palestinier boende utanför de palestinska områdena kommit att betraktats som statslösa och drömmen om ett återupprättat Palestina har grusats. Det viktigaste problemet i Palestina och arabvärlden i stort är det sviktande ledarskapet. Det är den enskild viktigaste faktorn som hindrat den demokratiska parlamentarismens framväxt.

Samma bok skulle också sätta hans svenska vänner (bl.a. Guillou) i sank på samma sätt som Jan Myrdal attackerats den senaste tiden sedan sanningen om Kambodjas inbördeskrig och Röda Khmerernas förehavanden belysts i en nyutkommen bok. I dikotomin demokrati och icke-demokrati är valet av ställningstagande inte oviktigt. Arafat har aldrig varit den självklara palestinska ledaren förutan befolkningen varit maktlösa. Arafat var den korrumperade opportunisten som charmade en hel aristokrati och gjorde sig – efter vad många tyckte – oumbärlig. Den succé han fick i rollen som terroristledare vändes i besvikelse när rollen övergick till att bli statsman. Valet mellan att bli ihågkommen som lyckad terrorledare och misslyckad och korrumperad statsman är valet inte lätt. Två lika osmickrande porträtt.

Semester i några dagar.

Nu ska jag på aborrfiske i ett par dagar. Därför blir nog bloggandet sparsmakat i några dagar. Vad som istället ska smaka är den rökta abbarn. Låt under tiden hoppas att Israel går med på en fördelaktig fångutväxling, att FN får till stånd en tydlig resolution mot Iran och Hizbollah. Att Syrien ger med sig och tar sin hand ifrån Hizbollah. Att EU kan samsas och terrorstämpla denna organisation. Att Saudiarabien utan krav på motprestationer eller wahhabitiska moskéer återuppbygger de viktigaste handelslederna i och ur Libanon. Att våldet i Irak trappas ned och regeringen kan få kontroll över området. Samma gäller Libanon. Att Mubarak meddelar sin avgång och utlyser fullt demokratiska regeringsval. Att samma sedan sprider sig till Jordanien, Saudiarabien och gulfstaterna. Att Iran sekulära regering sakta med säkert bygger upp en stabil opposition som sakta men säkert kan ta makten från mullorna och Ahmadinedjad. Men det är nog för mycket att hoppas på.

Vi ses nästa vecka.

Apropå demonstrationerna

Apropå demonstrationerna som jag skrev om tidigare. Visst kan shiamuslimerna demonstrera angående kriget i Libanon. Men vilken sida valde de? Doh! Varför skulle shiamuslimerna i Irak demonstrera mot kriget i Libanon? Vore inte en nationell demonstration mot det inhemska våldet mer logiskt att demonstrera mot? Tydligen inte.

Islamismen ser inte ut att tappa i styrka sedan den växte sig stark på sjuttiotalet. Det behöver inte vara en tragedi men eftersom den konsekvent ersätter sekularism och demokrati så är det just det.

Ekot, FN och fred

Vad har SRs reportrar för bild av FN när man utropar att FN är nära en resolution som kommer att innebära fred i Libanon (kvart i sex-ekot)? Hur ska det gå till? Ska man tala omkull Hizbollah? Bla bla bla.

Var är demonstranterna

Fram till i vinter trodde jag att den skandinaviska traditionen att fredligt demonstrera på gatan var en typisk skandinavisk tradition. Trots all terror som bedrivits i profetens namn (9/11 mfl.) så har jag aldrig sett en större demonstration inom islam. Kom ihåg att demostrationerna mot shahen till mesta del var sekulärer och liberaler som demonstrerade, inte främst muslimer. Döm av min förvåning när miljoner och åter miljoner muslimer tog till gatan för att demonstrera när en morgonblaska tusentals kilometer bort hade publicerat halvtaskiga karikayrer på profeten. Var var dessa när fulltankade flygplan flög in i tvillingtornet? Var är dessa människor nu när Hizbollah hotar att kasta Libanon, vars demokrati är i sin linda, in i ett nytt blodigt inbördeskrig. Kan det vara så att dessa muslimer inte är demokrater i sinnet? Tyvärr tyder mycket på det. Det är en tragedi att ordet demokrati kommit att betyda något fult i det allmänna sinnet.