Hamas och PLO

I flera medier beskrivs Hamas som den militanta organisationen medan Fatah (del av PLO) är den icke-militära. Kanske har det att göra med förhållningen till det sekulära? Vi vill se den islamiska som militär och den sekuläre som vapenlös. Är det en korrekt bild? Innan jag försöker nyansera bilden av dessa vill jag understryka att Hamas i sig inte tagit avstånd till terror som metod och erkänner inte Israel. Det har däremot Fatah. Men det finns komplicerande faktorer. Bägge organisationerna har avdelningar eller underorganisationer som pysslar med direkt militär aktivitet. I Hamas fall är det Islamiska Jihad som är den vanligaste. I fallet med Fatah är det al-Aqsas Martyrbrigader som står för det militära. Bägge dessa har varit måltavlor för israeliska räder sedan Hamas vann det palestinska valet i januari i år. Ingen av dessa har heller på något vis stöttat Hamas sedan den iklädde regeringsrollen i januari i år. Dessutom sökte Hamas på ett tidigt stadium stöd hos Fatah för att bilda koalitionsregering men som Fatah stod kall inför. Utöver Islamiska Jihad och al-Aqsas Martyrbrigader finns även en mängd andra organisationer. En av dessa som kallar sig Folkets motståndskommittéer - tidigare okänd organisation - är den som hävdar att de håller den kidnappade israeliska soldaten som gisslan.

Spänningen emellan Hamas och Fatah har inte varit avlägsen. Den första allvarliga skärmytslingen var när en Fatah-anhängare sköt ihjäl Khaled Abu Anzh, en hamasledare, i vintras. Märk här att det var en Fatah som eskalerade våldet till att dra in likvideringar. Den entydiga bilden av Hamas som den våldsamma parten är inte rättvis. Hamas är en gräsrotsrörelse som bedriver mycken antropologisk verksamhet, bl.a. skolor och vårdinstitut. Detta har stor betydelse för ett folk som ser de biståndspengar som flödar in i landet försvinna in i Fatahs korrumperade byxfickor och det avspeglades på de palestinska röstsedlarna. Den palestinska bilden av Hamas är en helt annan än den vi tar emot från våra utrikesreportrar.

Besvikelse över Israel

Israel har tagit ett antal demokratiskt valda ledamöter till fånga. Lyssnade precis på Per Gahrton som debatterade mot Carin Jämtin på Studio 1. För andra gången på kort tid håller jag faktiskt med Gahrton (sist var när han nyligen i en debattartikel i Sydsvenskan argumenterade för att Prag borde bli EUs nya huvudstad istället för att pendla som det gör idag) i att Israels agerande unisont borde fördömas av en demokratisk omvärld. Som Gahrton menar, vilken annan demokrati kan genomföra en dylik attack? Å andra sidan finns det få demokratier som är så utsatt som Israel är även det naturligtvis inte är en ursäkt. De argument som Israel angett för attacken mot parlamentet är inte trovärdiga (att det skulle ha pågått planering för terroraktioner) och faller helt när man också läser att Mahmoud Abbas eget arbetsrum är skadat. Hur ska de utlovade samtalen med Olmert och Abbas nu ta sig uttryck efter att Olmert attackerat Abbas? Jag har förståelse för att Israel går in i Gaza för att hämta hem en kidnappad soldat. Det är otroligt viktigt i alla stater med värnplikt för att behålla moralen. Men det vi nu ser är långt ifrån den kliniska operation som jag hade väntat mig. Jag är besviken. Efter det första dygnet med Israels invasion och överenskommelsen mellan Hamas och Fatah var jag hoppfull över situationen. Lotta Schüllerqvist skriver i DN igår att konflikten nu kan bli långvarig. Där är jag böjd att hålla med. Fast framför allt förstår jag inte Israels retorik, de menar att de inte kommer att återockupera Gaza, ändå fängslar de folkvalda ministrar som var på väg att skriva under en överenskommelse som enligt vissa bedömare innebär ett indirekt erkännande av Israel. En stor organisation som Hamas kan inte göra helt om på en femöring. De behöver tidsutrymme att mogna i regeringskostymen innan den omsvängningen är möjlig. Vad ska Olmert nu göra? Sätta dem i ísraeliska fängelser? Absurt. Som så många gånger tidigare i den här konflikten är läget absurt. Absurt. Även om man bör ställa ett stort krav på palestinierna som inte kan mobilisera under ett demokratiskt ledarskap och parlament så är det ändå Israel som är orsaken till mest besvikelse för mig. En demokrati som hela tiden förorsakar nya bottennapp. Skönt åtminstone att den främsta demokratin i världen, USA, inte längre står lika säkert bakom Israel i alla lägen.

Israels agerande

Just nu råder djup oreda i Israel och de palestinska områdena. Några saker tycks vara klara och kan fastslås. Israel har planerat sitt angrepp i flera veckor. Mossad håller tillräckligt god kontroll över Hamas för att när som helst kunna agera som de gjort den senaste veckan.

Noomi Stahl-Berlinger säger i P1:s Studie 1 att hon känner djup orättvisa. Konflikten handlar inte vem det är mest synd om. Naturligtvis är det mest synd om de civila palestinierna. Frågan är vem som bär skulden. Det går inte att komma bort ifrån att det var Hamas som kidnappade och dödade. Här har hon helt rätt i sitt principiella antagande. Jag vill utvidga frågan. Vem är mest utsatt? Vem har lidit mest i konflikten sedan 1948? Naturligtvis är det palestinierna. Men vem är det som har störst möjlighet att påverka situationen till det bättre. Jo, just palestinierna. Israel besitter inte den möjligheten i dagsläget. Även om de skulle ge efter för kravet i Fångarnas dokument, en återgång till 1967 års gränser. Vem skulle garantera Israel att det löftet skulle hållas? Det finns ingen palestinsk myndighet som kan utfärda sådana löften.

Vidare vill jag gå emot sk expertkommentatorer som Bo Inge Andersson som menar att den politiska situationen förvärras i och med den här konflikten. Kanske har han rätt men jag vill lyfta fram några andra iakttagelser. Hamas har kommit överens med Fatah om en gemensam fredsritning. Hamas bildar tillsammans med Fatah en koalitionsregering som indirekt erkännt Israel. Graden av sanning i detta erkännande kan man bara spekulera i. Sant är att Israel inte nämns i dokumentet men man bör nog vara arabisktalande jurist för att veta säkert. I dagens Sydsvenska Dagbladet framhålls att läget är oroligt men att man inte bör oroa sig i onödan utan att detta rentav kan gynna läget på sikt. Det går tvärt emot vad Bo Inge menar men enligt mig är det en korrekt bedömning. Vad som är bekymmersamt är att Hamas med sin stora gräsrotsrörelse inte har lyckats lokalisera den grupp som kallar sig Folkets motståndskommittéer och är den grupp som enligt uppgift håller den kidnappade israeliska soldaten fången. Även för Hamas måste situationen vara ytterst bekymmersamt.

Bekymmersamt är det även att den israeliska regeringens säkerhetsminister Avi Dichter, i SVTs rapport säger att:

We'll put in jail every person belong to Hamas that we suspect that they have somthing to do with Hamas philosophy of terror attacks.

Vi kommer att fängsla alla Hamas-medlemmar som vi misstänker sympatiserar med Hamas terror-filosofi

Så var det med åsiktsfriheten. Även om den terrorfilosofin som Dichter talar inte är värd annat än största möjliga förakt ska man i en liberal demokratisk stat inte bli fängslad för att hysa en viss typ av åsikter´.

Även Fatah var korruptionen på spåren

Redan någon dag efter att Hamas vann valet i januari-06 kom riksåklagaren Ahmed al-Meghani med en rapport där han kunde visa att 700 miljoner dollar hade försvunnit från den palestinska ekonomin under Arafats goda minne. al-Meghani fick i uppdrag av Mahmoud Abbas att utreda den utbredda korruptionen som tyngt det palestinska suveränitetsskeppet. Sammanlagt rör det sig om flera miljarder dollar. Pengar som omvärlden skänkt i bistånd till det palestinska folket. Det är hög tid att skriva om Arafats position i våra historieböcker. Minns Nicolae Ceauşescu, en annan typ som skott sig på sitt eget folks bekostnad. Den charm som Arafat bländat omvärlden står sig historikerna sig lättsint inför. Minns också att Arafat stödde Saddam Husseins attack mot Kuwait och de cirka en miljon palestinier som där

gästarbetade. En palestinsk ledare som stöder en attack mot en miljon palestinier. Smaka på den. Upp till 10 statsanställda för mutbrott har flytt landet sedan Abbas tog upp ärendet i den offentliga debatten. Meghani har lokaliserat dessa i främst Jordanien men även en med familjära band till Arafat i Egypten.

Den militanta delen av PLO, al-Aqsas Martyrbrigader står eniga bakom denna antikorruptionspatrull som alltså pekar ut de statsmän som stod bakom kapitalet. De som står bakom kapitalet avlönar den palestinska säkerhetstjänsten som i avsaknad av reguljär palestinsk armé utgör maktens yttersta bas. Den som kontrollerar säkerhetstjänsten kontrollerar också myndigheten. Genom bistånd har enorma mängder pengar flödat genom en maktapparatur som korrumperat samtliga inblandade. De höga säkerhetstjänstemännen som vant sig vid flera nollor på sina lönebesked lär, nu när bistånd varit strypt, inte vara långt ifrån att bilda små celler i syfte att säkra det monitära flödet till sina bankkonton. Likheterna med Irak där USA entledigade den nationella armén är tydlig.

Israel gick in i Gaza

Då har Israel gått in i Gaza för att frita den tillfångatagne soldaten. Det betyder inte att ett storkrig är att vänta. Det betyder inte slutet för fredsförhandlingen som Stig Fredriksson menade i gårdagens aktuellt. Enligt uppgift från den israeliska armén finns heller inte planer på att återta kontrollen över Gaza. Det betyder endast att Israel går in för att frita sin soldag. Den nuvarande stabiliteten klarar av ett sådant tilltag utan att kollapsa in i storkrig. Jag menar dessutom att det finns en förståelse bland palestinierna för att Israel dristar sig till ett sådant tilltag. Däremot kan det skapa oro bland de mest extrema militanta palestinska grupperingarna till att skapa en våldsspiral. Förhoppningsvis lyckas den nya koalitionsregeringen som enligt gårdagens överenskommelse skall skapas mellan Fatah och Hamas, att förhindra detta. Hur denna nya koalitionsregering med sekulära PLO skall hantera Hamas krav på Sharia som grund för lagen återstår att se. Göran Persson har regeringskrav på partier som är emot tillväxt och EU, men i jämförelse med detta är hans bekymmer lätta.

Då har Israel attackerat

Sent igår kom en överenskommelse mellan sekulära Fatah och Hamas och bägge skulle skriva under vad som kallas Fångarnas dokument. Det är en samling krav som palestinska fångar i israeliska fängelser har tagit fram. En överenskommelse mellan Fatah och Hamas i den här frågan är otroligt viktigt i nuläget. Särskilt för Israel.

I mitt tycke är den viktigaste frågan just nu hur man ska kunna stärka den palestinska regeringen och tillse att den tar kontroll över de palestiska områdena. Vad Israel behöver för att kunna göra eventuella tillbakadragande och tillmötesgående är en samtalspart värd namnet. Abbas har ambitioner att vara en sådan men har ej det parlamentariska stödet. Hamas har en detta men ej ambitionen. Vad vi ser nu är om möjligt en konsolidering av den palestinska ledarskapet som undanväjer risken för en palestinsk kollaps och inbördeskrig. Det är utan tvekan bra. Stig Fredriksson i Aktuellt 21 från igår måndag menar dokumentet saknar betydelse eftersom Israel aldrig kommer att godkänna punkt 3, en återgång till 1967 års gränser. Särskilt inte att återlämna östra Jerusalem som är en del av Västbanken. Det är i det här fallet inte det viktiga. Det viktiga är att inbördeskriget undanvärjs. Den direkta orsaken torde vara Hamas tydliga behov av internationellt bistånd, något som är omöjligt så länge som de inte erkännt Israels rätt att existera. Frågan är dock ifall någon av punkterna på Fångarnas dokument verkligen innebär ett erkännande av Israel? Måhända drog jag den slutsatsen oförhappandes.

Ska man se till en framtida fred är utan tvekan en israelisk tillbakadragan från ockuperade områden utan tvekan ett krav. Däremot är det inte ett krav man kan ställa i dagsläget. Det finns nämligen ännu ingen makt som man varken kan eller bör överlämna områden till. I God Morgon Världen från den 18 juni gjordes ett reportage där det beskriv hur Gazaremsan sakta har förvärrats från ett helvete till ett än värre helvete sedan det israeliska tillbakadragandet från förra sommaren. Nu är laglösheten utbredd.

Politiska utvecklingen i Marocko och Algeriet från 1980-, med socioekonomiska faktorer

Den stora skillnaden – i det här avseendet – mellan Marocko och Algeriet är att den senare är oljeproducent. Temat blir hur länderna använt sig av och reagerat på den våg av liberaliseringar som svepte genom världen under 80-talet. Liberaler uppfattar det som om de icke-oljeproducerande staterna lättare har genomfört liberala åtgärder, vidare ses att icke GCC-stater i större utsträckning liberaliserat ekonomin än politiken. De lån som staterna tagit från IMF och US-AID har inneburit skyldigheter gentemot dessa organisationer. Liberala reformer har varit ett krav för lånen, en skuld gentemot väst som innebär att västvärlden styr den ekonomiska politiken. I vissa kretsar, främst islamistiska, antar jag att detta ses som en förlängning av kolonialismen. Ett påtvingat system som inte så lätt förenas med en strikt islam där ränta är förbjudet, en kultur där handel med bolagsandelar inte går ihop med familjeföretagen och där kapitalhandeln inte fungerar när många föredrar varuhandeln. Resultatet har blivit små begränsade ekonomier med problem med insideraffärer.

Algeriet
Från mitten av 80-talet ökade Algeriets skulder väsentligt pga minskad oljeexport och prisraset. Efter ett uppror tvingas regimen liberalisera markanden och släppa upp enpartisystemet. Den politiska oppositionen, islamiska FIS, splittrad mellan moderata och liberala falanger vinner mark. Men det dilemmat har dessa stater svårt att hantera och det genomgående temat i Maghribstaterna är att svångremmen åter dras åt. De liberala reformerna tas till stor del tillbaka av den militärregim som griper makten med stöd av den urbana medelklassen. De liberala reformer som genomfördes kategoriseras inte som genuint genomtänkta reformer utan som ett sätt att ventilera det politiska tryck som uppkommit. Istället kastas landet ut i en långtgående kris mellan FIS-anhängare och militären där många icke stridande fick sätta liver till. Under ett decennium beräknas ca 100.000 ha mördats. Sedan –97 har dock läget lättats en aning och möjligheten finns för flera partier att återigen ställa upp i val. Quandt ser med försiktig optimism på framtiden: kabel-tv och internet tillsammans med en fri och levande press gör att medborgarna ändå kan ta en aktiv del i styrelseformen. Ändå menar han att demokratin inte ligger rotad i den algeriska folksjälen. Inte ens de demokratiska partierna är demokratiskt uppbyggd och många demokrater i landet ser demokratin som ett medel att avlägsna meningsmotståndare. FIS som fungerat som opposition tappade sin trovärdighet under inbördeskriget samtidigt som militären är uniform i nationalism. Besvärande är också att västvärlden inte kraftfullt fördömde den militära statskuppen som avstannade de demokratiska strävanden i slutet av 80-talet.

Marocko
Marocko har i sin utveckling på 80-talet visat på en större reformiver inom ekonomin. Efter ett bröduppror 1984 privatiserades den djungel av statliga bolag som varit en del av staten för att öppna upp för utländska investerare och radera de prisedikt som kontrollerat marknaden. Resultatet blev att brödet återvände till bagerierna. Kung Hassan styrde landet mellan 1961-99 med en järnhand och kontrollerade staten ”as he were running a medieval absolutist state”. På samma gång som ekonomi liberaliserades, stärktes kungens personliga makt på bekostnad av rådet/parlamentet. Ett system, makhzen, byggdes enligt vilket – ytterst förenklat – kungen med våld om så krävs kräver folket på skatter genom militären. Att säga emot kungen var att säga emot Gud. Ständiga brott mot mänskligheten, korruption är vardagliga inslag. När så Hassan dog 1999 ärvde sonen Mohammad VI tronen, en pretendent som har ansetts stå på de fattigas sida och med respekt för mänskliga rättigheter.

Resultat
Att liberaliseringar ändå inte satt fart på ekonomin vill vissa förklara med de otillräckliga åtgärder som tillsatts. Det räcker inte med en öppnad ekonomi för investerare att strömma till. Det måste finnas en fungerade infrastruktur, en politisk trygghet och stabilitet, det måste finnas kapitalmarknader och låneinstitut för att förflytta kapital. Kulturella och religiösa aspekter försvårar dessa institutioners arbete. De liberala reformpaket som många ledare i Maghrib beslutat om har varit framtvingade av en opposition och inte en del av långtgående planer för framtiden, och sällan inkluderat politiken.

Den lagstiftande institutionen i forna militärdiktaturer i mellanöstern

Lagstiftande myndighet
Liberaler menar att den utveckling som ägde rum i Europa där lagstiftande parlament växte fram ur en rådgivande församling även till viss del ägde rum i mellanöstern. De menar att det där finns tre olika legitimitetsnivåer på den lagstiftande församlingen:

· den som helt saknar betydelse och är en förlängning av monarken eller den styrande.
· den som har en viss betydelse gällande lagstiftning och där kritik mot regim kan framföras
· den som makten mer eller mindre baseras på. Egypten placeras i den andra kategorin medan Israel tillsammans med Turkiet utgör den tredje.

Således har Israels lagstiftande församling en starkare ställning än motsvarande i Egypten.

Sedan Nassers regim då det lagstiftades att en stor del av ledamöterna i Majlis skulle komma från de breda massorna har denna kontakt försvunnit och den lagstiftande församlingen har inte längre någon folklig förankring. Den har länge känt ett hot från militären och förbjudit många islamistiska grupper som fått grogrund inom militären och därmed utvecklat vapenkännedom samt tillgång till de smuggelkanaler som officerskåren använt sig av för att handla på svarta marknaden.

I Israels fall anses Knesset vara demokratiskt vald. Man tvistar dock hur långt denna demokrati sträcker sig bortom judarna. Här finns dock inte tvivel om att militären är totalt underställd parlamentet fast med närmare band än i många andra stater eftersom statsöverhuvudena har personliga relationer med generalstaben.

Militären som institution i forna militärdiktaturer i mellanöstern

Först måste det sägas att militären i stora delar av världen är en långt större maktfaktor än vad den faktiskt är i Sverige. Hela tiden finns en rädsla för att den statliga militären, som är den enda vapenbärande myndighet stor nog att kontrollera landet, ska ta makten ifrån de civila politikerna. Något som har hänt ett otal gånger i arabvärlden under senare delen av 1900-talet. Samtidigt har det visat sig att de tradionella institutionerna har överlevt stormbyar som den militanta Nasserismen och Baathismen.

Det ligger i de civila politikernas intresse att hålla militären från makten och bli ett redskap för den civila administrationen. För detta finns flera metoder. Genom att man tillsätter generalspersoner utifrån den identitet på vilken den civila makten bygger minimeras viljan att omarbeta konstitutionen. En medveten strategi att splittra militären kan också hålla den i schack. Genom att dela upp militären i flera avdelningar där varje samband dem emellan måste gå via den civila byråkratin förhindrar man sammanslutningar. Bill och Springborgs menar i sin bok Politics in the Middle East också att militärens styrka har avtagit pga flera orsaker. Dels har värnplikten heterogeniserat militären i flera avseenden. Den är inte längre enhetlig i sina ambitioner. Dels har allvarliga splittringar uppstått som Bill och Springborg vill se som främst ekonomiska. I exemplet Egypten ges följande splittring:

· Den ekonomiskt gynnade officerskåren gentemot de lågavlönade soldaterna som får agera kanonmat.
· Den del av officerskåren som tackar och tar emot mutor och gåvor gentemot den del som med förakt ser sina giriga kollegor.
· De som attraheras av islamismen gentemot den sekulariserade delen.

Bill och Springborg menar att militären idag på flera håll är splittrad och inte längre utgör samma reella hot som tidigare. Folk har efter flera misslyckanden tappat förtroende för politiker i uniform och den tekniskt avancerade moderna krigföringen motverkar fraktionsbildningar inom officerskåren.
I flera länder har dock militären varit med att utforma staten vilket med en viss fördröjning leder till att militären blir en språngbräda in i det statsbildande partiet. Som exempel på detta ges bl.a. Israel. När ett försvar mobiliserades på 1920-talet kom influenserna från ryska revolutionen och den militära grunden lades det under vad som skulle komma att bli Labor-partiet. När Likud vann majoritet i Knesset – där maktskiften är sällsynt – knöts nya band mellan militären och Likud. Än idag har militären en stark politisk kraft och politikerna har inte sällan generalsgrad. Dock är detta system med fd generaler i Knesset och regeringen en väsentlig skillnad mot Egypten där en fruktan finns för att den aktiva militären återigen ska gripa makten. Israel har en militär som går över till det civila styret medan man i Egypten är rädd för ett nya militära maktövertaganden.

Tanks som politiskt vapen

Israel sätter kniven mot Hamas strupe genom att omringa Gazaremsan med tanks. Därmed ökar pressen mot den palestinska myndigheten väsentligt. Förhoppningen är naturligtvis att skrämma den terrorgrupp som fängslat den israeliska soldaten Gilad Shalit till att släppa honom. Något som ännu inte skett.

Istället har nu Hamas tydligen svarat genom att indirekt erkänna Israel som nation! Varför gjorde de det? Jo, precis som jag skrev i min förra tråd så har inte Hamas någon reell möjlighet att beordra den väpnade gren som tagit sin gisslan att släppa honom. Även ifall de vet vilka det är, vilket inte är säkert, så har de ingen makt över dessa. Naturligtvis vill Hamas ledare utåt verka som om de står enade i ett välsmort maskineri, något som står i bjärt kontrast mot verkligheten. Eftersom det var Hamas tur att agera och det snarast innan Israel attackerar fanns det endast en eftergift att göra. Nämligen det som omvärlden väntar på, att erkänna Israels rätt att existera. Nu återstår att vänta och se hur den väpnade gren av Hamas som tagit gisslan svarar mot detta. I de pan-islamistiska grupperingarna kan det tyckas som om Hamas tappar sin trovärdighet på samma sätt som PLO gjorde när de erkände Israel och till slut tog avstånd från politiskt våld. Därför kan man vänta sig en radikalisering av dessa i syfta att axla den mantel som Hamas hittils burit. Dock bör man vänta och se vad som händer med Hamas. Risken finns att den organisationen raseras och splittras nu när en av deras två hörnstenar är borta: den radikala israelhållningen. Den andra hörnstenen är den sociala välfärd som de arbetat för. Under åren av ockupation och korrupt PLO-styre var det endast Hamas som kunnat erbjuda invånarna i främst Gaza en sjukvård värt namnet.

Så frågan för nu är, vad kommer att hända med Gilad Shalit? Dödas han eller inte utlämnas snarast så kommer Israel att invadera Gaza.

Israel vägrar utväxla palestinska fångar.

Palestinakonfliktens bägge parter, Hamas och Israel, spelar ett högt spel då de riskerar ett öppet krig. Israel mobiliserar just nu runt Gazaremsan och förbereder en fritagningsattack. Orsaken är naturligtvis att väpnade grupperingar kring Hamas har tagat en israelisk soldat till fånga. Samtidigt har inte den regeringsbemyndigade delen av Hamas tillräckligt stark kontroll över organisationen att de kan beordra en frisläppning av soldaten. Hamas kan alltså inte riskera att beordra en frisläppning och på det viset öppet visa att de inte har kontroll över sitt område. Det skulle ge premiärminister Mahmoud Abbas - som tillhör den rivaliserande organisationen Fatah - ytterligare en fjäder i hatten.

Abbas strävar efter att nå en långt-gående uppgörelse med Israel och arbetar för att få till stånd en avgörande folkomröstning i Palestina huruvida Israel och de redan ingångna fredsavtalen ska erkännas. Något som Hamas refuserar. Även Abbas utmanövreras i detta ärende. I de samtal han hade med Ehurt Olmert tidigare i juni utlovades uppföljningar. Ifall läget ytterligare polariseras och öppet krig utbryter mellan Hamas och Israel har Abbas svårt att fortsätta träffa Olmert och behålla sitt parlamentariska stöd. Det blir än mer uppenbart att han inte har någon formell makt.

I nuläget finns inte särskilt många alternativ. Jag ser tre stycken. Antingen släpps den israeliska soldaten och situationen återställs. Eller så attacker den israeliska armén och fritar soldaten, troligtvis med många civila offer som följd. Det mest fasansfulla skulle vara ifall den israeliska soldaten avrättas ty det skulle skapa ett incitament för Israel att återta kontrollen över Gazaremsan och fortsätta med ett långtgående nybyggande och hävda att de inte kan återge en palestinsk suveränitet. Det skulle också skapa en antiarabisk opinion i Israel.

En ny blog har fötts

Här kommer jag dagligen att posta kommentarer på utvecklingen i den region som vi så eurocentriskt kallar för mellanöstern. Min målsättning är att dagligen skriva ett par inlägg.