Politiska utvecklingen i Marocko och Algeriet från 1980-, med socioekonomiska faktorer

Den stora skillnaden – i det här avseendet – mellan Marocko och Algeriet är att den senare är oljeproducent. Temat blir hur länderna använt sig av och reagerat på den våg av liberaliseringar som svepte genom världen under 80-talet. Liberaler uppfattar det som om de icke-oljeproducerande staterna lättare har genomfört liberala åtgärder, vidare ses att icke GCC-stater i större utsträckning liberaliserat ekonomin än politiken. De lån som staterna tagit från IMF och US-AID har inneburit skyldigheter gentemot dessa organisationer. Liberala reformer har varit ett krav för lånen, en skuld gentemot väst som innebär att västvärlden styr den ekonomiska politiken. I vissa kretsar, främst islamistiska, antar jag att detta ses som en förlängning av kolonialismen. Ett påtvingat system som inte så lätt förenas med en strikt islam där ränta är förbjudet, en kultur där handel med bolagsandelar inte går ihop med familjeföretagen och där kapitalhandeln inte fungerar när många föredrar varuhandeln. Resultatet har blivit små begränsade ekonomier med problem med insideraffärer.

Algeriet
Från mitten av 80-talet ökade Algeriets skulder väsentligt pga minskad oljeexport och prisraset. Efter ett uppror tvingas regimen liberalisera markanden och släppa upp enpartisystemet. Den politiska oppositionen, islamiska FIS, splittrad mellan moderata och liberala falanger vinner mark. Men det dilemmat har dessa stater svårt att hantera och det genomgående temat i Maghribstaterna är att svångremmen åter dras åt. De liberala reformerna tas till stor del tillbaka av den militärregim som griper makten med stöd av den urbana medelklassen. De liberala reformer som genomfördes kategoriseras inte som genuint genomtänkta reformer utan som ett sätt att ventilera det politiska tryck som uppkommit. Istället kastas landet ut i en långtgående kris mellan FIS-anhängare och militären där många icke stridande fick sätta liver till. Under ett decennium beräknas ca 100.000 ha mördats. Sedan –97 har dock läget lättats en aning och möjligheten finns för flera partier att återigen ställa upp i val. Quandt ser med försiktig optimism på framtiden: kabel-tv och internet tillsammans med en fri och levande press gör att medborgarna ändå kan ta en aktiv del i styrelseformen. Ändå menar han att demokratin inte ligger rotad i den algeriska folksjälen. Inte ens de demokratiska partierna är demokratiskt uppbyggd och många demokrater i landet ser demokratin som ett medel att avlägsna meningsmotståndare. FIS som fungerat som opposition tappade sin trovärdighet under inbördeskriget samtidigt som militären är uniform i nationalism. Besvärande är också att västvärlden inte kraftfullt fördömde den militära statskuppen som avstannade de demokratiska strävanden i slutet av 80-talet.

Marocko
Marocko har i sin utveckling på 80-talet visat på en större reformiver inom ekonomin. Efter ett bröduppror 1984 privatiserades den djungel av statliga bolag som varit en del av staten för att öppna upp för utländska investerare och radera de prisedikt som kontrollerat marknaden. Resultatet blev att brödet återvände till bagerierna. Kung Hassan styrde landet mellan 1961-99 med en järnhand och kontrollerade staten ”as he were running a medieval absolutist state”. På samma gång som ekonomi liberaliserades, stärktes kungens personliga makt på bekostnad av rådet/parlamentet. Ett system, makhzen, byggdes enligt vilket – ytterst förenklat – kungen med våld om så krävs kräver folket på skatter genom militären. Att säga emot kungen var att säga emot Gud. Ständiga brott mot mänskligheten, korruption är vardagliga inslag. När så Hassan dog 1999 ärvde sonen Mohammad VI tronen, en pretendent som har ansetts stå på de fattigas sida och med respekt för mänskliga rättigheter.

Resultat
Att liberaliseringar ändå inte satt fart på ekonomin vill vissa förklara med de otillräckliga åtgärder som tillsatts. Det räcker inte med en öppnad ekonomi för investerare att strömma till. Det måste finnas en fungerade infrastruktur, en politisk trygghet och stabilitet, det måste finnas kapitalmarknader och låneinstitut för att förflytta kapital. Kulturella och religiösa aspekter försvårar dessa institutioners arbete. De liberala reformpaket som många ledare i Maghrib beslutat om har varit framtvingade av en opposition och inte en del av långtgående planer för framtiden, och sällan inkluderat politiken.