Militären som institution i forna militärdiktaturer i mellanöstern

Först måste det sägas att militären i stora delar av världen är en långt större maktfaktor än vad den faktiskt är i Sverige. Hela tiden finns en rädsla för att den statliga militären, som är den enda vapenbärande myndighet stor nog att kontrollera landet, ska ta makten ifrån de civila politikerna. Något som har hänt ett otal gånger i arabvärlden under senare delen av 1900-talet. Samtidigt har det visat sig att de tradionella institutionerna har överlevt stormbyar som den militanta Nasserismen och Baathismen.

Det ligger i de civila politikernas intresse att hålla militären från makten och bli ett redskap för den civila administrationen. För detta finns flera metoder. Genom att man tillsätter generalspersoner utifrån den identitet på vilken den civila makten bygger minimeras viljan att omarbeta konstitutionen. En medveten strategi att splittra militären kan också hålla den i schack. Genom att dela upp militären i flera avdelningar där varje samband dem emellan måste gå via den civila byråkratin förhindrar man sammanslutningar. Bill och Springborgs menar i sin bok Politics in the Middle East också att militärens styrka har avtagit pga flera orsaker. Dels har värnplikten heterogeniserat militären i flera avseenden. Den är inte längre enhetlig i sina ambitioner. Dels har allvarliga splittringar uppstått som Bill och Springborg vill se som främst ekonomiska. I exemplet Egypten ges följande splittring:

· Den ekonomiskt gynnade officerskåren gentemot de lågavlönade soldaterna som får agera kanonmat.
· Den del av officerskåren som tackar och tar emot mutor och gåvor gentemot den del som med förakt ser sina giriga kollegor.
· De som attraheras av islamismen gentemot den sekulariserade delen.

Bill och Springborg menar att militären idag på flera håll är splittrad och inte längre utgör samma reella hot som tidigare. Folk har efter flera misslyckanden tappat förtroende för politiker i uniform och den tekniskt avancerade moderna krigföringen motverkar fraktionsbildningar inom officerskåren.
I flera länder har dock militären varit med att utforma staten vilket med en viss fördröjning leder till att militären blir en språngbräda in i det statsbildande partiet. Som exempel på detta ges bl.a. Israel. När ett försvar mobiliserades på 1920-talet kom influenserna från ryska revolutionen och den militära grunden lades det under vad som skulle komma att bli Labor-partiet. När Likud vann majoritet i Knesset – där maktskiften är sällsynt – knöts nya band mellan militären och Likud. Än idag har militären en stark politisk kraft och politikerna har inte sällan generalsgrad. Dock är detta system med fd generaler i Knesset och regeringen en väsentlig skillnad mot Egypten där en fruktan finns för att den aktiva militären återigen ska gripa makten. Israel har en militär som går över till det civila styret medan man i Egypten är rädd för ett nya militära maktövertaganden.