Syriens många ansikten

Vad ska man tro om polisstaten Syrien? Ett land vars budget till nästan hälften består av militära utgifter och en diktator som ärvt makten av sin far och fortsätter att styra landet med stark socialistisk prägel. En polisiär diktatur utan starkt rättsskydd men samtidigt en mosaik av religiösa minoriteter som lever samman i landet. En majoritet av befolkningen är sunni- eller shia- muslimer (sunni i majoritet). Alawiterna, innehar ledande positioner i samhället och det politiska livet. Andra muslimska minoriteter är druser och ismaeiliter. Andra kristna samfunden (t ex det grekisk ortodoxa; grekisk katolska, syrisk ortodoxa, maronitisk katolska och protestantiska) utgör cirka en tiondel av befolkningen. Vad skulle hända den dagen då regimen faller? Skulle situationen likna den i Irak när regimen där föll. Skulle Syrien också närma sig ett inbördeskrig? Regimen i Syrien har vid flera tillfällen som svar på bristen på demokrati svarat att demokrati per automatik skulle innebära en liknande utveckling som den i Irak. Den invändningen är inte helt utan poäng eller trovärdighet. Tack vare den huvudlösa utvecklingen i Irak kan diktatorer i Syrien plocka poänger, inte bara utomlands utan framförallt i det egna landet. Med all sannolikhet som gränsar till visshet har intresset för demokrati minst sagt svalnat i Syrien efter grannlandets pågående Golgatavandring.

Samtidigt rapporterar Cecilia Uddén från Damaskus att Syrien är det enda landet som nästan förbehållsfritt tar emot irakier som flyr fran Bagdad. Där plockas poänger i arabvärlden och sticker upp ett finger mot hela västvärlden som själv säger sig mana om mänskliga rättigheter men inte vill ta emot flyktingar som söker skydd. Syriens president al-Assad gör sällan hemlighet av aspirationen att vara den främsta arabnationen. Det parti som användes som språngbräda för den unga Saddam Hussein, Baathpartiet har sitt ursprung i Syrien (och nazismen faktiskt) och har i sitt ursprungsmanifest en enad arabvärld som främsta mål. Nu är islamismen alltför stark för att arabismen skulle kunna vinna betydande terräng men det är illa nog att den syrianska antidemokratin har möjlighet att vinna anhängare.

Samtidigt visar den Syrien återigen sitt fula tryne. Idag morgon diskuterar Kurdo Baksi om sin vän och kollega, Shákir al-Dojáili, som enligt rykten har fängslats i Damaskus sedan 19 månader tillbaka. Enligt Baksi fängslades han för att han arbetade för återuppbyggnaden i Irak genom den irakiska regeringen som i sin tur ansågs arbeta för den amerikanska administrationen. Så där ja. al-Dojáili är skyldig och klar. Därför ska han in i fängelse.

Eva Boss om den arabiska identiteten

I dagens Sydsvenska Dagbladet skriver Eva Boss om suezkriget 1956, apropå femtioårsdagen:

Det är också ett stort gap mellan regimernas strävan och folkets. Ledarnas huvudmål är att sitta kvar vid makten. De ser amerikanerna som ett långvarigt skydd. Därför trycker de ned all opposition.
Deras folk däremot känner bitterhet och förtryck. De vill uppnå någon form av förenad arabisk nation och känner att de aldrig uplevt oberoende.

Gott så. Förenklingen kring vad folket känner är i mitt lag väl generaliserande men låt gå. I nästa mening förklarar hon att folket vill tillbaka till den situation som rådde på 900-talet. Genom detta vill hon förklara varför Nasrallah och Hussein kan framstå som stora ledare bland araberna. Här gör hon kullerbytta ty Hussein måste väl ändå räknas som en av de ledare hon ovan buntade ihop med amerikanerna? Låt gå för det också. Den arabiska ledaren som stod i centrum för suezkrisen var naturligtvis Nasser och även han skulle, enligt Boss, framstå som den enande ledaren i arabvärlden, precis som på 900-talet?

Nej, nej nej. Arabvärlden på 900-talet var inte den värld som man gärna vill framhävda. Det fanns ingen stor centralmakt som garanterade freden. Statsstyren var uppdelat i många små stater med oberoende regioner och lokaler. Abbasidenras mäktiga rike med centrum i Bagdad hade vittrat sönder och Fatimiddynastin i Egypten förtjänar inte samma storhet som abbasiderna. Inte heller kan man på fullt allvar framhävda araberna i Hispania som några exceptionella statsbyggare. Vad som istället rådde och enade arabvärlden var kulturen. Poesin, läkekonsten, språket (! framför allt), ekonomin (araberna införde ett bankväsende som gjorde att resenärer slapp korsa den farliga öknen med sina rikedomar), vetenskapen, astrologin, matematiken, osv. Genom detta samhällskitt knöts en arabisk identitet som medförde att handelsgränserna förtvinade och folken enades i arbetet.

Vad vi ser idag är långt ifrån detta. Nu har vi halvtarka stater bland splittrade samhällen som upprätthåller perverterade socialistpolisstater. (Fick jag in "skurk" där också?) Nationalisera suezkanalen? Skulle det påminna om ett tillstånd på 900-talet. Nej, bevare mig väl.

Svart moln över Mellanöstern

Och över Kairo i synnerhet. Denna megastad med 16 miljoner invånare är en av världens mest förorenade städer. För sjunde året i rad har ett mystiskt svart moln uppenbarat sig över staden. Kvävedioxidhalterna överstiger med nästan 100% de gränser som WHO lagt. Även andra föroreningar är långt över de gränser som gäller vid förgiftningar. Kario är kort och gott en ohälsosam stad att vistas i, än mindre att bo i. Varför är det så? Staden har med sin historia en potential att utvecklas till en världsmetropol och centrum för både vetenskap, handel och turism.

Jo, det förbannade nepotismen och myglet som är allestädes närvarande i den genomkorrumperade Mellanöstern. Här tillåts inget företag växa och eventuella vinster investeras inte i utvecklingen eftersom de politiska ramarna inte är tillräckligt stabila. Frånvaron av en stabil statsmakt förhindrar uppkomsten av ett investerarklimat. Människorna i Kairo måste få utvecklas ekonomiskt till den gräns när man har så pass mycket brödsmulor över att man anser att de överblivna kronorna bäst investeras i bättre luft.

Uselt Mubarak. Molnet hänger över dig. Uselt.

Bön i al-Aqsa§

I fredags inföll den sista fredagen i Ramadan, muslimernas heliga fastemånad, som pliktskyldigar en gemensam bön i moskén. Tiotusentals palestinier tog sig in i Israels största stad Jerusalem och till den en av de heligaste moskéer inom islam, al-Aqsa mosken.

Förutom en mindre skärmytsling vid Betlehem chechpoint där militären kastat tårgas mot upprörda palestinier så avlöpte hela evenemanget problemfritt. Det är positivt. Palestinier och israeler måste kunna hantera sina kulturskatter gemensamt. Jerusalems gamla stadskärna är odelbar.

Integrationen i Malmö

I dagens Sydsvenskan diskuterar Aje Carlbom integrationen i Malmö, därmed är det klart att det är integrationen mellan arabiska muslimer och traditionella svenskan. Likt de flesta kulturrelativister menar Carlbom att det inom Islam inte finns något som främjar kriminalitet och ligisternas fördärvliga aktiviteter som fått karaktärisera och blivit kännetecken för de muslimtäta förorterna. Nej, där har hon helt rätt. Inom islam finns inget som förespråkar ligism. Ändå är det så att islam ligger till grund och bidrar till att sådana problem finns och Carlbom formulerar själv orsaken till det utan att vara medveten om det. Han formulerar sig utmärkt:

I ett liberalt perspektiv är deras modell traditionellt orienterad, och ytterst få saker lämnas åt slumpen. Barn ska ges en tydlig moralisk fostran, de ska lyssna till sina föräldrar, unga människor ska hålla sig på mattan sexuellt (flickor och pojkar ska hållas åtskilda) och ta ansvar för sig själva och andra. Dessutom betonar islamisterna att unga människor ska utbilda sig i islam och på andra sätt. Om alla muslimer följde islamistisk ideologi till punkt och pricka skulle Sverige ha i runda tal 300 000 gudfruktiga medborgare som arbetar hårt, håller ordning på barn och ungdomar, tar hand om äldre, har hårda regler för otrohet och lever helnyktra liv. Perfekta arbetare, med andra ord.

Jag fastnar särskilt i det första påståendet även om hon har rätt även i det senare: "ytterst få saker lämnas åt slumpen". Här vill jag rikta in mig och formulera problemet. Islam lämnar få saker åt individen att själv avgöra. När en ung invandrare ska göra sina val i livet pendlar livet mellan två disparata ställningar. Antingen tar han till sig av islam och fortsätter betona sin muslimska identitet. Det innebär att man viker sig för islamisterna och agerar enligt någons tolkning av islam i alla frågor. Därmed tar man avstånd från ett modernt leverne. Islamismen betonar det traditionella livet och går inte att förena i moderniteten i alla aspekter. Sexualiteten är en av dem.

Den andre möjligheten är att lämna sitt muslimska arv och försöka förena sig med det svenska samhället. För det första blir man av islamisterna inte accepterad utan betraktad som omoralisk och nihilistisk. Och vad får man av det svenska samhället, ett 14h-kneg på Falafelkungen? Eftersom ekonomin bland de invandrartäta förorterna är minst sagt underutvecklad och bidragshämmad är möjligheterna att utveckla affärerna få. Invandrare startar fler företag per capita än de genomsnittliga svenskarna. Och trots en hög akademisk examen, hur många företag finns på Ideon eller andra forskningskomplex.

Därför är islamismen ett hot mot integrationen, mer specifikt är islam ett hot mot integrationen. Inte för att den förordar ditten eller datten, utan för att den de facto förordar så mycket inom livets olika aspekter att varje form av västerländsk konformism står emot islam. När muslimska flickor inte får följa med pojkar hem efter en nykter runda på krogen uppstår en stor spricka mellan de flickor som får, och de som inte får. Så enkelt är det för att ta ett exempel, det finns en lika klar uppdelning inom andra aspekter. Islam är inte vad som står i koranen, islam är vad våra muslimska förortspojkar och flickor får eller inte får.

USA ut ur Irak, säger vänstern. Nej, säger terroristerna.

En grupp maskerade terrorister förklarade i helgen att man endast kan tänka sig att förhandla med USA. Gruppen består av en rad militärer och därmed forna Baath-partister. Deras mål är att återinstallera den forne diktatorn Saddam Hussein som statschef i Irak. Virrhjärnor så det står härliga till. Gruppen kallar sig Islamiska Armén och kämpar tydligen för den sekulära denvåldshärskaren. En statschef som var alla aktiva muslimers fiende. Det sägs att i en demokrati finns plats för alla men bredden på ideologiska grupper torde vara större i krigshärdar.