Antiamerikanism

Nu är Usa i sedvanlig svensk ordning kritiserad för sin Irak-politik. Man har svikit befolkningen. Sveriges Radios program Konflikt i P1 (som efter att Cecilia Uddén har svängt från en närmast socialdemokratisk hållning till en mer SKP-ton) som tveklöst hänger ut USA som den stora djävulen som olagligt ockuperar Irak medan civilbefolkningen protesterar mot detta i from av en motståndsrörelse. Nu erkände programledaren ändå att det kanske inte var så enkelt - skönt tänkte jag, det finns någon form av analys hos denne - utan istället fanns det många olika motståndsrörelser. Suck. Hur sjutton kan man få våldet i Irak till att likna en motsåndsrörelse? Vad är det man motståndar mot? Grönsakshandel? Torghandel? Stora folksamlingar? Pilgrimsfärder? Publika bussar? Det är ju dessa typer av mål som denna motståndsrörelse attackerar med bomber? Ska man kalla våldet för ett motstånd då bör man vara ärlig med vad de kämpar emot, torghandel. Nä, Sam Kapadia, någon motståndsrörelse är det verkligen inte. Ordet är naturligtvis valt för att ge legitimitet för deras kamp mot USA. Terrorism är ordet.

Sen har vi Ingmar Karlsson som menar att USA har svikit de kristna i Irak. Under Saddamregimen menar han att de hade det relativt bra och var skyddade av konstitutionen och levt där i flera årtusenden. Nu har vi en otrygg situation där en stor majoritet har flytt landet och dragit upp sina rötter. Nu har USA svikit dessa kristna som stammar ur urgamla civilisationer.

Som globaliseringsvän vill jag till detta säga, äntligen. Det är hög tid att förstöra det gamla patriarkala banden och strukturen i denna del av världen och låta människor byta miljö och omgivning som de själva behagar dem. Nu är det naturligtvis tråkigt att det sker under hot, men det är knappast amerikanerna själva som är orsaken till det hotet. Hotet kommer från muslimska extremister, inte från amerikanerna. Att just kristna tvingas flytta är inte mer tragiskt än när kurderna tvingades fly från Saddam. Sen är det inte så att några folkgrupper flyr från amerikanerna, snarare tvärtom, de flyr ju från islamofascismen till Amerika.

Ingmar Karlsson som är en mycket sympatisk man med skarpa iakttagelser och extremt kunnig om området. I synnerhet ur en religiös synvinkel. Däremot tycks han alltför ofta ta en apologetisk ståndpunkt vilket är beklagligt. Det håller inte längre att ensidigt skylla konflikten i Mellanöstern på Sykes-Pivotavtalet och kolonialismen. Det är överspelat, det visar inte minst Iran tydliga tecken på. Iran har aldrig varit invaderat men är inte mer fri från den problematik som råder i Mellanöstern än vad angränsande regioner är.

Vidare i lördagens konflikt anklagades jänkarna för att ha missat att se den islamisering som Saddam genomförde från nittiotalet och framåt. Hur han draperade den irakiska flaggan grön och, och, ja vaddå? Mer än så gavs inte exempel på. Och är det sant? Jag läste nyligen Ali Bashirs bok där han berättar om sina upplevelser som Saddams livsmedikus och favoritkonstnär. Ingenstans antydde han att Saddam skulle ha tänt en sentida vurm för islamismen. Den enda trend han ser är hur mer och mer avskärmad han blir och hur landet förfallit i korruption. Nä, inte heller denna analys håller för cyklopens skarpa öga.

Antiamerikanism är ordet och svensk debatt ger alltid legitimitet i antiamerikanismen utan att vederbörande motiverar sin ståndpunkt. Antiamerikanismen har snarast blivit ett axiom. Naturligtvis är det bara dravel från den 68-generation som länge dominerat svensk public service.

Iran är inte Irak

Vad göra med Iran som driver gäck med världssamvet..flåt världssamfundet, FN? Iran har påbörjat flera underjordiska installationer där man försöker utveckla den högst komplicerade uppgiften att omvandla U-238 till den farliga U-235. Det görs genom att seriekoppla höghastighetscentrifuger som under lång tid ska anrika uranet till att innehålla en högre halt av den mer instabila urankärnad med färre neutroner.

Det vore högst olyckligt ifall Iran tillskansade sig den metoden, det skulle innebära att landet skulle få tillgång till en mängd u-235 utan omvärldens vetskap och protokollförande. Flera gånger har Iran blivit erbjuden att köpa det rätta uranet på marknaden, precis på det sätt som Sverige gör. Stabila demokratier som Kanada och Australien både bryter och anrikar uran för export. Det har man sagt nej till. Man vill kunna producera sitt eget uran. Här drar omvärlden öronen till sig.

Experter menar att Iran är ett par års utveckling ifrån att lyckas och det vore högst olyckligt ifall de skogstogiga ayatollorna fick tillgång till Bomben. Så vad göra? Det tycks inte vara möjligt att med luftangrepp slå ut dessa stationer. För det första är de utspridde runt om landet och för det andra är de nedgrävda. Israel har länge haft den varianten som en möjlig utväg. En militär invasion? Nej, det är inte heller rimligt. Iran är inte Irak. Iran är ett av världens absolut äldsta länder och har en obruten tradition av eget styrande, långt längre av vad Sverige har haft. Iran har en fanatisk nationalism som spirar. För att citera en god iransk vän till mig: "Jag hatar alla araber, och turkar, och judar, och amerikaner, och alla jävla muslimer. Vet du att det var iranier som räddade Ericsson från att gå i konkurs? De köpte så många paraboler."

Vad jag menar är förmågan att ställa den egna nationen i perspektiv är i många nationalisters fall ytterst begränsat och en militär invasion skulle förlösa ett nationellt upprop. Iran skulle samla sig kring sin Ahmadinedjad som aldrig tidigare. Landet är för tillfället i en långvarig kris och är i stort behov av handel med omvärlden samt att utländska investerare placerar sina tillgångar i landet. Olje- och gasindustrin är i behov av upprustning och många vägar är under all kritik. En stor del av landets invånare är under trettio år och ungdomsarbetslösheten är gigantisk. Dessutom har den amerikanska administrationen rest världen runt för att förmå utländska regeringar att minimera handeln med Iran. Banker har börjat vägra att ge krediter och en del av den vanliga handeln har avtagit. Men är detta rätt väg att gå? Är ekonomiska sanktioner rätt väg att gå? Jag tror inte det. Rent retoriskt fungerar det, dessvärre också för Ahmadinedjad som får ett än mer isolerat land att styra. Glöm inte att desto mer isolerat Iran är från omvärlden, desta hårdare grepp kan hardlineislamisterna knyta befolkningen. Ju öppnare irans gränser blir, desta mer kontakt och impulser får befolkningen från en sekulär omvärld. Därför tror jag att det är viktigt att vi fortsätter handla och till och med utvecklar vår handel med Iran. Fallet Nordkorea torde visa vad isolationism kan medföra.

Jaha, men vad göra med kärnvapnen då? Den frågan är svår. Å andra sidan kan man förespråka att det var Bomben som räddade oss från ett tredje världskrig. Kan den rädda oss från ett mellanöstern i storkrig? Törs vi chansa?

Huvudlöst

Nuri al-Maliki har tillsett att ytterligare brottslingar tvingats se bödelns ögon i gluggen. Den tidigare genomförda avrättningen av Saddam Hussein präglades av skandalösa tillmäten med avundsdjupt förakt när luckan öppnades mitt under delikventens sista bön. Smaklöst.

Tillgreppet medförde förseningar i de planerade avrättningarna av Saddams kollaboratörer, förseningar som slutligen hanns ikapp och avrättningar har åter genomförts i Bagdad. Vid detta tillfälle var säkerheten kring besökarna hårdare men inte heller nu lyckades regimen i Bagdad genomföra en disciplinerad avrättning. När snaran drogs krings Saddams halvbror visade det sig att repet var för långt och fallhöjden medförde att kroppen dekapiterades och slank igenom snaran ner på golvet. Genant; och det spär på martyrstatusen för fångarna. En martyrstatus som jag förnekat tidigare men tvingas inse att de odisciplinerade avrättningarna tyder på en viss förhastning av genomförandet, en vilja att avrätta som en form av hämnd istället för straff.

Om betydelsen av den martyrstatusen kommer att visa sig avgörande är en helt annan fråga till vilken jag ställer mig nekande. De sunnimuslimska grupperna som tidigare stött Hussein kommer i långa loppet inte att mäta Baathpartiet den betydelse den haft, snarare utgör dessa, i deras egna ögon, förfördelade grupperna en stark grogrund för det sunnimuslimska nätverket känt som al-Qaida. Det är troligt att wahhabiterna i de ledande skikten gärna ser att shiamilisgrupper, oavsett om det är Musadek Sadr eller mullornas Iran som står för krutleveransen.

För att stå emot denna kniptång kommer de amerikanska rekryterna som en välsignelse. Även de amerikanska begravningsentreprenörerna kommer att tjäna di gröna.

Demokraterna och Irak.

Just nu tvekar den amerikanska kongressen vilken väg den ska ta i frågan om Irak och om och så i så fall hur demokraterna ska utnyttja den utökade makt de erhållit kongressen. Demokraternas åsikter i irakfrågan ligger helt i linje med den rapport som tidigare utrikesminister James Baker släppte för några veckor sedan. Där föreslog han ett tidigare trupptillbakadragande, där de sista soldaterna skulle lämna Irak nästa år. Bush har helt förkastat den linjen och förordar istället fler soldater till det sargade landet.

Här har Bush en poäng. Man löser ingenting genom att lämna landet. Inte heller beror våldet på de utländska truppernas närvaro, tvärtom. Det är de utländska trupperna som håller landet från att falla in i ett fullskaligt inbördeskrig (just nu är det väl ett litet inbördeskrig, om ett sådant ens finns?). Att dra tillbaka trupperna skulle vara att smita med svansen mellan benen och för minst en generations tid framåt göra den amerikanska demokratin till en eunuck. Ren och skär populism från demokraternas sida.

Irak har en lång tradition av civilisatoriskt styre, kanske inte som Irak men väl som region. Både kompentensen och viljan finns till att självständigt fungera som nation men de missnöjda krafterna som hållits tillbaka under Saddam Husseins blodstyre har nu fått vädra morgonluft. Någon tradtition av att lösa konflikter parlamentariskt finns inte i dessa organisationer som politiskt sett befinner sig på landsbygden, alltså långt ifrån de flesta människor.

Nä, ska det bli någon fason på Irak så måste Bush linje sjösättas, fler utländska trupper kan garantera säkerhet för de irakiska säkerhetsstyrkor som utbildas. Dessa styrkor kan i sin tur garantera säkerhet i de byggnader som huserar myndigheter. Där finns grunden till att få en stabil stat. Att tillse myndighetsutövningen. Genom lugnet finns möjligheter för näringslivet att börja bygga upp ett blomstrande Bagdad, såsom vi läst om i sagorna.

Ingen terror mot muslimer

I dagens anförande som utrikesminster Bildt höll vid UI förordade han en tvåstatslösning som den enda möjliga lösningen på mellanösternkonflikten. Så sant, det är den enda lösningen. Fast lösningen ligger utanför räckhåll när Israel inte har EN part att förhandla med. Den identitet varmed palestinierna ska bygga sin stat skiftar som en kameleont. Problemet har faktiskt mycket med identitet att göra. Vad vi nu har är två olika grupperingar som gör anspråk på regeringsställning: dessa två representerar två olika identiteter. Hamas står för den islamistiska identiteten där Palestina inte är det självklara målet utan en större Umma, en stor muslimsk gemenskap under den islamistisk lagen. Dessutom finns PLO som är fostrade i Egypten under Nasser med den arabiska identiteten som förebild. Dessa två är nu i schism och märk att det aldrig är frågan om självmordsbombningar nu. Islamister självbombar inte medmuslimer.

Tre typer av islamsk terrorism

Den första typen av islamsk terrorism återuppstod under åttiotalet på flera håll. Bakomliggande faktorn är givetvis den iranska revolutionen vars förgreningar snabbt spred sig över mellanöstern med både lovsånger och gasdollar som tacksamt togs emot av islamistiska grupper. Den nya generationen som vuxit upp i flyktingläger och kåkstäder blev snabbt tacksamma offer för den hjärttvätt som krävdes för att de frivilligt skulle klä sig i dynamit och offra sitt liv för att spränga t.ex. ett israeliskt café. Målet var geografiskt nära och klart uppfattat som ett defenstivt jihad. Anledningen till att israelerna var ett lovsjunget byte är att Israel praktiserar allmän värnplikt. Det leder till att alla israeler kan betraktas som militära måltavlor. Detta ledde till att sympatierna växte, både utomlands och inom umma (den islamska världsgemenskapen/församlingen).

Den elfte september förändrade det mesta. Nu tog jihad en ny vändning och tog dessutom världens största militära makt på sängen. Genom att få mestadels saudier av ordnad bakgrund, väl orienterade i världen och till synes sekulariserade, att lära sig spaka Boeingplan och flyga rakt in i tvillingtornen. Förutom den monetära vinst som bin Ladin förskaffade sig på världshandeln och den militära reaktion som också måste betraktas som en succé, får reaktionen inom Umma ses som ett misslyckande. Opinionen inom de muslimska länderna, inklusive Ulama (de skriftlärda) fördömde terrororganisationen som oislamsk. Det var inte rättfärdigat utifrån sunna och koranen. Det gick inte att betrakta tvillingtornet som ett militärt mål som man enligt jihad kan angripa i defenstivt syfte. Däremot var taket höjt för nya mindre grupperingar som nu kunde ta eget initiativ till egna angrepp. På något vis gjorde bin Ladin och hans mentala mentor Zawahiri sig till 2000-talets Sayyid Qutb.

I juli 2005 tog den islamistiska terrorn en ny vändning genom att ytterligare evolvera. Då sprängde sig ett antal förortspojkar från Leeds sig själv i Londons tunnelbana. Förortspojkar som aldrig satt sin fot i ett muslimskt land utan hela tiden bott i de trygga kvarteren i England. Nu blev inte syftet lika klart, kopplingen till kriget är inte självklart. Istället har det börjat diskuteras och förklaras i sociala termer. Utanförskap och systematisk diskriminering. Till stor del verkar det vara frågan om pojkar som helt utan koppling till den större jihad som föds ur den internationella terrorekonomin. Vad blir nästa steg? Tro mig, det steget kommer.

USAs dominans på väg att rinna ut?

Flera bedömare (Sydsvenskans ledarsidor, Richard N. Haas, president of the Council on Foreign Relations) anser att USAs hegemoni i världen snart är till ända. Att USAs särställning som världens enda supermakt är på väg att brytas. Ifall det skulle vara sant så måste det innebära någon av följande två scenarion.

USA håller på att krackelera invärtes. Ekonomin håller på att spricka och deflationen vållar landet massarbetslöshet och militärerna revolterar mot den uteblivna lönen. Finns det sådana tecken i världen idag? Nej, naturligtvis inte. Den amerikanska ekonomin blomstrar och växer mest i hela världen. Inte procentuellt sett, det gör tigerekonomierna Indien och Kino men för all del också Uzbekistan med sina 27% i tillväxt. Däremot växer USA mest i absoluta dollar och det vill inte säga lite. Världens största ekonomi blir starkare och starkare och drar ifrån sett i absolut pengamängd. Där finns inga tecken på att USA håller på att tappa den ekonomi som de bygger sin militära dominans på.

Finns det en stat som kan konkurrera med USA som världens ledande militärmakt? Glöm OECD-länderna. I västvärlden finns ingen som ens vill ställa sig upp mot USA. Många tar också upp Kina som en möjlig potentat och konkurrent som världspolis. Väl för att Kina spelar en viktig utrikespolitisk roll som konsument av iransk gas och afrikansk olja men det har aldrig någonsin funnits en ambition hos kinesernas mentalitet att ta över världen. Kina är världen och dess mitt allaredan. Det finns inget utanför Kina som intresserar kineserna, det har varit sant i tusentals år och det finns inget som tyder på att något där har förändrats. Ryssland är handikappat genom korruptionen och har en haltande ekonomi som gör att de inte ens kan kontrollera sin egen bakgård. Så, vem skulle då vara nära att snäppa USA på näsan? Sanningen är att det inte finns ett land i världen som både har ambitionen eller de ekonomiska musklerna att genomföra något dylikt. Inte nu och inte på många år. Däremot kan USA riskera att tappa sitt anseende genom den kalabalik de orsakat i Irak och Afghanistan men ingenstans står att läsa att de tappat sin militära styrka. De har bara låst fast den i Mesopotamien.