Antiamerikanism

Nu är Usa i sedvanlig svensk ordning kritiserad för sin Irak-politik. Man har svikit befolkningen. Sveriges Radios program Konflikt i P1 (som efter att Cecilia Uddén har svängt från en närmast socialdemokratisk hållning till en mer SKP-ton) som tveklöst hänger ut USA som den stora djävulen som olagligt ockuperar Irak medan civilbefolkningen protesterar mot detta i from av en motståndsrörelse. Nu erkände programledaren ändå att det kanske inte var så enkelt - skönt tänkte jag, det finns någon form av analys hos denne - utan istället fanns det många olika motståndsrörelser. Suck. Hur sjutton kan man få våldet i Irak till att likna en motsåndsrörelse? Vad är det man motståndar mot? Grönsakshandel? Torghandel? Stora folksamlingar? Pilgrimsfärder? Publika bussar? Det är ju dessa typer av mål som denna motståndsrörelse attackerar med bomber? Ska man kalla våldet för ett motstånd då bör man vara ärlig med vad de kämpar emot, torghandel. Nä, Sam Kapadia, någon motståndsrörelse är det verkligen inte. Ordet är naturligtvis valt för att ge legitimitet för deras kamp mot USA. Terrorism är ordet.

Sen har vi Ingmar Karlsson som menar att USA har svikit de kristna i Irak. Under Saddamregimen menar han att de hade det relativt bra och var skyddade av konstitutionen och levt där i flera årtusenden. Nu har vi en otrygg situation där en stor majoritet har flytt landet och dragit upp sina rötter. Nu har USA svikit dessa kristna som stammar ur urgamla civilisationer.

Som globaliseringsvän vill jag till detta säga, äntligen. Det är hög tid att förstöra det gamla patriarkala banden och strukturen i denna del av världen och låta människor byta miljö och omgivning som de själva behagar dem. Nu är det naturligtvis tråkigt att det sker under hot, men det är knappast amerikanerna själva som är orsaken till det hotet. Hotet kommer från muslimska extremister, inte från amerikanerna. Att just kristna tvingas flytta är inte mer tragiskt än när kurderna tvingades fly från Saddam. Sen är det inte så att några folkgrupper flyr från amerikanerna, snarare tvärtom, de flyr ju från islamofascismen till Amerika.

Ingmar Karlsson som är en mycket sympatisk man med skarpa iakttagelser och extremt kunnig om området. I synnerhet ur en religiös synvinkel. Däremot tycks han alltför ofta ta en apologetisk ståndpunkt vilket är beklagligt. Det håller inte längre att ensidigt skylla konflikten i Mellanöstern på Sykes-Pivotavtalet och kolonialismen. Det är överspelat, det visar inte minst Iran tydliga tecken på. Iran har aldrig varit invaderat men är inte mer fri från den problematik som råder i Mellanöstern än vad angränsande regioner är.

Vidare i lördagens konflikt anklagades jänkarna för att ha missat att se den islamisering som Saddam genomförde från nittiotalet och framåt. Hur han draperade den irakiska flaggan grön och, och, ja vaddå? Mer än så gavs inte exempel på. Och är det sant? Jag läste nyligen Ali Bashirs bok där han berättar om sina upplevelser som Saddams livsmedikus och favoritkonstnär. Ingenstans antydde han att Saddam skulle ha tänt en sentida vurm för islamismen. Den enda trend han ser är hur mer och mer avskärmad han blir och hur landet förfallit i korruption. Nä, inte heller denna analys håller för cyklopens skarpa öga.

Antiamerikanism är ordet och svensk debatt ger alltid legitimitet i antiamerikanismen utan att vederbörande motiverar sin ståndpunkt. Antiamerikanismen har snarast blivit ett axiom. Naturligtvis är det bara dravel från den 68-generation som länge dominerat svensk public service.

Demokraterna och Irak.

Just nu tvekar den amerikanska kongressen vilken väg den ska ta i frågan om Irak och om och så i så fall hur demokraterna ska utnyttja den utökade makt de erhållit kongressen. Demokraternas åsikter i irakfrågan ligger helt i linje med den rapport som tidigare utrikesminister James Baker släppte för några veckor sedan. Där föreslog han ett tidigare trupptillbakadragande, där de sista soldaterna skulle lämna Irak nästa år. Bush har helt förkastat den linjen och förordar istället fler soldater till det sargade landet.

Här har Bush en poäng. Man löser ingenting genom att lämna landet. Inte heller beror våldet på de utländska truppernas närvaro, tvärtom. Det är de utländska trupperna som håller landet från att falla in i ett fullskaligt inbördeskrig (just nu är det väl ett litet inbördeskrig, om ett sådant ens finns?). Att dra tillbaka trupperna skulle vara att smita med svansen mellan benen och för minst en generations tid framåt göra den amerikanska demokratin till en eunuck. Ren och skär populism från demokraternas sida.

Irak har en lång tradition av civilisatoriskt styre, kanske inte som Irak men väl som region. Både kompentensen och viljan finns till att självständigt fungera som nation men de missnöjda krafterna som hållits tillbaka under Saddam Husseins blodstyre har nu fått vädra morgonluft. Någon tradtition av att lösa konflikter parlamentariskt finns inte i dessa organisationer som politiskt sett befinner sig på landsbygden, alltså långt ifrån de flesta människor.

Nä, ska det bli någon fason på Irak så måste Bush linje sjösättas, fler utländska trupper kan garantera säkerhet för de irakiska säkerhetsstyrkor som utbildas. Dessa styrkor kan i sin tur garantera säkerhet i de byggnader som huserar myndigheter. Där finns grunden till att få en stabil stat. Att tillse myndighetsutövningen. Genom lugnet finns möjligheter för näringslivet att börja bygga upp ett blomstrande Bagdad, såsom vi läst om i sagorna.

Gör Bush en kursomläggning

Initativet att invadera Irak var ett initiativ från de neokonservativa, den grupp av tyckare som Bush tyade sig till för att visa på beslutsamhet. Det är den grupp ur vilken Rumsfeldt, Bolton, Wolfowitz m.fl. stammar. Vad Bush nu gör är att ge dessa mindre utrymme till förmån för den mer konservativa stammen. Det är beslut helt i linje med Bakerrapporten som inte kom med något nytt, förutom det som läckt till pressen.

Sammanfattningsvis kan man väl påstå att den inte heller kommer med några visheter av rang. Det viktigaste beslutet är att USA ska avpolletteras från området och de huvudsakliga styrkorna ska vara tillbaka senast slutet av 2008. Vad det betyder för regionen kan man ha åsikter om. Det är inte säkert att det är ett beslut som är till gagn för den irakiska regeringen. Varför?

- Det våld som frodas i Irak är ett våld sprunget ur ett långt missnöje med sakernas tillstånd och osämje mellan etniska och religiösa grupper. Inte främst mot de utländska trupperna.

- Regeringen får mindre utrymme för att föra befäl över områdena och monopolisera bruket av våld helt enkelt därför att skjutkraften förminskas.

- All form av inititativ från den amerikanska regeringen att militärt intervenera i framtida regioner kommer att bemötas med stor skepsis. Hittils har Putin lyckats göra narr av Bush syn på demokrati tack vare Irak. Det kommer att bli än värre ifall inte USA fortsätter att arbeta för att stabilisera Irak. Med all säkerhet som gränsar till visshet kommer vi i framtiden behöva en stark demokrati som kan intervenera mot stater som Iran, Nordkorea och - den dagen - varför inte ett aggressivt Venezuela?

- Det luktar starkt av ekonomiska orsaker. Militären slukar stora ekonomiska resurser som staten hellre lägger på annat. Dessutom luktar det populism och försök att lägga ut mattan för demokraternas blivande presidentkandidat.

Istället tycker jag att Baker borde ha funderat kring en annan statslösning än ett stort Irak. En federation med tillräckligt små enheter att varje enhet inte rimligtvis kan spricka i osämja. Denna federation med hög lokal makt över ekonomin och liten över handeln. Om man utesluter den internationella terrorn som reser till Irak för att slåss i den globala Djihad som utropats av bin Ladin för ett antal år sedan så finns det en misstänklighet mellan de etniska och religiösa grupperna som inte sällan är geografiska. Låt då dessa bli grunden. Där kan man finna enigheten. Där kommer man finna lösningen.

Idag släpps Baker-rapporten (från Iraqi Study Group, ledd av förra utrikesministern, James Baker) som kommer att staka ut USAs nya strategi i Irak, nästintill oavsett vilka slutsatser som där dras. Bush har hittils undvikit att lägga om riktningen i väntan på slutsatserna som gruppen drar i sin rapport så Bush blir så illa tvungen att ta åt sig av den kritik som där formuleras.