Israel blir mer upplyst

Isarel befinner sig i verklig fara och har gjort det ända sedan tillblivelsen 1948. Sedan man rekvirerade kärnvapen har arabstaterna inte tordats attackera landet men skulle ett land som Iran också få några Bomber så kan situationen snabbt förändras.

Israel är värt att försvara, delvis för att det är den enda demokratin värt namnet i hela mellanöstern. Därför fungerar Isarel som en symbol för det upplysta gentemot det efterblivna. Nu är det så att denna upplysta remsa har allvarliga brister och i sin roll som symbol är det viktigt för, inte minst omvärlden, att dessa rättas till. En är de inskränkta rättigheter som den arabiska minoriteten har. Det är verkligen inte frågan om någon apartheid som många tycks vilja se det som, det visar det faktum att en arab faktiskt sitter i Knesset.

Därför är det viktigt att uppmärksamma och även stötte den framtidsvision som Israels arabiska borgmästarkommitté har lagt fram. Där pekar man på de religiösa och etniska förtecken som staten Israel besitter. Som exempel davidsstjärnan i flaggan, nationalsången som talar om den "judiska själens längtan efter Sion" och hur medborgarskapet regleras. Staten Israel ska inte vara en judisk stat menar dem, en åsikt som varje liberal måste känna som självklar. Individer ska definieras som individer, inte som kollektiv.

Som modell har gruppen som består av intellektuella och aktivister tagit fasta på den maktfördelning som finns i Belgien mellan fransktalande och flamländare som finns i Belgien. Bitterheten är stor bland dessa araber och formuleringarna har bitvis varit hätska och omnämnadet av Israel som ett resultat av bosättningar. Kritiker pekar också på att ifall den judiska identiteten och Israel inte är ett och samma mynt, då blir tvåstatslösningen med en palestinsk stat och en judisk stat meningslös. Dessa kritiker måste då se två religiöst definierade stater som lösningen istället för sekularismen som en helande kraft. Det är synd. En undersökning genomförd i januari visar också att en majoritet av befolkningen vill se Israel som en stat för alla medborgare. Låt oss hoppas det blir så. Då blir den upplysta remsan än mer upplyst.

Iran är inte Irak

Vad göra med Iran som driver gäck med världssamvet..flåt världssamfundet, FN? Iran har påbörjat flera underjordiska installationer där man försöker utveckla den högst komplicerade uppgiften att omvandla U-238 till den farliga U-235. Det görs genom att seriekoppla höghastighetscentrifuger som under lång tid ska anrika uranet till att innehålla en högre halt av den mer instabila urankärnad med färre neutroner.

Det vore högst olyckligt ifall Iran tillskansade sig den metoden, det skulle innebära att landet skulle få tillgång till en mängd u-235 utan omvärldens vetskap och protokollförande. Flera gånger har Iran blivit erbjuden att köpa det rätta uranet på marknaden, precis på det sätt som Sverige gör. Stabila demokratier som Kanada och Australien både bryter och anrikar uran för export. Det har man sagt nej till. Man vill kunna producera sitt eget uran. Här drar omvärlden öronen till sig.

Experter menar att Iran är ett par års utveckling ifrån att lyckas och det vore högst olyckligt ifall de skogstogiga ayatollorna fick tillgång till Bomben. Så vad göra? Det tycks inte vara möjligt att med luftangrepp slå ut dessa stationer. För det första är de utspridde runt om landet och för det andra är de nedgrävda. Israel har länge haft den varianten som en möjlig utväg. En militär invasion? Nej, det är inte heller rimligt. Iran är inte Irak. Iran är ett av världens absolut äldsta länder och har en obruten tradition av eget styrande, långt längre av vad Sverige har haft. Iran har en fanatisk nationalism som spirar. För att citera en god iransk vän till mig: "Jag hatar alla araber, och turkar, och judar, och amerikaner, och alla jävla muslimer. Vet du att det var iranier som räddade Ericsson från att gå i konkurs? De köpte så många paraboler."

Vad jag menar är förmågan att ställa den egna nationen i perspektiv är i många nationalisters fall ytterst begränsat och en militär invasion skulle förlösa ett nationellt upprop. Iran skulle samla sig kring sin Ahmadinedjad som aldrig tidigare. Landet är för tillfället i en långvarig kris och är i stort behov av handel med omvärlden samt att utländska investerare placerar sina tillgångar i landet. Olje- och gasindustrin är i behov av upprustning och många vägar är under all kritik. En stor del av landets invånare är under trettio år och ungdomsarbetslösheten är gigantisk. Dessutom har den amerikanska administrationen rest världen runt för att förmå utländska regeringar att minimera handeln med Iran. Banker har börjat vägra att ge krediter och en del av den vanliga handeln har avtagit. Men är detta rätt väg att gå? Är ekonomiska sanktioner rätt väg att gå? Jag tror inte det. Rent retoriskt fungerar det, dessvärre också för Ahmadinedjad som får ett än mer isolerat land att styra. Glöm inte att desto mer isolerat Iran är från omvärlden, desta hårdare grepp kan hardlineislamisterna knyta befolkningen. Ju öppnare irans gränser blir, desta mer kontakt och impulser får befolkningen från en sekulär omvärld. Därför tror jag att det är viktigt att vi fortsätter handla och till och med utvecklar vår handel med Iran. Fallet Nordkorea torde visa vad isolationism kan medföra.

Jaha, men vad göra med kärnvapnen då? Den frågan är svår. Å andra sidan kan man förespråka att det var Bomben som räddade oss från ett tredje världskrig. Kan den rädda oss från ett mellanöstern i storkrig? Törs vi chansa?

Vapenvila i Palestina?

Bläcket på vapenstilleståndskontraktet som undertecknades hann, som vanligt, inte torka förrän det var dags för maskerade män att bryta överenskommelsen. Ytterligare 14 har nyligen skadats och 40 stycken Fatahanhängare har kidnappats. Troligen rör det sig om människor kopplade till Al Aqsas Martyrbrigader, den gren av PLO som står för den grövsta sekulära terrorn. Någon ideologisk inriktning har denna grupp inte, förutom det gemensamma att i sin egenskap av att vara unga arg män med vapen i hand.

Nåja, en uppgörelse mellan det sunniislamistiska Hamas och det mer sekulärt styrda Fatah, en politisk gren av PLO. Det överhängande hotet om inbördeskrig bottnar i missnöje med sakernas tillstånd i Gaza och hur Hamas har hanterat sin regeringsroll. Utländska bidrag och bistånd har strypts och löner till offentligt anställda har ställts in. Med andra ord har en majoritet av de arbetande palestinierna blivit utan sin lön. Någon privat sektor finns knappt i detta av socialism och andra fascistiska idéer präglade permanenterade flyktinglägret. De krav som omvärlden ställt på Hamas är tre. Att erkänna tidigare ingångna avtal med Israel, att ge upp våld som medel och att erkänna Israels rätt att existera.

Sådana var förutsättningarna för det medlingsmöte som hölls i Saudiarabien i veckan. Medan palestiniernas främsta mål är att uppfylla kraven för att erhålla ekonomiskt bistånd är det troligtvis i saudiernas intresse att behålla ett lugn i levanten för att trygga oljeproduktionen och tillse att oljeleverenserna inte störs av politiska konflikter. Lyckades man då? Tja, ett avtal har ingåtts, men inget av omvärldens krav har uppnåtts. Den enda som avhandlas i uppgörelsen är att Hamas respekterar, märk ordet respekterar, tidigare ingångna avtal. Därigenom finns en indirekt erkännelse av staten Israel men dock en knapp sådan. Hamas har drivit igenom en hård linje och gick vinnande igenom fredskonferensen i Mecka. Nu hoppas man naturligtvis att den nya koalitionsregeringen med Hamas som premiärminister ska få ett godkännande från omgivningen och att det frysta biståndet skall utbetalas. Förhoppningsvis hoppas de på för mycket. Hamas har fortfarande inte avsvurit sig terrorismen eller våldet. I själva verket är våldet intimt förbundet med alla andra delar av Hamas verksamhet. Sjukhusen används för att tillskansa sig kemikalier, moskéer används för att rekrytera självmordsbombare och ambulanser används för att transportera dessa. Det går inte att särskilja en antrologisk sida från den våldspolitiserade dito vad gäller Hamas aktiviteter. Inte heller får man en insikt i hur ekonomin tryggas. Hur stora bidrag får man från Iran? Hur mycket pengar smugglas från Egypten? De världsomspännande ekonomiska nätverken bidrar inte till någon insyn.

Kommer fredsuppgörelsen att leda till någon större fred då? Alltså den mellan Israel och Palestina. Garanterat inte. Varför då? Jo, det ligger inte i palestiniernas, och nu menar jag de styrande, ekonomiska intressena att uppnå en varaktig fred med Israel. Därför att vid det ögonblicket skulle de nationella problemen (som vi de senaste veckorna sett tydliga bevis för) åter blomma upp när den externa fienden försvinner. Dessutom skulle omvärldens ekonomiska bistånd avvecklas och därförutom blir det inga korruptionsmiljoner på schweiziska konton för herrarna Abbas och Haniya. Någon fred får vi nog inte se förrän omvärlden slutar med sitt bistånd och ger dessa herrar ekonomiska incitament för en varaktig fred med sina grannar, nu gör omvärlden precis tvärtom.

Hamas smugglar pengar på högsta nivå.

Egyptens diktator Hosni Mubarak ser mellan fingrarna när Hamas ledare Imail Haniya smugglar pengar in i Gaza. Ett av Israels större bekymmer just nu är den pågående pengasmugglingen in i Gaza och hårda kontroller vid bl.a. Rafah försvarar smugglingen. Däremot är gränsen från Egypten betydligt öppnare och alldeles nyligen smugglande självaste Ismail Haniya in$20 miljoner i kontanter. När Israels president Ehud Olmert nyligen var på besök i Sharm El-Sheijk tog han upp frågan med de egyptiska myndigheterna men fick som svar att egyptisk lag inte påtvingade någon att redovisa kontantinnehav.

Så bedrövligt. Israel kämpar verkligen i en stark arabisk antidemokratisk motvind. Måtte Kefaya-rörelsen i Egypten snarast mobiliseras för att tvinga den avskyvärda Mubarak på fall.

Ingen terror mot muslimer

I dagens anförande som utrikesminster Bildt höll vid UI förordade han en tvåstatslösning som den enda möjliga lösningen på mellanösternkonflikten. Så sant, det är den enda lösningen. Fast lösningen ligger utanför räckhåll när Israel inte har EN part att förhandla med. Den identitet varmed palestinierna ska bygga sin stat skiftar som en kameleont. Problemet har faktiskt mycket med identitet att göra. Vad vi nu har är två olika grupperingar som gör anspråk på regeringsställning: dessa två representerar två olika identiteter. Hamas står för den islamistiska identiteten där Palestina inte är det självklara målet utan en större Umma, en stor muslimsk gemenskap under den islamistisk lagen. Dessutom finns PLO som är fostrade i Egypten under Nasser med den arabiska identiteten som förebild. Dessa två är nu i schism och märk att det aldrig är frågan om självmordsbombningar nu. Islamister självbombar inte medmuslimer.

Tre typer av islamsk terrorism

Den första typen av islamsk terrorism återuppstod under åttiotalet på flera håll. Bakomliggande faktorn är givetvis den iranska revolutionen vars förgreningar snabbt spred sig över mellanöstern med både lovsånger och gasdollar som tacksamt togs emot av islamistiska grupper. Den nya generationen som vuxit upp i flyktingläger och kåkstäder blev snabbt tacksamma offer för den hjärttvätt som krävdes för att de frivilligt skulle klä sig i dynamit och offra sitt liv för att spränga t.ex. ett israeliskt café. Målet var geografiskt nära och klart uppfattat som ett defenstivt jihad. Anledningen till att israelerna var ett lovsjunget byte är att Israel praktiserar allmän värnplikt. Det leder till att alla israeler kan betraktas som militära måltavlor. Detta ledde till att sympatierna växte, både utomlands och inom umma (den islamska världsgemenskapen/församlingen).

Den elfte september förändrade det mesta. Nu tog jihad en ny vändning och tog dessutom världens största militära makt på sängen. Genom att få mestadels saudier av ordnad bakgrund, väl orienterade i världen och till synes sekulariserade, att lära sig spaka Boeingplan och flyga rakt in i tvillingtornen. Förutom den monetära vinst som bin Ladin förskaffade sig på världshandeln och den militära reaktion som också måste betraktas som en succé, får reaktionen inom Umma ses som ett misslyckande. Opinionen inom de muslimska länderna, inklusive Ulama (de skriftlärda) fördömde terrororganisationen som oislamsk. Det var inte rättfärdigat utifrån sunna och koranen. Det gick inte att betrakta tvillingtornet som ett militärt mål som man enligt jihad kan angripa i defenstivt syfte. Däremot var taket höjt för nya mindre grupperingar som nu kunde ta eget initiativ till egna angrepp. På något vis gjorde bin Ladin och hans mentala mentor Zawahiri sig till 2000-talets Sayyid Qutb.

I juli 2005 tog den islamistiska terrorn en ny vändning genom att ytterligare evolvera. Då sprängde sig ett antal förortspojkar från Leeds sig själv i Londons tunnelbana. Förortspojkar som aldrig satt sin fot i ett muslimskt land utan hela tiden bott i de trygga kvarteren i England. Nu blev inte syftet lika klart, kopplingen till kriget är inte självklart. Istället har det börjat diskuteras och förklaras i sociala termer. Utanförskap och systematisk diskriminering. Till stor del verkar det vara frågan om pojkar som helt utan koppling till den större jihad som föds ur den internationella terrorekonomin. Vad blir nästa steg? Tro mig, det steget kommer.

När Israel & Palestina väl sluter fred kommer det inte att väcka några rubriker.

Alldeles nyligen tog Israel ton och inbjöd till en fredsdialog. Orsaken är att saker och ting börjar röra sig inom Hamas och den palestinska regeringen. Den palestinska premiärministern har avgått till förmån för en annan i syfte att få omvärlden att öppna upp handeln med de palestinska områdena. I nuläget står rätt mycket stilla i den frågan, till frustration för den palestinska näringen. Israel tar då chansen, märk att ingen officiellt har pressat Israel till detta, och inbjuder Hamas att lösa den mest akuta och för Israel mest prestigeladdade frågan: Gilad Shalit; den kidnappade israeliska beväringen. I gengäld skulle Israel släppa en massa fångar från deras fängelse. Dessutom vill man få slut på de raketbeskjutningar mot främst Sderat som daligen äger rum. Tilläggas skall att avsändaren av dessa raketer oftare heter al-Aqsas Martyrbrigader, en annan av de otaliga palestinska terrororganisationer och tredje största storleksmässigt. Dessutom är det känsligt för Hamas-regeringen eftersom Martyrbrigaderna är mer sekulära antiisraeler än vad de är gröna krigare och kopplade till palestiniernas president Mahmoud Abbas. (Förmodligen är Israel det enda skälet till varför inte palestinierna hänför sig i skoningslöst inbördeskrig)

Denna pånyttstartade dialog är varken ny eller spektakulär, ändå vill jag uppmärksamma den därför att den är förutsättningslös tack vare att den inte försiggåtts av någon officiell propå från US State Department eller Kofi Annan och därmed skapat press på parterna.

Israel vs. Palestina är i absolut bemärkelse inte särskilt spektakulär konflikt utan har blivit symbol för en mycket mycket större schism. Den mellan traditionalismen och modernismen i arabvärlden, mellan islam och sekularism, mellan självständighet och kolonialism, mellan arabism, islamism och nationalism. Således är Israel vs. Palestina en riktigt tuff nöt så länge inte de andra problemen är lösta. Antingen så löser man dessa men då handlar det inte om konferenser och nattmanglingar utan långsamma och segdragna processer som tar generationer medan gatorna flödar med blod. Eller så behandlar man Israel vs Palestina som den lilla tvist över en bit skitöken som det faktiskt är frågan om. Låt parterna själva lösa den, slösa inte miljoner på spektakulära konferenser och diskussioner som samlar världspressen. När världen satser dollar på att stötta parterna finns det pengar att tjäna på att hålla fredskonferenserna stången. Knip igen med biståndet, låt parterna själva skapa en dialog och en/två-statslösning. När det finns pengar att tjäna på freden så kommer den inte låta sig väntas på. I samband med att nyligen startade dialogen, som förvånade världen, riktades medieljuset återigen mot muren mellan folken på Kaanan, och, raketerna ökade i antal.

Nu har Israel, än en gång, hotat med att hoppa av dialogen ifall inte raketattackerna avstannar. Den nya palestinska regeringens smekmånad är bestämt över och ser vi ingen förbättring från palestiniernas sida, såväl i retoriken mot Israel som traverklampen vid gränserna så lär inte restriktionerna minska. Hur som helst, intresset för konflikten medför en ekonomi kring fredsprocessen som många livnär sig kring. Bort med den, bort med biståndet och fredskonferenserna.