En reflektion och analys av situationen mellan Haniya och Olmert

I måndagens Sydsvenskan analyserar Carl Johan Evander situationen. Han
ser tecken på en snar upplösning av den mest akuta krisen. Således
tror han att Israel snart får tillbaka sin korpral. Samtidigt visar
han också att palestiniernas tillit till Hamas har ökat under den
senaste tiden. Samma trend gäller för detta område som för alla andra.
Under kristider lägger man sitt hopp till den sittande regeringen.
Precis som stödet bör Bush ökade efter 9/11. Detta enligt en stor
opinionsundersökning som israeliska tidningar presenterat.

Vad innebär det då att stödet för Hamas har ökat? Det kan nog vara
positivt. Hamas måste erkänna Israel, och det snarast. Jag tror också
att ett ökat stöd för den regering som Hamas har bildat innebär en
större rörelsefrihet från gräsrötterna. Med stöd menar jag nationellt
stöd, inte från omvärlden. Reinfeldt lyckades med en liknande
omsvängning efter att han tillträdde som ny moderatledare. När han
kunde visa på ett högre resultat vid opinionsundersökningarna så sade
partimedlemmarna: Laissez Faire, och Reinfeldt fick mandat att
genomföra den förändring som han önskar. Förhoppningsvis gäller
detsamma för Hamas. När gräsrötterna, som inte nödvändigtvis gick med
i Hamas i tron att det var ett politiskt parti eller för att utöva
politik, ser att man kan bibehålla regeringsmakten och verkligen göra
en skillnad så öppnas nya dörrar för förändring. Däremot var detta
troligen inte Israels avsikt, att stärka Hamas ställning.

Evander ser också en möjlighet för Egypten att åstadkomma en lösning i
rollen som medlare mellan Hamas och Israel. Där glömmer dock Evander
att Egypten på inga vis är någon neutral parti Hamas ögon. Hamas
bildades ur det muslimska brödraskapet som i sin tur bildades 1927 i
Egypten. Muslimska brödraskapet stämplades tidigt som illegala i
Egypten och många anhängare avrättades. Ända sedan dess har den varit
förbjuden att delta i allmänna val och är den enda egentliga
oppositionen till envåldshärskaren (faraon?) Hosni Mubarak. Eftersom
Mubarak ser MB som direkta fiender är också Hamas direkta fiender till
honom. Dessutom har Egypten setts som förrädare ända sedan Camp
David-avtalen slöts mellan Israel och Egypten i slutet på 70-talet.
Därför anses Egypten i många kretsar vara vän med Israel och fiende
till islam. För Hamas är Egypten därför på inga vis neutral och en
part med vilken man kan visa tillit i förhandlingar. I västvärlden har
vi dock en tendens att bunta ihop arabvärlden istället för att lära
känna den som en islamist vs arabist skulle göra.

Det pågår händelser i flera olika skikt. Enligt många eniga experter
pågår hemliga förhandlingar mellan Hamas och Israel med Egypten som
mellanhand. Samtidigt kämpar både Haniya och Olmert om omvärldens bild
av läget och utvecklingen. Det handlar mycket om skuld. Vem bär
skulden till att det ser ut som det gör. Det är tråkigt att just den
aspekten är så pass viktig. Här måste sägas att Hamas lyckas bättre än
vad Israel gör. Trots att det var Hamas-anhängare som kidnappade
soldaten så framstår Israel med sina bombningar som den som förvärrar
hela stabiliteten i regionen. Haniya föreslog enligt uppgift från
Dagens Nyheter om ett ömsesidigt stopp för militära aktiviteter.
Varför? Det var inte många dagar sedan de beslöt sig för att kassera
det eldupphör som de ingått får något år sedan med Israel.
Trovärdigheten hos dem är noll och intet. Sedan kan man undra hur de
tror att Israel ska gå med på det. Inne i Gaza sitter en kidnappad
soldat och man tror att Israel i det läget ska gå på med att avstå
från militära operationer. Nej, Haniya gör inget annat än att försöka
köpa utländsk goodwill. Man kan endast hoppas att det inte är någon
som köper hans budskap ty Bäst-föredatumet är sedan länge passerat.

Hur ska konflikten lösas då? Shalit måste friges/tagas snarast.
Därefter skall den part som blir tappar ansiktet i samband med dettta
lyckas en en förtroendeskapande åtgärd. Se ett av mina tidigare inlägg
om dessa åtgärder. Men, för att få en hållbar fred måste palestinierna
sluta skicka qassamrakteter över gränsen. Svårigheten i att fyra iväg
en sådan raket är inte själva handhavandet. Det räcker med en raket
och tak samt en uppfattning om i vilken riktning Israel ligger.
Däremot måste det vara synnerligen svårt att få tag i dessa raketer
och eftersom Gaza endast gränsar mot Egypten och ett medelhav – en
havsgräns vars hamnar Israel har kontroll över – skall det inte vara
omöjligt att blockera rakethandeln,