Jordanien, en utblick

Om jag får göra ett avbrott från rapporteringen om kriget mellan Hizbollah och Israel så skulle jag vilja lyfta fram ett land i Mellanöstern vars trender faktiskt går åt rätt håll. Det kan tyckas märkligt att man då framhåller en ren monarki som Jordanien men det har sina skäl.

Kung Abdullah II som oväntat fick överta kronan vid faderns frånfälle för fem år sedan har liberaliserat landet på många sätt. Han har gjort sig känd som reformist och öppnat upp landet på flera sätt. Det har blivit enklare att starta företag, statliga företag har privatiserats och turismen har börjat blomstra. De ökade summorna som staten förvärvat har satsats på utbildning. Genom att Abdullah II har närmat sig väst och i synnerhet USA har Farbror Sams gröna sedlar strömmat in i landet. Där är kungaparet mäktigt populära och har flera gånger träffat presidenten.

Jordanien har sedan tidigare varit en av de länder som konkurrerat om att vara arabvärldens främsta nation och därmed i konkurrens med Egypten och Irak om den titeln. I rollen som världens främsta arabnation är det naturligt att man värnar om den prestigefyllda uppgiften att upprätta en palestinsk stat. Diplomatiskt kan detta te sig bekymmersamt. Jordanien stödde USA när man störtade Hussein och man bistår idag med att utbilda den irakiska polisen. Jordanien förbättrar sin relation med Israel och har idag en utvecklad handelsförbindelse med den judiska staten. Jordanien hyser en stor del palestinska flyktingar vars röst man utger sig för att tala.

Tre roller som Jordanien trots att syr ihop tämligen skickligt genom att hålla en låg utrikespolitisk profil. I gengäld framstår landet som tämligen pålitligt. Att man tagit en tydlig anti-islamistisk prägel blir tydligt och det påmindes man om när en bomb exploderade i ett populärt hotell i huvudstaden Amman och dödade 60 muslimer.

Jordanien har alltså liberaliserat sin ekonomi och sänkt arbetslösheten från 30% till endast hälften 15% på bara några år. Tack vare dessa reformer börjar Jordanien få en välbeställd medelklass som också kommer att kräva medbestämmande. Därför är det viktigt att även de politiska reformerna följer upp med jämna steg. Dessvärre är det mer sparsmakat med dessa. Trots tidiga utfästelser om en decentralisering med lokalt valda styrelser så har demokratiseringen aldrig tagit fart på allvar. Abdullah själv som säger sig vara demokrat menar att den ekonomiska utvecklingen måste ta fart på allvar innan han törs släppa greppet om staten. På inga villkor får övergången bli tveksam eller i en tid när islamister vinner terräng tack vare allmänt missnöje. En stark ekonomi och tillväxt förhindrar uppkomsten av en bred opposition.

Argumentet är hållbart och värt respekt. Men samtidigt får en demokratisering inte ta alltför lång tid. För en parallell vill jag lyfta fram Iran på 70-talet. Det som började med små missnöjesyttringar med regimen slutade med katastrof eftersom shahen inte avgick i tid. När oppositionen blev nationell kunde populistiska sekter ta greppet över upproret och under några månader hade en sekulär demokratisk revolution förvandlats till en fundamental, fascistisk islamistisk diktatur. Det får inte hända med Jordanien. Måtte Jordanien inom några år förvandlas till mellanösterns starkaste arabiska demokrati.

Märk att Jordanien inte är berikad med oljereserver eller andra naturrikedomar. Den rikedom som där finns har ansamlats tack vare arbete, arbete och arbete. Skulle arabregionen anamma samma strategi skulle de kunna köpa tillbaka hela Israel och därefter anställa judarna som trädgårdsmästare och städare istället för det omvända förhållandet som nu är rådande. Oljan är och förblir mellanösterns förbannelse.