s Mellanöstern: Irak

tisdag, juli 11, 2006

Irak

Att kommentera utvecklingen i Irak är ytterst komplicerat. Det är svårt att förstå den våldsamma utvecklingen där. Jag tänker heller inte gå på djupet där. Endast göra ett par iakttagelser.

Rent principiellt var avsättningen av Saddam positivt. Det är bra att USA visar för resten av världen att de inte önskar diktatorer i en modern värld. Däremot hanterar USA konflikten pinsamt dåligt. Det sista som Saddam gjorde innan han grävde ner sig i hin hålet var att släppa lös samtliga brottslingar som med rätta fanns inlåsta i Iraks alla fängelser. Denna grupp av irakier var den som initialt stod för de kidnappningarna som ägde rum i början. Den våldsspiral som vi nu skådar går dock inte att förklara med att det skulle vara fd. fångar som borde låsas in. Det handlar om något djupare. Den ilska som finns mellan shia och sunni är djup och men är i den nuvarande formen inte äldre än Saddams regeringstid.

Egentligen ska man inte se Saddam som varken shia eller sunni. Rent faktiskt tillhörde han Sunnifalangen och det var också dem som tjänade mest på hans styre. Men det var inte i rollen som sunnimuslim som dessa kom att åtnjuta privilegier utan det var att de kom från den lilla staden Tikrit norr om Bagdad som var det viktiga. Saddam rekryterade sin stab från Tikrit, och dessa var i synnerhet sunnimuslimer. Alla var däremot inte det. En av hans minister var till och med kristen. Under hans styre kände sig shiamuslimerna förfördelade och inspirerade av revolutioen i Iran 1979 som var direkt shiamuslimsk vällde känslorna fram. Saddam trummade på sin befolkning och hotade med att perserna skulle komma och krossa araberna. Retoriken var således arabisk och inte islamsk. Den finansiella biten kom från USA som ville hejda att revolutionen skulle sprida sig. Orsaken var naturligtvis att oljan måste fortsätta flöda. Kriget blev blodigt och varade i nästan ett decinnium. Här grundades den klyfta som man idag ser mellan shia- och sunnitmuslimer. Men handlar ilskan endast om att sunnimuslimerna, trots att de endast utgör ca 20% av befolkningen, legat i gräddfilen alltför länga? Att det således endast skulle vara en ekonomisk fråga. Jag ser inga andra förklaringar. Jag upplever situationen som svårförklarlig.