Lose-Lose

I dagens DN skriver Niklas Ekdal om konflikten mellan Libanon och Israel. Där gör han vissa viktiga iakttagelser:

Om Nasrallah skulle uppnå något som liknar oavgjort til priset av ett ödelagt Libanon, blir han den populäraste ledaren i arabvärlden sedan Gamal Abdel Nasser.

Det vore en farlig väg att gå. Om vi bortser från att Ekdal blandar ihop araberna och muslimerna så har han rätt. Nasrallah påstår sig inte vara en företrädare för arabismen utan islamismen. Kom ihåg att det finns judiska och kristna araber som inte stöttar Hizbollah (även om många kristna araber de senaste dagarna marscherat mot Israels övervåld). Däremot har Nasrallah många muslimska perser som stöttar honom, därför blir han mer en muslimsk ledare än en arabisk. Nasser var en arabledare och inte en ledare för muslimerna. Nasrallah är en ledare för muslimerna och inte för araberna.

Den utvecklingen som vi möter ifall Nasralla blir en populär muslimsk ledare skulle bli ytterst farlig ty Nasrallah är ingen moderat muslim utan en ytterst farlig sådan med idéer liknande de som Ahmadinejad i Iran bär på. Om vi skall se till hans öde, vad skulle demokratin bäst tjäna på? Det är inte säkert att det bästa vore ifall han dödades ty som en martyr lever hans idéer vidare. Bäst för demokratin vore att låsa in honom i ett israeliskt fängelse efter en rättvis rättegång. Förr eller senare glömmer då den muslimska världen honom, och förhoppningsvis hans idéer.

USA talar om en varaktig fred och inte någon halvmesyr den här gången. Lite krasst sett förutsätter jag att en hållbar fred inkluderar en vapenvila på cirka femtio år så att två nya generationer som inte upplevt krig tillåts växa upp. Men för att uppnå en vapenvila måste Hizbollah först avväpnas vilket gör att kriget måste trappas upp.

Varför känns det alltid som om västvärlden alltid sitter med en loose-loose-situation när det gäller Mellanöstern? Stoppar man terrorismen med våld föds nya terrorister i misären. Låter man dem hållas slutar inte attentaten att komma.