Versailles och Jerusalem, en historisk analogi

Kriget i Libanon fortsätter med samma styrka som nästan kan liknas vid ett raseri. För Israel är det viktigt att kriget inte drar ut på tiden, inte för att minimera någon kostnad eller för att man på det sättet sparar liv. Orsaken är istället att man inte ska visa svaghet inför arabstaterna. Idealet är sexdagarskriget 1967 å man krossade Egyptens, Syriens, Jordaniens och Iraks arméer på endast sex dagar. Ända sedan dess har det bland araberna funnits en myt om israels oövervinnerlighet.

Ibland har en mildhet (som att soldaterna inte besvarade stenkastningen under första intifadan) eller tillbakadragande (som i Libanon år 2000) tolkats som tecken på israelisk svaghet. Naturligtvis är det felaktigt. Den israeliska armén är lika kraftfull som tidigare och de arabisk arméerna är chanslösa. Arabvärlden besitter inte den ekonomi som skulle göra det möjligt att krossa Israel. Gud förbjude att någon av dem eller Iran för den delen, skulle lyckas med att rekvirera kärnvapen.

Nu är det dock så att Israel omöjligt får förlora det pågående kriget mot Hizbollah och de måste återfå sina kidnappade pojkar. Men, att fullständigt ödelägga Hizbollah och deras område är inte rätt väg att gå. Att visa IDFs osårbarhet och israels briljans genom att krossa södra Libanon är kontraproduktivt. Mycket tyder nämligen på att det är vad israel gör. Att attackera en FN-postering och döda fyra observatörer är en katastrof för Israel. Nu är det naturligtvis inte, som Kofi Annan så plumpt uttryckte det, att Israel medvetet attackerade förläggningen. Det är förstås bara nys. Förmodligen stämmer det israels ambassadör i Sverige nyss sade, att det var ett misstag och att man lätt gör misstag i krig.

Fel. Att av misstag rikta in en kraftfull attack mot fel byggnad är inte något som lätt ska kunna hända. Det visar på en nonchalans av Israel. De riktar inte någon nämnvärd uppmärksamhet på vilka mål man träffar. Att kartorna skulle vara felaktiga är också bara dumt, det är alltså någon idiot som ställt in siktet fel. Det är inte OK och det demonstrerar en attityd bland israelerna som omvärlden reagerar mot. Mycket av kritiken mot Israel fokuserar just på denna typ av nonchalans. Här har Olmert mycket att göra.

Nu ska jag göra en historisk analogi. Vid första världskrigets fred, den som slöts i Versailles, tvingades Tyskland till en förnedring utan dess like. De tvingades påta sig det fulla ansvaret för krigsutbrottet som slutade i världskrig. De tappade områden som Elsass och Lothringen (Alsace och Lorraine), Tyskland upplöstes och ersattes med Weimarrepubliken, förbjöds att inneha en armé och tvingades betala en astronomisk summa pengar i krigskadestånd. I den freden ligger orsaken till andra världskriget. Här finns i konflikten i Mellanöstern en läxa att lära. Israel kommer aldrig kunna krossa det arabiska motståndet ifall man slår till hårt och använder övervåld. Engelsmännen och fransmännen kunde inte förbjuda ett enat Tyskland genom tvång. Inte heller kommer israelerna kunna bomba bort tanken på ett återuppståndet Storpalestina.