Vad händer om Hamas erkänner Israel? Del II

Här fortsätter en synkronisk saga mellan Arafat åren omkring 1990 och Hamas just nu.

Åren 1989-1990 förändrade den världspolitiska scenen väsentligt, i synnerhet för araberna. Sovjetunionen försvann för gott och kvar stod USA allena och allsmäktig. I samband med detta emigrerade hundratusentals judar till Israel. Samtidigt kom Bush DÄ till presidentposten och han tog sin hand ifrån Arafat trots att denna just gjort den omvandling som USA krävt. Det var en stark judisk lobby som sägs vara orsaken till presidentens agerande. Arafat som dumpades av USA tvingades söka en ny allians för beskydd. Särskilt stor i arabvärlden i detta ögonblick var Iraks ledare Saddam Hussein som i många år krigat mot perserna i väster. Hussein trivdes i denna roll och axlade gärna den främsta ledarroll inom arabvärlden som Egypten länge innehaft. Husseins symbolik gick inte att ta miste på när han liknade sig själv vid den kurdiska krigaren Saladin som enade arabvärlden under korstågen och slängde ut västerlänningarna. Bl.a. döpte han sitt personliga flygplan till Saladin och lyfte ofta fram det faktum att han, liksom Saladin, härstammade från Tikrig i Irak. Hussein var ingen islamist utan framhöll arabismen. Han var alltså inte positiv till Hamas eller muslimska brödraskapet och i den bemärkelsen var han en perfekt partner till Arafat. Förmodligen var det Arafats största enskilda politiska misstag.

1991 attackerade Hussein Kuwait. Orsakerna var flera. Britterna som dragit kartan hade lagt kustområden som traditionellt inte tillhörde den kuwaitiska stammen, undet dess landareal för att inte göra Irak alltför starkt som sjönation. Hussein var i desperat behov av pengar efter en decennium av hårt krig mot Iran som inte ledde något vart. Dessutom ansåg han att riskerna var små eftersom Sovjetunionen var borta och USA länge varit en allierad. Där gjorde han sin felbedömning. USA däremot såg med fasa hur en stark arabledare som länge varit uppbunden i ett hårt krig mot Iran nu växte sig allt starkare och hade förmåga att ena en traditionellt splittrad arabvärld. Vad en enad arabvärld kan åstadkomma var ett bittert minne för alla beroende av den oljan som regionen besitter. Arafat stödde Husseins invasion trots att flera hundratusen palestinier gästarbetade i det oljerika Kuwait. Dessa tvingades nu i landsflykt och oerhört många dukade under. Här menar jag att Arafat visade sina kvalitéer som statsman. Tidigare hade han varit rebelledare i opposition. Nu visade han med all tydlighet att han hanterade rollen som statsman sämre.

Poängen är att Arafat gjorde vad västvärlden krävde. Han erkände FNs resolutioner och därmed Israels rätt att exitera inom pre 1967 års gränser. Dessutom tog han avstånd från terror som metod med i gengäld blev han av den starka västvärlden utfryst och tvingades ta en del katastofala beslut. Hamas är med all säkerhet oerhört medvetna om detta och historien visar tyvärr att ett erkännande av Israel och ett avståndstagande av terror inte behöver innebära något positivt. Västvärlden har en förmåga att enbart lyssna på palestinier så länge de måste, alltså så länge de riskerar att dödas av ett terrorangrepp. Om Hamas ändå ger efter för trycket och gör ett tydligt utlåtande, precis som Arafat gjorde 1988, då måste västvärlden fortsätta lyssna och uppmuntra till en permanent lösning.

För övrigt är det kring den första intifadan och Hamas som självmordsbombare börjar bli ett vanligt inslag. Det hade visserligen funnits gott om självmordsattentat men de har ingen stringent koppling till palestinierna.