Fred utan land, Edward W Said. Libanon och Hizbollah utifrån en bok av Said

I en samling texter som tidigare publicerats i diverse internationella tidningar ger den numera framlidna Edward Said ut dessa i en antologi. Said är en kristen palestinier som efter Israels utropande och det första kriget tvingades fly och hamnade sent om sider till Amerika där han numera besitter en professur. Han har också varit engagerad i PLO men sedan Arafat skrev under Oslo-avtalet har Said brutit all kontakt med honom. I denna bok driver han vissa teser som jag strax ska förklara och kommentera.

Eftersom boken kom ut i mitten på nittiotalet har den nu några förödande år på nacken och det mesta den kommenterat har, i en första anblick, åldrats och blivit omodern. Trots allt finns några anledningar att läsa den. Genom att se Saids förutsägningar retrospektivt kan man säga något om hans antaganden. Dessutom har kanske mellanöstern trots allt inte ändrats väsentligt. Den fredsprocess som bedrevs på nittiotalet är Said ytterst kritiskt gentemot och sätter citationstecken kring hela uttrycket. Med det menar han att det inte är fredsprocess i så hög grad som det är en process för Arafat att legitimera sig och förankra sin position som palestiniernas ovalda och självutnämnda ledare och talesman.

Det första som fattas en ordentlig fred är den information som palestinierna behöver. I ett första led skulle Said vilja se en internationell folkräkning av samtliga palestinier, både i sina områden och i exil. Vad Said kritiserar Arafat för är att ge upp hoppet för alla palestinier som lever i flyktingläger utanför Israel och Palestina som andra klassens medborgare och för alla som arbetsmigrerat i andra stater för att arbeta. Said menar, med all rätta, att Osloavtalet förvandlat dessa människor till statslösa flyktingar som inte kan ta sig någonstans. Det är inte ett helt felaktigt antagande och en folkräkning skulle kunna bli startskottet för den nationella samlingen som så väl behövs för att bjuda Israel en motpart. Det blir intressant när man tar i beaktande det nuvarande kriget i Libanon. Vad som där hänt är att det bland shiamuslimerna (varur många är ur palestinsk härkomst) har uppstått ett tillräckligt stort missnöje som statsmakten inte lyckats hantera. Följande fråga uppstår då: varför kan inte samma hända i Jordanien och Syrien? Förvisso finns en större och stabilare statsmakt där men missnöjet borde spridas även där. Finns risken att självmordsbombare börjar attackera Israel även från dessa gränsposteringar? Även om palestinierna inte har agerat aktivt i långt samma proportion som vid förra inbördeskriget så är de en krutdurk och ett orosmoln i Libanon. Igår attackerade israelerna ett palestinskt flyktingläger och enligt morgonekot idag (ons 9/8) var syftet att komma åt högt uppsatta ledare inom Fatah.

Lyssnar man på Said är han onödigt negativ och pessimistisk men det är ändå en inte oväsentlig poäng och farhåga. Vidare argumenterar Said för att man behöver utveckla en informationsbank med nödvändig kunskap för att kunna förhandla en hållbar fred. Tag bara en sådan viktig sak som att palestinier saknar självproducerade kartor. De kartor som finns tillhandahålls av israelerna och en karta är inte alltid en karta. Se t.ex. på de svenska Europa- eller världskartorna och jämför Sverige med Spanien. Enligt nationalencyklopedin är länderna lika stora ytligt sett men på de flesta kartor är Sverige väsentligt större.

Naturligtvis håller Said och undertecknad diametralt olika ståndpunkter, där Said anser att palestinierna alltför länge agerat individuellt och istället bör börja tänka kollektivt häpnar jag inför detta. Felet är inte att palestinierna agerat individuellt utan att de inte kan samsas och enas under en minimal statsmakt. Det är långt ifrån samma sak som att tänka kollektivt, utan att de lyckas samsas under en demokratisk flagg. De demokratier har i det publika fältet, inte lyckats distansera sig från de västerländska demokratier till vilka palestinierna inte upplevt positiva erfarenheter. Ifall Israel vill sluta fred eller endast ett avtal med palestinierna, vem ska de då underteckna fördraget med? Kollektivt tänkande har vi dessutom sett nog av i ungdomligt naiva texter. Vad som behövs är demokrati. Den kopplingen saknar Said alltför ofta.

Said har också en alltför positiv inställning till Hamas och Hizbollah tack vare att de är gräsrotsrörelser. Kanske är det symptomatiskt för hur världens inställning till terrorism har skärpts sedan 11/9. Idag har vi mindre sympati för rörelser som bedriver terror. Said uppvisar också en nonchalans gentemot demokratiaspekten som han delvis utelämnar. Förvisso är det argumentet inte helt relevant, en demokrati får aldrig fria händer gentemot icke-demokratier och kan med moralisk rätt genomdriva vad helst.