Arafat unleashed

När ska den stora uppgörelsen med palestiniernas förre despot, kalif, sultan och diktator Yassir Arafat ske? Jag väntar fortfarande på den tegelsten om hans liv och leverne som belysa och pensla de diktatoriska dragen i hans handlingar. Som visar hur han dömer egna palestinier till döden, hur de torteras till döds eller helt sonika arkebuseras av sina egna landsmän. Hur Arafat varje morgon mötte tidningsredaktörer för att diktera rubriker och pressinnehåll. Hur han kastade redaktörer som inte tryckte hans diktamen ordagrant på första sidan i fängelsehålor. Hur Arafat såg statens befattningar som privilegier han själv kunde skänka som förläningar till mäktiga familjer vars beskydd han behövde. Hur han utnyttjade de monopol som hans socialism innefattade till att själv sko sig och göra affärsklipp. Hur biståndspengar som skulle användas till uppbyggnad av en palestinsk stat hamnade i hans egen ficka.

Samma bok skulle också vara en uppgörelse med den franska hållningen i mellanösternkonflikten. Hur Frankrike genom åren har hållit denna despot om ryggen och skänkt honom en fristad i vilken han kunnat investera sin förmögenhet. Samtidigt är det ett rent mysterium hur denna man som misshandlat sin befolkning och svikit den majoritet av palestinier som befunnit sig utanför Västbanken och Gaza och vänt dem ryggen, fortfarande hyllas av befolkningen. Genom hans gärningar har miljoner palestinier boende utanför de palestinska områdena kommit att betraktats som statslösa och drömmen om ett återupprättat Palestina har grusats. Det viktigaste problemet i Palestina och arabvärlden i stort är det sviktande ledarskapet. Det är den enskild viktigaste faktorn som hindrat den demokratiska parlamentarismens framväxt.

Samma bok skulle också sätta hans svenska vänner (bl.a. Guillou) i sank på samma sätt som Jan Myrdal attackerats den senaste tiden sedan sanningen om Kambodjas inbördeskrig och Röda Khmerernas förehavanden belysts i en nyutkommen bok. I dikotomin demokrati och icke-demokrati är valet av ställningstagande inte oviktigt. Arafat har aldrig varit den självklara palestinska ledaren förutan befolkningen varit maktlösa. Arafat var den korrumperade opportunisten som charmade en hel aristokrati och gjorde sig – efter vad många tyckte – oumbärlig. Den succé han fick i rollen som terroristledare vändes i besvikelse när rollen övergick till att bli statsman. Valet mellan att bli ihågkommen som lyckad terrorledare och misslyckad och korrumperad statsman är valet inte lätt. Två lika osmickrande porträtt.