Mellanöstern

En ny storhetstid för Egypten?

2007-06-02T13:33:00.000+02:00

Egypten har en särställning i Mellanöstern. Eller rättare sagt, de har haft en storhetstid i Mellanöstern. Egypten har varit den mest framstående arabnationen vilken alla nya idéer har eminerat ifrån.

För hundra år sedan var Egypten på väg mot ett sekulärt samhälle i västerländsk stil. Alla i det övre styrande skiktet var utbildade i England och Frankrike. I synnerhet England. Kvinnor fick en firare ställning och landet liberaliserades. Samtidigt kom motreaktionen i form av en islamisk motståndsrörelse, det muslimska brödraskapet, som bildades på 1920-talet i Kairo. Den växte och gav upphov till en mängd mindre rörelser i hela Mellanöstern. Däribland det förhatliga Hamas som dageligen skickar Qassam-raketer in i israeliska gränsbygder. Samtidigt utkom en ny idéflora varibland en av de mest betydande får lov att sägas vara Sayyid Qutb som öppnade upp för varjehanda idiotiska tolkningar av Koranen, hobbytolkningar mer eller mindre. Poängen var att den idemässiga drivmotorn var egyptisk.

På femtiotalet vaknade arabismen till liv genom Nasser och hans militärkupp. Arabismen var på allas läppar och arabsocialismen kastade det kolonialistiska oket över ändå. Den socialistiska arabismen i Nassersk regi spreds till Syrien och Baathpartiet som i sin tur spreds till Irak. Egypten stod också i främste ledet när det gällde att kritisera Israel. Kritisera är kanske underdrift, de provocerade fram två krig som bägge vanns av Israel.

En brytpunkt i denna egyptiska storstilade galjonstod kom i och med Camp David-avtalet som garanterade en fred mellan Israel och Egypten. Sadat som skrev under fördömdes som förrädare av en i annars enig arabnation och mördades sedemera. Ända sedan dess har Egypten levt i dekadens och korruption. Mubarak har styrt med järnhand i drygt två decennier och åstadkommit noll och intet. Landet har sedan länge ansetts som en förrädare i islamisternas ögon och undervecklat uland av väst.

Men, kanske kan man återigen skåda en brytpunkt. Kefayarörelsen, den rörelse som vill tvinga fram demokratiska val i Egypten har inte åstadkommit något maktkifte. Däremot har Egypten tagit tydliga steg till höger och ersatt flera regeringsmedlemmar som har en liberal hållning. 2004 genomfördes liberaliseringar av ekonomin och näringsfriheten och rätten till egendom förstärktes. Sedan dess har ekonomin blomstrat upp och nått tillväxtnivåer på 5%. Jämfört med tigerekonominerna i Asien är det fjuttigt men jämfört med de annars så efterblivna arabiska stater får det ses som ett fantastiskt resultat. Hittils i år har tillväxtsiffrorna uppskattats till hela 7%. Otroligt. Frågan är nu om Egypten kan visa vägen för resten av Mellanöstern? Knappast. Det ordspråk som handlar om palestinierna: de missar aldrig en chans att missa en chans, kan förmodligen utsträckas till att gälla hela den arabiska gemenskapen, Umma. Men man kan ju hoppas för det vore högst välkommet.

2007-05-17T19:07:00.000+02:00

Hej!
Jens heter jag och är amatörhistoriker, och Johan har mycket vänligt erbjudit mig att skriva här, vilket jag kommer att göra när jag hinner. Jag kan också svara på historiefrågor om ni ställer dem här på sidan.

Jag hade tänkt komplettera Johans analyser med lite historiska tillbakablickar kring Mellanöstern, om möjligt så att det anknyter till dagens politiska situation. Mellanösterns historia är full av myter, vilket hänger samman med att historian i allra högsta grad är levande. För det första ingår den i minst tre stora religioners historia, som alla baserar sin legitimitet på vad de anser hände. Vi har hela Gamla Testamentet, där forskarna idag är oense om de verkliga historiska karaktärerna börjar med Moses, eller om både han, David och Salomon är rena sagofigurer. Som jämförelse kan ju nämnas att svenskarna, trots att de är ett så pass mycket yngre folk än de gamla judarna, för några hundra år sedan också skrev historieböcker (som Rudbecks Atlantica, en fantastisk skröna!) som redogjorde för våra kungar ända tillbaka till syndafloden!

Numera är nästan alla de där kungarna utrensade som rena sagofigurer, men det är förstås mindre kontroversiellt att säga att det inte fanns tretton kungar som hette Erik före Erik den fjortonde, än att säga att kung Salomon kanske aldrig existerade, eller för den delen att Herodes dog tio år före Augustus stora folkräkning (och Jesus födelse). Då skulle du trampa många troende på fötterna. Eftersom människor identifierar sig med Mellanösterns historia är myterna så känsliga.

Det andra skälet till mytbildningen är förstås den komplicerade politiska situationen i Mellanöstern – det behöver jag ju inte tala om för er. Sådana myter tänker jag ge granska i mina krönikor.

Den första myten är den om det lyckliga och toleranta kalifatet under medeltiden. För om det är något ämne som är gångbart att skriva historia om idag så är det om den arabiska civilisationen, hur högtstående och tolerant den var, särskilt om man jämför med hur efterblivna och fördomsfulla de kristna var. Inte för att det inte är sant – åtminstone i viss mån – men det finns ingen anledning att skönmåla medeltidens arabiska högkultur för den är hopplöst föråldrad idag.

Ändå är det vad många gör: jag har läst debattartiklar av imamer som talat om att väst och den klassiska arabiska civilisationen borde lära av varandra och ta upp varandras bästa sidor. Det låter ju tolerant och vidsynt, men faktum är att det är ungefär som om en västerlänning idag skulle säga att vårt demokratiska samhälle skulle ha mycket att lära av det gamla Romarriket! Ingen skulle ta en sån knäppgök på allvar. Kalifatet var verkligen inget idealsamhälle, och folk borde veta bättre än att idealisera dess historia.

Diplomaten Ingmar Karlsson, som nyligen fick Europapriset av Sydsvenskan för sina insatser för Mellanöstern, är ett exempel på hur usel historieskrivning tolereras och rent av hyllas, bara den berömmer islam. Han har skrivit en bok som heter ”Vårt arabiska arv”. Karlsson är kanske mest känd för sitt ivriga lobbande för Turkiet som EU-medlem, och om hans böcker om det är tiondelen så okritiska så avråder jag starkt från att läsa dem.

Jag har inga invändningar bokens ämne, att beskriva den framstående vetenskapen och filosofin i kalifatet: man var världsledande inom matematik, medicin, arkitektur, vetenskapliga termer och mycket annat. Det är ingen märkvärdig bok – du kan läsa samma sak i Wikipedia – men visst är detta viktigt att veta.

Men när han kommer till frågor om tolerans så lyser hans politiska agenda igenom och han slänger det kritiska tänkandet överbord. På fullt allvar framhåller Karlsson al-Andalus, arabrikena i Spanien, som föredömen för samexistens mellan muslimer och kristna i dagens Europa – för det är det som är meningen med hans bok. Ett kapitel heter till och med ”Alhambra – en modell för det europeiska huset?” och Karlsson öser lovord över hur religionerna samexisterade i det medeltida muslimska Spanien.

Vad har jag emot det då?

1. Det första är att Karlsson snabbt glider över slavarnas roll. Faktum är att Alhambra i huvudsak beboddes av slavar: förutom alla betjänter fanns där hundratals haremsdamer och eunucker. De tidiga arabiska samhällena var ett av världens mest uttalade slavsamhällen. Slavar har funnits i alla kulturer, men i kalifatet fanns de överallt, inte bara som grovarbetare och husslavar, utan som höga tjänstemän och ibland som soldater. Kvinnor var i dessa samhällen inte mycket mer än en handelsvara: de flesta muslimska härskare hade stora uppsättningar av konkubiner och faktum är att många av furstarna hade slavinnor som mödrar. Detta skriver Karlsson om, men han tycker snarast det är bra och tyder på att araberna inte var rasister!

Att hålla så många kvinnor isolerade i palatsen krävde speciella övervakare, och inte för inte var al-Andalus var centrum för Europas eunuckhandel. Pojkarna som kastrerades kom från många länder; kristna, muslimer och judar hade inga problem att samarbeta i denna fråga. En specialitet för de spanska muslimerna var carzimasian, som genomgått en operation där man skar av allt som gick att skära av – med sådana väktare kunde de muslimska furstarna vara helt säkra på att deras haremskvinnor inte fick sin heder kränkt. Enligt samtida uppgifter dog nitton av tjugo pojkar som kastrerades, men de ”toleranta” furstarna såg eunucker som något helt naturligt (eunucker fanns i kristna samhällen, mest i Bysans, men inte i lika stor utsträckning). Karlsson skriver att det fanns ”3 t” bakom al-Andalus framgångar: teknologi, talang och tolerans. Du glömde ett t för ”testiklar”, min gode ambassadör, för eunuckmodellen var mycket framgångsrik på sin tid.

2. Det andra är Karlssons förenklade syn på muslimernas tolerans. De muslimer som erövrade Spanien tolererade andra religioner, men vad skulle de annars ha gjort – utrotat de kristna som bodde där? Det hade bara lett till kaos, medan det rådande systemet var genialiskt uttänkt: muslimerna tog skatt av de kristna och judarna, och kunde dessutom förse sig med slavar eftersom det egentligen var förbjudet att förslava andra muslimer. Jag säger inte att de muslimska samhällena var mer orättvisa än sina kristna grannar, men det slavsamhälle som fanns i al-Andalus var verkligen inget föredöme och Ingmar Karlsson är direkt osmaklig när han föreslår att dagens Europa skulle ha något att lära av slavpalatset Alhambra.

3. För det tredje, så var staterna i kalifatet bedrövligt efterblivna politiskt sett. Nästan utan undantag styrdes de av enväldiga furstar, medan lagarna sköttes av prästerskapet. Sverige, som förstås var ett ohyggligt efterblivet område om man jämför med al-Andalus, hade faktiskt under den här tiden församlingar av fria bönder, ting, som både stiftade lagar och i åtminstone i teorin valde sina kungar.

Jag vill säga att det inte kan jämföras med demokrati i ordets moderna betydelse (man ska ju akta sig för att idealisera historien), men själva idén att makt och lagar inte var något som kom från Gud utan tillhörde människor är grundläggande på vägen till det moderna samhället, och i al-Andalus tog man aldrig ett enda steg mot den insikten. Faktum är att det dröjde till artonhundratalets Osmanska rike innan något muslimskt land skaffade sig en konstitution, ett världsligt statsskick av den typ som fanns i Rom och Aten, och i många av de kristna feodalsamhällena (Englands Magna Charta är kanske den mest kända).

Alla de hämmande strukturer som dagens muslimska samhällen plågas av fanns redan i al-Andalus: bristen på demokrati, de religiöst styrda lagarna, kvinnornas underordnade ställning och hedersproblematiken. Det allra värsta var kanske att de muslimska furstarna bodde i en sådan osund miljö, för de umgicks till stor del med slavinnor och eunucker och de svagare styrdes ofta av seraljens favoriter. Att isolera härskaren i palatset är ett idiotsäkert sätt att få honom att strunta i hur hans undersåtar hade det och ett sådant samhälle blir förr eller senare ohjälpligt förstenat.

Ingmar Karlsson drömbilder går ut på att de tidiga muslimerna tolererade andra religioner och inte var rasister, men till och med om det vore helt sant så hjälper det inte, för deras samhällen hade andra allvarliga fel som gör att de inte kan användas som föredömen på något sätt. Hans bok håller inte, och hans enda ursäkt är att han inte är ensam: jag såg bland annat en tv-serie från BBC om al-Andalus (någon minns kanske vad den hette?) som gick i samma ljusa ton.

Jag förstår så väl varför man gör så här. Man vill så gärna att historien ska hjälpa oss att lösa våra problem, men det gör den inte. Vi får vackert klara av att lösa Mellanösterns frågor och integrationsproblemen med de kunskaper vi har idag

Jens

PS. För att balansera min artikel lite kommer här en cliffhanger till nästa tema som är lika kontroversiellt och måste behandlas med stor takt: den judiska antika historien. När Israels president nyligen avgick (efter våldtäktsanklagelser) tog knessetledamoten Majali Wahabi, som tillhör den minimala drusiska minoriteten i Israel, tillfälligt över statschefsposten. Han presenterade sig då i Knesset som ”Israels förste icke-judiske statschef sedan kung Herodes”.

Herodes den Store, som sägs ha regerat vid tiden för Jesu födelse (men se ovan), har ett genuint dåligt rykte, både hos kristna (tack vare Nya Testamentet) och hos judar (eftersom Herodes och hans släkt var romerska lydfurstar). Men han var trots allt judarnas kung och byggde om templet i Jerusalem, så vad var han för något om han inte var jude? Herodes mor var judinna, vilket är en vanlig definition på att någon tillhör det judiska folket, och själv verkar Herodes också ha varit troende, så varför var det ingen i knesset som protesterade när Wahabi karakteriserade honom som icke-jude? Det ska jag skriva lite om i nästa inlägg.

Självmordsbomberi

2007-05-06T19:45:00.000+02:00

Här ska en fundering kring självmordsbombens kultur att diskutera. Hur kommer det sig att en så stark självmordskultur frodas i arabvärlden?

För det första brukar det ofta framhållas att det inte är större i arabvärlden än i andra samhällen men det är naturligtvis bara nonsens. Visst finns det områden som Sri Lanka där andra grupper också använder självmordet som ett vapen mot sina fiender. Likaså Japans kamikazepiloter m.fl. Däremot är kulturen kring självmordet i den muslimska arabvärlden starkare än någon annanstans. Familjerna hyllas som vore de just martyrer och rent ekonomiskt försörjs de av olika militanta organisationer i lång tid framöver.

Axess-Tv har i helgen sänt några amerikanska dokumentärer för att spåra och kartlägga självmordsbomens kultur men jag utgår i denna artikel inte från den diskussionen.

För det första tar Islam i sin rena textform starkt avståd från självmordet, det är inte förenligt med god muslimsk sed att begå tradition. Trots det sker självmordet i islams namn. Detta är ännu ett exempel på att man inte kan lära sig vad Islam är och vad det inte är genom att studera dess texter. Det är en stor diskrepans mellan den formaliserade islam som den framstår i Koranen och sunna och haditherna och den som man lär känna genom att undersöka traditionerna och bruken i arabvärlden. Fenomenet med självmordsattentat är egentligen urgammalt och det finns exempel på självmordssekter från tusentalet år tillbaka men i modern tradition saknar dagens självmordsbombare anknytning till den gamla sekten. Fenomenet uppkom igen i den första intifadan i slutet av åttiotalet. Det var då shiamuslimska Hizbolla och Hamas som lät de första bombbältena göra debut på den politiska scenen. Det var alltså påbjudet från Teheran som en legitim kampmetod, för att inte säga av islam påbjuden. Paradiset med 72 jungfrur och allt det där. Kan man härigenom säga att självmordsbombens kultur stammar från den shiamuslimska religionen? Kan man dra en parallell mellan offren från Karbala och hela den försakels- och gisselekultur som uppkommit därigenom med dagens självoffrande bombdårar? Finns där ett samband? Detta samband skulle jag vilja se utrett tydligare, tyvärr är jag inte kunnig nog att göra det.

Bombdåd i Algeriet, en analys

2007-04-24T21:31:00.000+02:00

I veckan lyssnade jag på P1:s Människor och tro där ett intressant samtal fördes om utvecklingen i Nordafrika. I Algeriets huvudstad Alger har som bekant ett bombdåd ägt rum. Det nya och anmärkningsvärda är att det var en självmordsbombare som tog sitt liv i dådet. Kanske kan det tyckas som en i raden av muslimska självmordsbombare men faktum är att det var en ny företeelse i Algeriet.

Algeriet plågas fortfarande av arvet från det blodiga inbördeskriget på nittiotalet som föranleddes av det första fria valet kring 1990. Vid det valet segrade det islamistiska FIS men ganska snabbt gick militären och statskuppsmässigt tog man med våld makten, med stöd av västmakterna. Det följdes av ett långt och blodigt och i synnerhet brutalt inbördeskrig som lämnade få familjer orörda.

Den första analysen utifrån detta vill jag vända mot hemmaplanen. Det är slående hur pass mycket som hänt på bara sjutton år. Idag torde en sådan sympati från väst vara politiskt omöjligt, lyckligtvis. Idag kan väst inte stödja en militärkupp som går emot ett legitimt valresultat. Demokratin har vunnit mark sedan början av nittiotalet och här får man nog hålla fram vår egen Göran Persson som en av de förgrundsfigurerna i den omställningen. Tidigt vände han diktatorerna som Sverige annars tysta kramat, ryggen. Då menar jag i synnerhet despoter som Arafat till fördel för demokratier som Israel. Demokratin är idag viktigare än vad den var för sjutton år sedan. Inte minst GWB har betonat demokratins betydelse, även om hans uttal av demokrati andas en annan luft än önskvärt.

Om vi fortsätter i Nordafrika så hade konversatörerna i Människor och Tro en intressant aspekt. De såg den nyanledda islamismen som en Franchise till al-Qaida. al-Qaida har utvecklat sig till en högre idé. Utifrån denna modell behöver vi inte längre frukta större attentat som den mot WTC men samtidigt har andra typer av hot accentuariserats. al-Qaida är numera en global islamistisk idé och tankegods som vilket liten pojksammanslutning kan gripa efter och hänvisa till. Man ingår i den al-Qaidiska gemenskapen genom att bara hänvisa sin egen grupp som del av al-Qaida. Dessutom följer en standardiserad manual med i hur man genomför terrorattentat, inkl. hemsidor och marknadsföring. al-Qaida har globaliserats liknande den globalisering de själva är så starkt fientlig emot. Den lilla grupp som tagit på sig ansvaret, Islamiska Maghreb, (Maghreb är Nordafrika väster om Egypten) kommer sannolikt att sprängas ganska snabbt. Sådana små grupper löser upp sig själva och omgrupperar sig igen.

Algeriets utveckling hotar nu att gå med den ökade rivalisering som vi sett i Marocko under en tid. Det kan få förödande konsekvenser och riva upp det gamla inbördeskriget igen. Detta skulle naturligtvis få förödande konsekvenser för civilbefolkningen och destabilisera regionen. Med ett redan känsligt Marocko är det verkligen inte önskvärt. Det som är positivt är dóck avsaknaden av fossila råvaror som i många stater fungerar som den enskilda despotens monetära skafferi. Inte heller utgör Maghreb den symbolik som hägrar i Saudiarabien som väktare över islams två mest heliga platser, Jerusalem med al-Quds eller Mesopotamien som den äldsta civilisationen eller Iran med sitt ärorika förflutna.

Min tredje slutsats är betydligt kortare. Egypten har förlorat all sin status som dominerande arabland. Idag är Mubarak en bifigur i Mellanösterns politiska och ekonomiska förehavanden.

För att få fart på den här bloggen

2007-04-21T14:43:00.000+02:00

välkomnar jag Jens Jacobsson som medskribent. Inom kort kommer ett inlägg från Jens.

"Motståndsrörelsen" har avrättat 21 shiitiska arbetare.

2007-04-07T17:26:00.000+02:00

Vad Saam Kapadia skulle kalla "motståndsmän" har nu avrättat 21 stycken shiitiska arbetare som kom körande i tre minbussar på en väg strax utanför Bagdad, med sex kurder som fortfarande saknas. De var på väg till marknaden Shorja där de jobbade. Det är samma marknad där andra "motståndsmän" utlöste några bomber förra veckan som ledde till ytterligare 60 döda.

Jag rekommenderar följande artikel där olika attentat den senaste veckan listas. Ordet "motståndsmän" blir smaklöst.

Berlin och Gaza, en analogi

2007-04-05T00:28:00.000+02:00

Nyligen besökte jag den tyska huvudstaden Berlin som har rustats upp för många miljoner euro. Ur ekonomisk synounkt var det mycket intressant, Berlin har en tydlig särprägel bland Europas huvudstäder. Under kalla kriget var Västberlin en helig ko för västmakterna och oavsett hur instabil situationen blev så satsades pengar på Västberlin. Flera gånger var kommunisterna nära att attackera Västberlin vilket naturligtvis fick konsekvenser på stadens affärsliv. Stora tyska giganter som Siemens och Bosch tordes aldrig satsa på stora anläggningar i Berlin och stadens näringsliv saknade därför de riktigt tunga giganterna. Inte heller mindre små bolag tordes investera i Berlin tack vare den politiska instabilitet som där rådde. Kommunikationerna var heller inte de bästa eftersom Västberlin var en liten enklav mitt inne i östblocket. De problem som uppstod under kalla kriget löstes med rikliga subventioner och bidrag från västmakterna, Västberlin skulle blomstra, oavsett kostnaderna. Bidragen konkurrerade med och slog ut privata företag och hämmade utvecklingen än mer.

När så muren föll och Berlin och hela Tyskland återförenades ströps dessa bidrag eftersom staden nu kunde leva på det man hade levt av innan kriget. Problemet är att man missat 60 års utveckling och den ekonomiska grunden som en gång funnits hade antingen avvecklat sig själv pga. riskerna som fanns i Berlin eller blivit utkonkurrerade av de bidrag som svämmat över i Västberlin. Staden visade sig ha en arbetslös befolkning utan företagarvana. Politikerna satsade miljarder på att bygga ut kulturetablissemang för att invänta de hjorder som ville tillbaka till Europas kulturella huvudstad. Återigen visade politikerna att de missat 60 års utveckling. Europas kulturella huvudstad visade sig inte ligga i Europa längre. Idag har berlinarna en gigantisk skuld och en astronomisk arbetslöshet. Det är en stad med djup ekonomisk kris.

Poängen med denna historia är att vi kommer att tvingas se samma utveckling i Gaza den dag vi får fred där. I åratal har Europa och Amerika slängt bidrag över den palestinska staten som är näst intill helt bidragsförsörjd. Den dagen bidragen stryps kommer Gaza att hamna i ekonomisk trångmål som är av betydligt mer illaarslande art än vad vi sett i Berlin. Här finns nämligen ingen grundläggande infrastruktur från början, det finns inte en epok bakåt i tiden då Gaza har varit blomstrande. Alla former av företagande har hämmats pga. av att företag alltid sökt kortvariga vinster eftersom de politiska ramarna alltid varit instabila och satsningar på framtiden kan inte utlova återbäring.

Om den politiska scenen har varit i riskzonen för att radikaliseras är det inget mot vad vi kommer att få se när freden kommer. Passa er för freden ty den är farligare än kriget.

Terrorattentat i Irak

2007-03-30T10:37:00.000+02:00

Igår smällde två bomber, troligtvis självmordsbombare enligt en artikel i DN.se som orsakade ca 130 människors liv, de flesta var kvinnor och barn eftersom bomberna detonerade på marknader. Både den drabbade stadsdelen al-Shaab i Bagdad och staden al-Khalis är shiadominerade områden. Jag undrar om Loke fortfarande framhärdar att det bara är en tiondel av attentatet som riktas mot civila mål. Visa mig liknande attentat som riktats mot militära mål. Lokes syfte är naturligtvis att framställa de militära grupperna som befinner sig i Irak som illegala ockupanter som den enade befolkningen ståt emot. Ett sånt trams och tillika exempel på typisk antiamerikanism.

* Invasionen var illegal men nu har trupperna ett legitimt FN-mandat.
* Det finns inte en enad befolkning som törstar efter ett demokratisk och från utländska trupper fritt Irak. Bilden är synnerligen mer komplicerad än så.
* Terrorattentaten riktas primärt mot civilbefolkningen.

Antiamerikanism igen

2007-03-25T00:37:00.000+01:00

Bloggen LOKE - Kultur & Politik anklagar mig för att ljuga när jag påstår att de flesta terrorattentaten i Irak riktas mot civila offer och det hänvisas till några "undersökningar". Var nu så vänlig och visa mig dessa undersökningar! Om de finns.

Vad bloggförfattaren i själva verket gör, vilket är min ursprungliga poäng, är att fabricera påståenden som grundar sig på ett missförtroende mot USA och den västliga demokratin. Antiamerikanism igen.

Skänka pengar till terrorister

2007-03-24T22:51:00.001+01:00

Sam Kapadia igen, programledaren på P1s Konflikt, som ånyo anklagar USA för oegentligheter. I parallellen att ingen kvinna som ofta promenerar på Malmskillnadsgatan eller man som ofta vandrar på Sergels torg per automatik kan anklagas för brott, men att någon från Mellanöstern som skänker pengar till fel organisation, däremot, kan bli anklagad för brott. Det är så man svimmar. Självklart ska någon som skänker pengar till olaglig verksamhet anklagas för att ha stöttat terrorister. Sam Kapadia frångår sitt sunda förnuft för att smutskasta USA.

Antiamerikanism

2007-03-08T20:41:00.000+01:00

Nu är Usa i sedvanlig svensk ordning kritiserad för sin Irak-politik. Man har svikit befolkningen. Sveriges Radios program Konflikt i P1 (som efter att Cecilia Uddén har svängt från en närmast socialdemokratisk hållning till en mer SKP-ton) som tveklöst hänger ut USA som den stora djävulen som olagligt ockuperar Irak medan civilbefolkningen protesterar mot detta i from av en motståndsrörelse. Nu erkände programledaren ändå att det kanske inte var så enkelt - skönt tänkte jag, det finns någon form av analys hos denne - utan istället fanns det många olika motståndsrörelser. Suck. Hur sjutton kan man få våldet i Irak till att likna en motsåndsrörelse? Vad är det man motståndar mot? Grönsakshandel? Torghandel? Stora folksamlingar? Pilgrimsfärder? Publika bussar? Det är ju dessa typer av mål som denna motståndsrörelse attackerar med bomber? Ska man kalla våldet för ett motstånd då bör man vara ärlig med vad de kämpar emot, torghandel. Nä, Sam Kapadia, någon motståndsrörelse är det verkligen inte. Ordet är naturligtvis valt för att ge legitimitet för deras kamp mot USA. Terrorism är ordet.

Sen har vi Ingmar Karlsson som menar att USA har svikit de kristna i Irak. Under Saddamregimen menar han att de hade det relativt bra och var skyddade av konstitutionen och levt där i flera årtusenden. Nu har vi en otrygg situation där en stor majoritet har flytt landet och dragit upp sina rötter. Nu har USA svikit dessa kristna som stammar ur urgamla civilisationer.

Som globaliseringsvän vill jag till detta säga, äntligen. Det är hög tid att förstöra det gamla patriarkala banden och strukturen i denna del av världen och låta människor byta miljö och omgivning som de själva behagar dem. Nu är det naturligtvis tråkigt att det sker under hot, men det är knappast amerikanerna själva som är orsaken till det hotet. Hotet kommer från muslimska extremister, inte från amerikanerna. Att just kristna tvingas flytta är inte mer tragiskt än när kurderna tvingades fly från Saddam. Sen är det inte så att några folkgrupper flyr från amerikanerna, snarare tvärtom, de flyr ju från islamofascismen till Amerika.

Ingmar Karlsson som är en mycket sympatisk man med skarpa iakttagelser och extremt kunnig om området. I synnerhet ur en religiös synvinkel. Däremot tycks han alltför ofta ta en apologetisk ståndpunkt vilket är beklagligt. Det håller inte längre att ensidigt skylla konflikten i Mellanöstern på Sykes-Pivotavtalet och kolonialismen. Det är överspelat, det visar inte minst Iran tydliga tecken på. Iran har aldrig varit invaderat men är inte mer fri från den problematik som råder i Mellanöstern än vad angränsande regioner är.

Vidare i lördagens konflikt anklagades jänkarna för att ha missat att se den islamisering som Saddam genomförde från nittiotalet och framåt. Hur han draperade den irakiska flaggan grön och, och, ja vaddå? Mer än så gavs inte exempel på. Och är det sant? Jag läste nyligen Ali Bashirs bok där han berättar om sina upplevelser som Saddams livsmedikus och favoritkonstnär. Ingenstans antydde han att Saddam skulle ha tänt en sentida vurm för islamismen. Den enda trend han ser är hur mer och mer avskärmad han blir och hur landet förfallit i korruption. Nä, inte heller denna analys håller för cyklopens skarpa öga.

Antiamerikanism är ordet och svensk debatt ger alltid legitimitet i antiamerikanismen utan att vederbörande motiverar sin ståndpunkt. Antiamerikanismen har snarast blivit ett axiom. Naturligtvis är det bara dravel från den 68-generation som länge dominerat svensk public service.

Israel blir mer upplyst

2007-02-19T14:53:00.000+01:00

Isarel befinner sig i verklig fara och har gjort det ända sedan tillblivelsen 1948. Sedan man rekvirerade kärnvapen har arabstaterna inte tordats attackera landet men skulle ett land som Iran också få några Bomber så kan situationen snabbt förändras.

Israel är värt att försvara, delvis för att det är den enda demokratin värt namnet i hela mellanöstern. Därför fungerar Isarel som en symbol för det upplysta gentemot det efterblivna. Nu är det så att denna upplysta remsa har allvarliga brister och i sin roll som symbol är det viktigt för, inte minst omvärlden, att dessa rättas till. En är de inskränkta rättigheter som den arabiska minoriteten har. Det är verkligen inte frågan om någon apartheid som många tycks vilja se det som, det visar det faktum att en arab faktiskt sitter i Knesset.

Därför är det viktigt att uppmärksamma och även stötte den framtidsvision som Israels arabiska borgmästarkommitté har lagt fram. Där pekar man på de religiösa och etniska förtecken som staten Israel besitter. Som exempel davidsstjärnan i flaggan, nationalsången som talar om den "judiska själens längtan efter Sion" och hur medborgarskapet regleras. Staten Israel ska inte vara en judisk stat menar dem, en åsikt som varje liberal måste känna som självklar. Individer ska definieras som individer, inte som kollektiv.

Som modell har gruppen som består av intellektuella och aktivister tagit fasta på den maktfördelning som finns i Belgien mellan fransktalande och flamländare som finns i Belgien. Bitterheten är stor bland dessa araber och formuleringarna har bitvis varit hätska och omnämnadet av Israel som ett resultat av bosättningar. Kritiker pekar också på att ifall den judiska identiteten och Israel inte är ett och samma mynt, då blir tvåstatslösningen med en palestinsk stat och en judisk stat meningslös. Dessa kritiker måste då se två religiöst definierade stater som lösningen istället för sekularismen som en helande kraft. Det är synd. En undersökning genomförd i januari visar också att en majoritet av befolkningen vill se Israel som en stat för alla medborgare. Låt oss hoppas det blir så. Då blir den upplysta remsan än mer upplyst.

Iran är inte Irak

2007-02-18T16:08:00.000+01:00

Vad göra med Iran som driver gäck med världssamvet..flåt världssamfundet, FN? Iran har påbörjat flera underjordiska installationer där man försöker utveckla den högst komplicerade uppgiften att omvandla U-238 till den farliga U-235. Det görs genom att seriekoppla höghastighetscentrifuger som under lång tid ska anrika uranet till att innehålla en högre halt av den mer instabila urankärnad med färre neutroner.

Det vore högst olyckligt ifall Iran tillskansade sig den metoden, det skulle innebära att landet skulle få tillgång till en mängd u-235 utan omvärldens vetskap och protokollförande. Flera gånger har Iran blivit erbjuden att köpa det rätta uranet på marknaden, precis på det sätt som Sverige gör. Stabila demokratier som Kanada och Australien både bryter och anrikar uran för export. Det har man sagt nej till. Man vill kunna producera sitt eget uran. Här drar omvärlden öronen till sig.

Experter menar att Iran är ett par års utveckling ifrån att lyckas och det vore högst olyckligt ifall de skogstogiga ayatollorna fick tillgång till Bomben. Så vad göra? Det tycks inte vara möjligt att med luftangrepp slå ut dessa stationer. För det första är de utspridde runt om landet och för det andra är de nedgrävda. Israel har länge haft den varianten som en möjlig utväg. En militär invasion? Nej, det är inte heller rimligt. Iran är inte Irak. Iran är ett av världens absolut äldsta länder och har en obruten tradition av eget styrande, långt längre av vad Sverige har haft. Iran har en fanatisk nationalism som spirar. För att citera en god iransk vän till mig: "Jag hatar alla araber, och turkar, och judar, och amerikaner, och alla jävla muslimer. Vet du att det var iranier som räddade Ericsson från att gå i konkurs? De köpte så många paraboler."

Vad jag menar är förmågan att ställa den egna nationen i perspektiv är i många nationalisters fall ytterst begränsat och en militär invasion skulle förlösa ett nationellt upprop. Iran skulle samla sig kring sin Ahmadinedjad som aldrig tidigare. Landet är för tillfället i en långvarig kris och är i stort behov av handel med omvärlden samt att utländska investerare placerar sina tillgångar i landet. Olje- och gasindustrin är i behov av upprustning och många vägar är under all kritik. En stor del av landets invånare är under trettio år och ungdomsarbetslösheten är gigantisk. Dessutom har den amerikanska administrationen rest världen runt för att förmå utländska regeringar att minimera handeln med Iran. Banker har börjat vägra att ge krediter och en del av den vanliga handeln har avtagit. Men är detta rätt väg att gå? Är ekonomiska sanktioner rätt väg att gå? Jag tror inte det. Rent retoriskt fungerar det, dessvärre också för Ahmadinedjad som får ett än mer isolerat land att styra. Glöm inte att desto mer isolerat Iran är från omvärlden, desta hårdare grepp kan hardlineislamisterna knyta befolkningen. Ju öppnare irans gränser blir, desta mer kontakt och impulser får befolkningen från en sekulär omvärld. Därför tror jag att det är viktigt att vi fortsätter handla och till och med utvecklar vår handel med Iran. Fallet Nordkorea torde visa vad isolationism kan medföra.

Jaha, men vad göra med kärnvapnen då? Den frågan är svår. Å andra sidan kan man förespråka att det var Bomben som räddade oss från ett tredje världskrig. Kan den rädda oss från ett mellanöstern i storkrig? Törs vi chansa?

Vapenvila i Palestina?

2007-02-03T11:50:00.000+01:00

Bläcket på vapenstilleståndskontraktet som undertecknades hann, som vanligt, inte torka förrän det var dags för maskerade män att bryta överenskommelsen. Ytterligare 14 har nyligen skadats och 40 stycken Fatahanhängare har kidnappats. Troligen rör det sig om människor kopplade till Al Aqsas Martyrbrigader, den gren av PLO som står för den grövsta sekulära terrorn. Någon ideologisk inriktning har denna grupp inte, förutom det gemensamma att i sin egenskap av att vara unga arg män med vapen i hand.

Nåja, en uppgörelse mellan det sunniislamistiska Hamas och det mer sekulärt styrda Fatah, en politisk gren av PLO. Det överhängande hotet om inbördeskrig bottnar i missnöje med sakernas tillstånd i Gaza och hur Hamas har hanterat sin regeringsroll. Utländska bidrag och bistånd har strypts och löner till offentligt anställda har ställts in. Med andra ord har en majoritet av de arbetande palestinierna blivit utan sin lön. Någon privat sektor finns knappt i detta av socialism och andra fascistiska idéer präglade permanenterade flyktinglägret. De krav som omvärlden ställt på Hamas är tre. Att erkänna tidigare ingångna avtal med Israel, att ge upp våld som medel och att erkänna Israels rätt att existera.

Sådana var förutsättningarna för det medlingsmöte som hölls i Saudiarabien i veckan. Medan palestiniernas främsta mål är att uppfylla kraven för att erhålla ekonomiskt bistånd är det troligtvis i saudiernas intresse att behålla ett lugn i levanten för att trygga oljeproduktionen och tillse att oljeleverenserna inte störs av politiska konflikter. Lyckades man då? Tja, ett avtal har ingåtts, men inget av omvärldens krav har uppnåtts. Den enda som avhandlas i uppgörelsen är att Hamas respekterar, märk ordet respekterar, tidigare ingångna avtal. Därigenom finns en indirekt erkännelse av staten Israel men dock en knapp sådan. Hamas har drivit igenom en hård linje och gick vinnande igenom fredskonferensen i Mecka. Nu hoppas man naturligtvis att den nya koalitionsregeringen med Hamas som premiärminister ska få ett godkännande från omgivningen och att det frysta biståndet skall utbetalas. Förhoppningsvis hoppas de på för mycket. Hamas har fortfarande inte avsvurit sig terrorismen eller våldet. I själva verket är våldet intimt förbundet med alla andra delar av Hamas verksamhet. Sjukhusen används för att tillskansa sig kemikalier, moskéer används för att rekrytera självmordsbombare och ambulanser används för att transportera dessa. Det går inte att särskilja en antrologisk sida från den våldspolitiserade dito vad gäller Hamas aktiviteter. Inte heller får man en insikt i hur ekonomin tryggas. Hur stora bidrag får man från Iran? Hur mycket pengar smugglas från Egypten? De världsomspännande ekonomiska nätverken bidrar inte till någon insyn.

Kommer fredsuppgörelsen att leda till någon större fred då? Alltså den mellan Israel och Palestina. Garanterat inte. Varför då? Jo, det ligger inte i palestiniernas, och nu menar jag de styrande, ekonomiska intressena att uppnå en varaktig fred med Israel. Därför att vid det ögonblicket skulle de nationella problemen (som vi de senaste veckorna sett tydliga bevis för) åter blomma upp när den externa fienden försvinner. Dessutom skulle omvärldens ekonomiska bistånd avvecklas och därförutom blir det inga korruptionsmiljoner på schweiziska konton för herrarna Abbas och Haniya. Någon fred får vi nog inte se förrän omvärlden slutar med sitt bistånd och ger dessa herrar ekonomiska incitament för en varaktig fred med sina grannar, nu gör omvärlden precis tvärtom.

Libanons moln skuggar Bagdads framtid

2007-01-25T15:41:00.001+01:00

Ända sedan inbördeskrigets fick sitt fredliga slut i saudiarabiska Taif 1989 har oroligheterna inte befunnit sig mer än på armlängds avstånd. Då, 1989, hade inbördeskriget varat i femton år, ett krig som rasade mellan de etniska grupperingarna i Libanon, direkt framkallat av PLOs aggressiva närvaro i de palestinska lägren i södra Libanon. Sedan dess har fram till Cederrevolutionen 2005 ett påtvingat lugn rådit, syriska och israeliska (fram till år 2000) militärer säkerställt en säkerhetsnivå i landet, främst de södra delarna där shiamuslimerna är i majoritet.

Centralmakten har tredelats mellan de största etniciterna kristna, druser och muslimer (sunni). Eftersom muslimerna är i klar majoritet i den totala libanesiska befolkningen med en shiadel som vida överstiger antalet sunnimuslimer kan man med rätta klarlägga att shiamuslimerna är förfördelade i sina maktpositioner. Även druseran som inte uppgår till mer än ett par procent av landets befolkning har fått ett oresonligt stort maktinflytande över det libanesiska styret. Fram till år 2005 var denna snedfördelning inte ett bekymmer eftersom de mesta beslut om libanesisk politik togs i Damaskus, således framstod den parlamentariska maktfördelning som lyckad, rentav exemplarisk för länder med snarlika bekymmer. När Israel och slutligen Syrien drog tillbaka sina trupper försvann deras möjligheter att utöva inflytande över det libaneserna stärktes naturligtvis shiamuslimernas intresse i att vandra i maktens korridorer. Den shiamuslimska terrororganisationen tillika skalstaten (eng. shell-state som översätts till skalstat) flyttade omedelbart fram sina grupperingar på alla fronter. Det var Hizbollah som tvingade fram sommarens krig mot Israel, det är sannolikt Hizbollah som med bilbomber mördat ett antal högt uppsatta antisyriska politiker och det är Hizbollah som stått i främsta ledet för att bygga upp landet på nytt. Tvärtemot vad TT rapporterar nu i veckan så är inte Hizbollah på något sätt en syrienvänlig organisation. Tvärtom, när väl syrierna lämnat libanesiskt område står dörren öppen för ett islamistiskt maktövertagande och en chans för den iranska revolutionen att spridas till cederträdets förlovade land. Hizbollah har heller inte bara byggt upp vad israelerna raserade i sommarens krig, man har dessutom återuppbyggt, ja rentav fördubblat (jmf med före sommarens krig) sin vapenarsenal i Bekaadalen. Hizbollah strävar efter att få styra Libanon i enlighet med sunna och haditherna. Ett islamistiskt styre.

Nu är detta ett för Libanon inrikespolitiskt problem, ja även för Israel är det naturligtvis ett bekymmer. Fast när Libanon har fått stå modell för hur makten kan fördelas blir det ett större bekymmer. De neokonservativa i USA har länge framhållit Libanons maktfördelning som ett framgångsrikt exempel för hur ett framtida Irak kan styras. Ett Irak där makten måste fördelas mellan shiamuslimerna, sunnimuslimerna och kurderna. Samma problem kommer då att uppkomma i Irak, hur hanterar man den terroristorganisationen som växt fram i och med shiamuslimska mahdimilisen? Shiamuslimerna har under Muqtada al-Sadr utvecklat en organisation som är på god väg att utveckla samtliga förtecken som karaktäriserar en skalstat som livnär sig på den globala terrorekonomin. Den måste förhindras tillträde till Bagdads maktcentra, men hur ska det gå till? Exemplet Libanon, som enligt många bedömare nu är på väg mot ett nytt inbördeskrig, lämnar inga tydliga svar på den frågan. Om ens några. Jag tror att enda chansen för ett stabilare Irak är att börja med en stark federalism. Låt de olika områdena få en hög grad av autonomi med krångliga regler för undantagsbyar, handelsregler, checkpoints, osv. Utifrån dessa högt kontrollerade och under vapenmakt förmyndande premisser kan ett lugn rota sig. Endast därifrån kan trevande förhandlingar, initierade av dem själva, utmynna i ett nationellt samarbete. Ett samarbete under namnet Irak.

Huvudlöst

2007-01-16T21:05:00.000+01:00

Nuri al-Maliki har tillsett att ytterligare brottslingar tvingats se bödelns ögon i gluggen. Den tidigare genomförda avrättningen av Saddam Hussein präglades av skandalösa tillmäten med avundsdjupt förakt när luckan öppnades mitt under delikventens sista bön. Smaklöst.

Tillgreppet medförde förseningar i de planerade avrättningarna av Saddams kollaboratörer, förseningar som slutligen hanns ikapp och avrättningar har åter genomförts i Bagdad. Vid detta tillfälle var säkerheten kring besökarna hårdare men inte heller nu lyckades regimen i Bagdad genomföra en disciplinerad avrättning. När snaran drogs krings Saddams halvbror visade det sig att repet var för långt och fallhöjden medförde att kroppen dekapiterades och slank igenom snaran ner på golvet. Genant; och det spär på martyrstatusen för fångarna. En martyrstatus som jag förnekat tidigare men tvingas inse att de odisciplinerade avrättningarna tyder på en viss förhastning av genomförandet, en vilja att avrätta som en form av hämnd istället för straff.

Om betydelsen av den martyrstatusen kommer att visa sig avgörande är en helt annan fråga till vilken jag ställer mig nekande. De sunnimuslimska grupperna som tidigare stött Hussein kommer i långa loppet inte att mäta Baathpartiet den betydelse den haft, snarare utgör dessa, i deras egna ögon, förfördelade grupperna en stark grogrund för det sunnimuslimska nätverket känt som al-Qaida. Det är troligt att wahhabiterna i de ledande skikten gärna ser att shiamilisgrupper, oavsett om det är Musadek Sadr eller mullornas Iran som står för krutleveransen.

För att stå emot denna kniptång kommer de amerikanska rekryterna som en välsignelse. Även de amerikanska begravningsentreprenörerna kommer att tjäna di gröna.

Demokraterna och Irak.

2007-01-07T11:41:00.000+01:00

Just nu tvekar den amerikanska kongressen vilken väg den ska ta i frågan om Irak och om och så i så fall hur demokraterna ska utnyttja den utökade makt de erhållit kongressen. Demokraternas åsikter i irakfrågan ligger helt i linje med den rapport som tidigare utrikesminister James Baker släppte för några veckor sedan. Där föreslog han ett tidigare trupptillbakadragande, där de sista soldaterna skulle lämna Irak nästa år. Bush har helt förkastat den linjen och förordar istället fler soldater till det sargade landet.

Här har Bush en poäng. Man löser ingenting genom att lämna landet. Inte heller beror våldet på de utländska truppernas närvaro, tvärtom. Det är de utländska trupperna som håller landet från att falla in i ett fullskaligt inbördeskrig (just nu är det väl ett litet inbördeskrig, om ett sådant ens finns?). Att dra tillbaka trupperna skulle vara att smita med svansen mellan benen och för minst en generations tid framåt göra den amerikanska demokratin till en eunuck. Ren och skär populism från demokraternas sida.

Irak har en lång tradition av civilisatoriskt styre, kanske inte som Irak men väl som region. Både kompentensen och viljan finns till att självständigt fungera som nation men de missnöjda krafterna som hållits tillbaka under Saddam Husseins blodstyre har nu fått vädra morgonluft. Någon tradtition av att lösa konflikter parlamentariskt finns inte i dessa organisationer som politiskt sett befinner sig på landsbygden, alltså långt ifrån de flesta människor.

Nä, ska det bli någon fason på Irak så måste Bush linje sjösättas, fler utländska trupper kan garantera säkerhet för de irakiska säkerhetsstyrkor som utbildas. Dessa styrkor kan i sin tur garantera säkerhet i de byggnader som huserar myndigheter. Där finns grunden till att få en stabil stat. Att tillse myndighetsutövningen. Genom lugnet finns möjligheter för näringslivet att börja bygga upp ett blomstrande Bagdad, såsom vi läst om i sagorna.

Hamas smugglar pengar på högsta nivå.

2007-01-07T10:10:00.000+01:00

Egyptens diktator Hosni Mubarak ser mellan fingrarna när Hamas ledare Imail Haniya smugglar pengar in i Gaza. Ett av Israels större bekymmer just nu är den pågående pengasmugglingen in i Gaza och hårda kontroller vid bl.a. Rafah försvarar smugglingen. Däremot är gränsen från Egypten betydligt öppnare och alldeles nyligen smugglande självaste Ismail Haniya in$20 miljoner i kontanter. När Israels president Ehud Olmert nyligen var på besök i Sharm El-Sheijk tog han upp frågan med de egyptiska myndigheterna men fick som svar att egyptisk lag inte påtvingade någon att redovisa kontantinnehav.

Så bedrövligt. Israel kämpar verkligen i en stark arabisk antidemokratisk motvind. Måtte Kefaya-rörelsen i Egypten snarast mobiliseras för att tvinga den avskyvärda Mubarak på fall.

Konspiration?

2007-01-05T12:49:00.000+01:00

Saddams avrättning har sannerligen vänt upp och ned på förnuftet. Det hört röster om sammansvärning från Amerika, de ville ha väck Saddam innan han hade kunnat höras om de nära och vänskaliga band han haft med Amerika både före och efter han genomfört de avskyvärda brotten mot den shiamuslimska byn Dujail och gasningen av kurder i staden Halabja. Förvisso har USAs fokusering på Saddam som person fått farsartade westerntoner, som när Paul Bremer stolt deklararer "We got him!". Ändå måste Amerikas inblandning i rättegången anses försumbara. Irakierna saknar inte viljan att själva ta itu med sin forne diktator.

Korrekt är att USA har stött Irak i kriget mot Iran. Man skeppade vapen till Saddam som han använde i för att slåss mot den shiamuslimska jätte tillika ismamismens högborg, Teheran. Störtandet av den sekulära shahen i Iran 1979 var som många trodde ett steg på vägen för att liberalisera landet. I Sverige välkomnade man revolutionen från alla politiska partier, äntligen skulle den korrupta shahen ersättas av vad sossarna benämnde ett nytt folkhemsstyre och vad liberalerna såg som en demoratisk liberalism och vänstern som en amerikansk motvikt. Döm av deras förvåning när Ayatolla Khomeine under stort jubel återvänder från sin exil i Paris och griper den makt som en liten grupp extremister banat vägen för. Den liberala revolutionen fallerar och en minoritet av fanatister tar slutligen kommandet efter en turbulent tid (jf med bolsjevikerna och den ryska revolutionen som också den var en liberal sådan under Kerenskijs första revolution). Den uttalade ståndpunkten var att revolutionen skulle spridas genom alla muslimska länder och Iran skickade agenter och pengar runt om i Mellanöstern för att stödja islamistiska projekt. Därigenom växte sig både Hizbollah och Hamas sig starka genom ayatollans bidrag. Det ska poängteras att det i stor utsträckning var shiamuslimska organisationer och absolut inte saudiarabiska wahhabiter. Således har inte Iran något som helst samröre med al-Qaida heller.

Vid denna tidpunkt framstod Saddam Hussein som den starke man som kunnat hålla samman ett svårt splittrat rike som sedan tjugotalet genomlidit en mängd statskupper och revolutionsförsök. Han hade bringat ordning i ett sargat rike och var uppskattat i stora lager av västvärlden. Även Jan Guillou har i börjana av 70-talet i FIB skrivit en hyllning till denna man och lovsjungit honom som Iraks framtid. På så sätt stod Hussein som garant och bålverk mot den fundamentalism som hotade spridas från Iran. Samtidigt framstod han som en säker leverantör av olja som skulle hjälpa USA och västvärlden från den beroendeställning gentemot Saudierna som man sedan 1945 varit tvungna att tjäna som säkerhet åt. Man ville få tillgång till en sekundär oljekälla.

Nu återstår frågan ifall det var rätt eller fel av USA att leverera vapen till Saddams krig mot Iran? Det kan diskuteras till ända och bör så göras. Klart är i alla fall att man i krigets inledning var helt överens om att i valen mellan shiamuslimsk fundamentalism och irakisk sekularism framstod Hussein som den lovvärda parten. Vad gäller sanningen om dessa förbindelser kommer de fortsatta rättegångarna att klargöra händelseförlopp och stabiliseras den mesopotamska regionen kommer akademiker och andra intresserade att fortsätta att läka landets sargade själ med en fortsatt debatt om rätt och fel.

Om jag återgår till efterdebatten kring hängningen av Saddam. Även västvärldens ledare kritiseras av krönikörer för deras undfallenhet och brist på kritik mot avrättningen. Ghada Karmi skriver i en "kulturkrönika" (läs vänsterkrönika) i dagens DN att "ingen västerländsk ledare har behandlats på ett liknande sätt, och araber bör fråga sig själva varför undantag gjordes för denne arabiska statschef." Nu kanske Karmi kan stanna upp och fråga sig själv vad som hände för drygt femtio år sedan vid Nürnberg-rättegångarna där Europas statsmakter tillsammans med USA ställde upp med rättegång och hängde ett antal nazistiska ledare. Hade inte Hitler skjutit sig själv hade man med visshet kunnat säkerställa att detsamma hänt honom om västmakterna hunnit fram till honom innan komunisterna. Dessutom räcker det med att ta fallet Nicolae Ceauşescu för att enkelt motbevisa honom. Och vad sjutton skulle arabländerna göra? De absolut flesta har dödsstraffet med i sitt påföljdsregister. Med undantag från Arafat - som ju tack och lov lämnat palestinierna i fred - saknade Hussein sympatisörer och allierade. Varför skulle arabländerna kritisera att dödsstraffet praktiserades på en massmördare? Det hela luktar antiamerikanism på avstånd.

Som om de vore djur

2007-01-02T18:04:00.000+01:00

Denna Hjärpe slår åter till likt som pendeln som kommer tillbaka så fort medierna behöver en extra spalt från någon "väl insatt". Och Hjärpe är förvisso kunnig likt en wikipedia vad det gäller förhållanden inom islam. Men när det gäller analyser är han begåvad som Björn Rosengren som även han hade en kompass som talar om vilken riktning som inte är norr.

Saddam är avrättad, det hela gick bedrövligt till. Även en diktator må få sluta sina dagar med respekt, det är ändå ett liv som avslutas. Nu blev han hånad av bödlarna som skanderade sekunderna innan falluckan öppnas. Bedrövligt men inget man ska gråtas över. Däremot drar Hjärpe på med växlarna med offerhögtiden som id al-adha som påbörjas i dagarna. Det är en högtid som Hjärpe menar kan bidra till att spä på offersymboliken i diktatorn Saddam Hussein, att han nu blir en symbol för osmakliga grupperinger.

Som om de vore mindre begåvade människor, nästan djur, som inte har vett nog att igenkänna Saddam Hussein som en utspelad pjäs som sedan länge förlorat sin realpolitiska betydelse. Det är ingen fallen hjälte som vi pratar om nu. Dessutom verkar han undervärdera irakiernas egen analysförmåga, hade verkligen domstolen sett till att verkställa domen så nära inpå offerhögtiden ifall man varit medveten om riskerna som varit förbundet med tidpunkten? Nej, Saddams död förändrar ingenting. Möjligen kan grupper känna en viss form av upprättelse, eller hade ifall Saddam verkligen dömts för de värsta massmorden han beordrat, men troligen var domstolens beslut om skulden för massakern på shiamuslimerna viktigare än det ögonblick då snaran knäckte nacken. Hjärpe är en obotlig apologet som i sin laga ordning romantiserar muslimerna till oigenkännlighet.

Fraktionerna i Irak

2006-12-28T15:20:00.000+01:00

Våldsamheterna i Irak förtsätter oförtrutet genom julhelgen. Bilbomberna exploderar och civila människor faller offer för blind terror. Ändå räds den amerikanska administrationen att benämna oroligheterna som ett inbördeskrig. Trots att lejonparten av landets medier faktiskt börjat bruka just det känsliga ordet. Naturligtvis är det känsligt, orsaken är enkel. Ett inbördeskrig är ett totalt haveri och så långt vill Bush inte sträcka sig i sitt ordbruk. Det vore att underkänna sin egen politik totalt. Nu håller man dörren öppen för att det kan vända med reformerad politik. Man behöver inte revolutionera politiken, det räcker med att justera den.

Vilka är då fraktionerna som slåss i Irak? Det är i synnerhet tre grupper som slåss om makten. Shiiterna, sunniterna och kurderna. Förvisso är också kurderna muslimer men deras etniska identitet är starkare än den religiösa, därför är det också så att man där först och främst stävar efter ett regionalt självstyre i den nya Irakiska federationen. Kurderna är det minoritetsfolk som utgör nästan 20% av den totala befolkningen men är främst bosatta i de norra delarna. Man har flera gånger försökt uppnå en högre grad av självstyre i Irak men blivit brutalt nedslagna, i synnerhet kring 1990-91 så man fick Bush stöd i frågan. Den gången slog Hussein ned upproret och gasade blint ihjäl ca 180.000 kurder i hämnd, utan en reaktion från Vita Huset. Kurderna var också de första som slogs sida vid sida med de amerikanska trupperna.

Sunniterna är delade i Baathisterna, de saddamtrogna som försöker återupprätta diktatorns glans och makt. Sunniterna var välbeställda under Saddams styre även om baathregimen var kraftft sekulär. Den lilla minoriteten var starkt representerad i de olika råden som styrde Irak. Bland sunniterna finns också våldsamma jihadister, ofta ditresta, med stöd från al-Qaida och andra wahhibitiska och salafistiska nätverk.

Dessutom finns den stora majoriteten, shiiterna, som blivit det största dråpslaget Bushadminsitrationen. I förväg byggde man i många och mycket sin planeringe utifrån den shiitiska befolkningen. Man var övertygade om fleratalet detaljer. Genom att bygga en demokrati baserad på shiiterna så skulle man vända den islamistiska revolution i Iran, många shiiter därifrån skulle kunna öppna dörren mot omvärlden och man skulle bjuda Iran in i värmen igen. Det var en shiitisk man som fick uppdraget att starta det Iraqi Council, det första råder med visst mått av självstyre. Och det var med shiiterna man skulle liera sig istället för med den bedrägliga sunniregimen i Saudiarabien. Nu underskattade man det press som funnits på shiiterna i Irak under Saddams styre. 2003 anordnade shiiterna för första gången sedan den islamistiska revolutionen i Iran en vallfärd till Nadjaf och Karbala (de två heliga städerna för shiiter) vilket attraherade ca 3 miljoner besökare, långt fler än de som genomför Hadjj i Saudiarabien. Shiiterna var också splittrade al-Sistani som representerar en introvert islam med persiska drag. Den är till stor del sekulär men samtidgt rätt tandlös och har inga större sociala projekt. Vid sidan har klanen al-Sadr (som döpt en gigantisk stadsdel till Bagdad till Sadr-city, ett slumområde med starkt socialt engagemang från Sadr-klanen) attraherat många perser med ett mer fundamentalistiskt resonemang där exremismen frodas. Här finns inga band till al-Qaida som i många och mycket är en sunnitisk sammanslutning. Dessa har utgjort en stötesten för Bush och visar inga tecken på avmattning, än så länge.

Lägg till de ditresta jihadisterna som gör allt för att slåss mot korsfararna (och även tatarerna som också lever i det kollektiva minnet som skövlare, tatarerna var de första som skövlade Bagdad, något korsfarana aldrig gjorde). Ingredienserna räcker långt för att berättiga ett ordval där inbördeskrig är inkluderat.

Det hotande inbördeskriget i Palestina

2006-12-20T16:41:00.000+01:00

Palestiniernas regering är på defensiven och håller på att splittras. Presidenten har utlyst nyval och underkänner därmed Hamas som regeringsduglig organisation. Palestina riskerar därmed att falla in i ett blodigt inbördeskrig. Hur ska den konflikten mellan arabismen och islamismen lösas? Vem ska lösa den?

Försvarets expert på mellanöstern, Magnus Norell, är på dagens P1 inne på samma linje som jag förespråkat tidigare. Omvärlden ska inte ta på sig alltför mycket av medling eller ansvar för olika fredsscenarion. Det är palestiniernas eget fel att palestina nu är splittrat. Med tanke på den yttre fiende de har är det förvånansvärt att de trots allt har möjlighet att slåss om inbördes meriter. De har förutsättningar att rikta ilskan utåt, men misslyckas. Jag minns Cecilia Uddéns ord: "Man ska inte underskatta palestiniernas förmåga att misslyckas".

Ingen terror mot muslimer

2006-12-19T21:46:00.000+01:00

I dagens anförande som utrikesminster Bildt höll vid UI förordade han en tvåstatslösning som den enda möjliga lösningen på mellanösternkonflikten. Så sant, det är den enda lösningen. Fast lösningen ligger utanför räckhåll när Israel inte har EN part att förhandla med. Den identitet varmed palestinierna ska bygga sin stat skiftar som en kameleont. Problemet har faktiskt mycket med identitet att göra. Vad vi nu har är två olika grupperingar som gör anspråk på regeringsställning: dessa två representerar två olika identiteter. Hamas står för den islamistiska identiteten där Palestina inte är det självklara målet utan en större Umma, en stor muslimsk gemenskap under den islamistisk lagen. Dessutom finns PLO som är fostrade i Egypten under Nasser med den arabiska identiteten som förebild. Dessa två är nu i schism och märk att det aldrig är frågan om självmordsbombningar nu. Islamister självbombar inte medmuslimer.

Tre typer av islamsk terrorism

2006-12-18T21:08:00.000+01:00

Den första typen av islamsk terrorism återuppstod under åttiotalet på flera håll. Bakomliggande faktorn är givetvis den iranska revolutionen vars förgreningar snabbt spred sig över mellanöstern med både lovsånger och gasdollar som tacksamt togs emot av islamistiska grupper. Den nya generationen som vuxit upp i flyktingläger och kåkstäder blev snabbt tacksamma offer för den hjärttvätt som krävdes för att de frivilligt skulle klä sig i dynamit och offra sitt liv för att spränga t.ex. ett israeliskt café. Målet var geografiskt nära och klart uppfattat som ett defenstivt jihad. Anledningen till att israelerna var ett lovsjunget byte är att Israel praktiserar allmän värnplikt. Det leder till att alla israeler kan betraktas som militära måltavlor. Detta ledde till att sympatierna växte, både utomlands och inom umma (den islamska världsgemenskapen/församlingen).

Den elfte september förändrade det mesta. Nu tog jihad en ny vändning och tog dessutom världens största militära makt på sängen. Genom att få mestadels saudier av ordnad bakgrund, väl orienterade i världen och till synes sekulariserade, att lära sig spaka Boeingplan och flyga rakt in i tvillingtornen. Förutom den monetära vinst som bin Ladin förskaffade sig på världshandeln och den militära reaktion som också måste betraktas som en succé, får reaktionen inom Umma ses som ett misslyckande. Opinionen inom de muslimska länderna, inklusive Ulama (de skriftlärda) fördömde terrororganisationen som oislamsk. Det var inte rättfärdigat utifrån sunna och koranen. Det gick inte att betrakta tvillingtornet som ett militärt mål som man enligt jihad kan angripa i defenstivt syfte. Däremot var taket höjt för nya mindre grupperingar som nu kunde ta eget initiativ till egna angrepp. På något vis gjorde bin Ladin och hans mentala mentor Zawahiri sig till 2000-talets Sayyid Qutb.

I juli 2005 tog den islamistiska terrorn en ny vändning genom att ytterligare evolvera. Då sprängde sig ett antal förortspojkar från Leeds sig själv i Londons tunnelbana. Förortspojkar som aldrig satt sin fot i ett muslimskt land utan hela tiden bott i de trygga kvarteren i England. Nu blev inte syftet lika klart, kopplingen till kriget är inte självklart. Istället har det börjat diskuteras och förklaras i sociala termer. Utanförskap och systematisk diskriminering. Till stor del verkar det vara frågan om pojkar som helt utan koppling till den större jihad som föds ur den internationella terrorekonomin. Vad blir nästa steg? Tro mig, det steget kommer.

USA stödjer nyval i Palestina men ej i Libanon

2006-12-17T22:11:00.000+01:00

USA stödjer det nyval i Palestina som palestiniernas president Mahmoud Abbas nyligen har utropat. I Libanon däremot håller sig USA negativ till tanken på att ett nyval skulle utropas för att stabilisera landet. I Libanon är det den USA-fientliga falanger som är i opposition. Är det konspiration månde?

Knappast, Palestina är på randen till inbördeskrig där väpnade grupper slåss mot varandra. I Libanon är det oppositionen som slåss mot ett grannland och en militär granne som lägger sig i libanesernas inrikespolitik. Där ligger en avgrundsdjup skillnad och tillräckliga orsaker till varför USA bör välkomna Abbas beslut och motsäga sig ett dylikt sådant från libanesernas president Emile Lahoud.

Gör Bush en kursomläggning

2006-12-10T18:45:00.000+01:00

Initativet att invadera Irak var ett initiativ från de neokonservativa, den grupp av tyckare som Bush tyade sig till för att visa på beslutsamhet. Det är den grupp ur vilken Rumsfeldt, Bolton, Wolfowitz m.fl. stammar. Vad Bush nu gör är att ge dessa mindre utrymme till förmån för den mer konservativa stammen. Det är beslut helt i linje med Bakerrapporten som inte kom med något nytt, förutom det som läckt till pressen.

Sammanfattningsvis kan man väl påstå att den inte heller kommer med några visheter av rang. Det viktigaste beslutet är att USA ska avpolletteras från området och de huvudsakliga styrkorna ska vara tillbaka senast slutet av 2008. Vad det betyder för regionen kan man ha åsikter om. Det är inte säkert att det är ett beslut som är till gagn för den irakiska regeringen. Varför?

- Det våld som frodas i Irak är ett våld sprunget ur ett långt missnöje med sakernas tillstånd och osämje mellan etniska och religiösa grupper. Inte främst mot de utländska trupperna.

- Regeringen får mindre utrymme för att föra befäl över områdena och monopolisera bruket av våld helt enkelt därför att skjutkraften förminskas.

- All form av inititativ från den amerikanska regeringen att militärt intervenera i framtida regioner kommer att bemötas med stor skepsis. Hittils har Putin lyckats göra narr av Bush syn på demokrati tack vare Irak. Det kommer att bli än värre ifall inte USA fortsätter att arbeta för att stabilisera Irak. Med all säkerhet som gränsar till visshet kommer vi i framtiden behöva en stark demokrati som kan intervenera mot stater som Iran, Nordkorea och - den dagen - varför inte ett aggressivt Venezuela?

- Det luktar starkt av ekonomiska orsaker. Militären slukar stora ekonomiska resurser som staten hellre lägger på annat. Dessutom luktar det populism och försök att lägga ut mattan för demokraternas blivande presidentkandidat.

Istället tycker jag att Baker borde ha funderat kring en annan statslösning än ett stort Irak. En federation med tillräckligt små enheter att varje enhet inte rimligtvis kan spricka i osämja. Denna federation med hög lokal makt över ekonomin och liten över handeln. Om man utesluter den internationella terrorn som reser till Irak för att slåss i den globala Djihad som utropats av bin Ladin för ett antal år sedan så finns det en misstänklighet mellan de etniska och religiösa grupperna som inte sällan är geografiska. Låt då dessa bli grunden. Där kan man finna enigheten. Där kommer man finna lösningen.

2006-12-06T14:57:00.000+01:00

Idag släpps Baker-rapporten (från Iraqi Study Group, ledd av förra utrikesministern, James Baker) som kommer att staka ut USAs nya strategi i Irak, nästintill oavsett vilka slutsatser som där dras. Bush har hittils undvikit att lägga om riktningen i väntan på slutsatserna som gruppen drar i sin rapport så Bush blir så illa tvungen att ta åt sig av den kritik som där formuleras.

Vad gör man av en forn diktator?

2006-12-05T20:28:00.000+01:00

När Iraks rättsväsende står inför problemet Saddam Hussein, vad är då den rätta åtgärden för att han i framtiden inte ska bli ett problem? Hur ska man ta udden av honom, ge vad offrens anhöriga skulle kalla hämnd samt minimera möjligheten att göra en martyr och symbol för det gamla och stabila av honom?

Ett gammalt talesätt är att det är vinnarna som skriver historien. Det må vara rätt men det är inte väsentligt eftersom vinnarna snabbt glömmer den. Förlorarna däremot, de har inte råd att glömma historien. De kan inte glömma den eftersom de tvingas leva med den i tid därefter. Första världskriget kunde trippelententen lätt lägga bakom sig i glömskans backspegel medan tyskarna tvingades konfrontera sitt nederlag i åratal därefter. En förlust vars minne väckte ont blod till liv.

Var vill jag komma med det då? Jo, att förlorarna, baathisterna och sunnimuslimerna, kommer att tvingas leva i en stat där de anses ha förlorat sin priviligerade status och ställning. Traditionellt sett (sedan al-Rashid på 800-talet) har sunniterna levat med makten över shiiterna även om sistnämnda oftast varit numerärt större, i det landområde i benämnt Irak. Därför är det viktigt för den nya regeringen att den inte skapar en symbol av Saddam som förlorarna tillåts att samlas kring.

Vilka är möjligheterna för domstolen? Släppa honom fri? Naurligtvis inte. Döma honom till ett tidsbegränsat fängelsestraff? Inte det heller. Livstids fängelse? Jo, fast kurderna skulle revolutera mot ett sådant beslut och i gengäld ta än större avstånd från staten Irak genom att kräva full autonomi för det man idag benämner som Kurdistan. Kurderna skulle endast nöja sig med det grövsta straffet, liemannen. Sunniterna å andra sidan skulle genom en avrättning skapa sig en martyrbild där Saddam (som på slutet likt Arafat försökte ikläda sig de islamskt gröna draperingarna) förlustar sig med himmelens 72 jungfrur. Rätt förståeligt med tanke på jänkarnas kaos så är det redan nu många som ser tillbaka på Saddams styre med nostalgi. Precis som kommunismkulten i Ryssland håller på att växa sig allt större. Fortfarande kan man där se äldre människor gråta över Stalins död.

Hur eliminerar man då riskerna att göra en martyr av Saddam? Först måste man inse att landets stora parter inte kan enas kring domen. Vore det för det nya landet Irak så riskabelt att förändra gränsdragningarna? Varför inte göra ett efterlängtat autonomt Kurdistan i norra Irak? Det tror jag är viktigt för den fortsatta processen. Se till att skapa förutsättningar för en nationalstat med stark etnisk prägel ty därigenom kan man enas utan det starka sociala kittet som islam innebär. Fortsätt därefter med mindre områden som de shejkdömen som präglar gulfkusten. Låt träskaraberna bereda sitt sjävlstyre. Shiiterna i öster sitt eget och sunniterna i den triangeln sitt eget osv. Genom en stabil regional bas finns på sikt möjligheter för något federativt kit i ett nytt Mesopotamien med antingen Abbasiderna eller Babylonska förebilder. I ett fortsatt stort Irak finns bara ett socialt kit som kan ena landet utan ammunition och det är islam, det är en utveckling som sekulära liberaler fasar. I umma föds inget gott.

När Israel & Palestina väl sluter fred kommer det inte att väcka några rubriker.

2006-11-30T17:38:00.000+01:00

Alldeles nyligen tog Israel ton och inbjöd till en fredsdialog. Orsaken är att saker och ting börjar röra sig inom Hamas och den palestinska regeringen. Den palestinska premiärministern har avgått till förmån för en annan i syfte att få omvärlden att öppna upp handeln med de palestinska områdena. I nuläget står rätt mycket stilla i den frågan, till frustration för den palestinska näringen. Israel tar då chansen, märk att ingen officiellt har pressat Israel till detta, och inbjuder Hamas att lösa den mest akuta och för Israel mest prestigeladdade frågan: Gilad Shalit; den kidnappade israeliska beväringen. I gengäld skulle Israel släppa en massa fångar från deras fängelse. Dessutom vill man få slut på de raketbeskjutningar mot främst Sderat som daligen äger rum. Tilläggas skall att avsändaren av dessa raketer oftare heter al-Aqsas Martyrbrigader, en annan av de otaliga palestinska terrororganisationer och tredje största storleksmässigt. Dessutom är det känsligt för Hamas-regeringen eftersom Martyrbrigaderna är mer sekulära antiisraeler än vad de är gröna krigare och kopplade till palestiniernas president Mahmoud Abbas. (Förmodligen är Israel det enda skälet till varför inte palestinierna hänför sig i skoningslöst inbördeskrig)

Denna pånyttstartade dialog är varken ny eller spektakulär, ändå vill jag uppmärksamma den därför att den är förutsättningslös tack vare att den inte försiggåtts av någon officiell propå från US State Department eller Kofi Annan och därmed skapat press på parterna.

Israel vs. Palestina är i absolut bemärkelse inte särskilt spektakulär konflikt utan har blivit symbol för en mycket mycket större schism. Den mellan traditionalismen och modernismen i arabvärlden, mellan islam och sekularism, mellan självständighet och kolonialism, mellan arabism, islamism och nationalism. Således är Israel vs. Palestina en riktigt tuff nöt så länge inte de andra problemen är lösta. Antingen så löser man dessa men då handlar det inte om konferenser och nattmanglingar utan långsamma och segdragna processer som tar generationer medan gatorna flödar med blod. Eller så behandlar man Israel vs Palestina som den lilla tvist över en bit skitöken som det faktiskt är frågan om. Låt parterna själva lösa den, slösa inte miljoner på spektakulära konferenser och diskussioner som samlar världspressen. När världen satser dollar på att stötta parterna finns det pengar att tjäna på att hålla fredskonferenserna stången. Knip igen med biståndet, låt parterna själva skapa en dialog och en/två-statslösning. När det finns pengar att tjäna på freden så kommer den inte låta sig väntas på. I samband med att nyligen startade dialogen, som förvånade världen, riktades medieljuset återigen mot muren mellan folken på Kaanan, och, raketerna ökade i antal.

Nu har Israel, än en gång, hotat med att hoppa av dialogen ifall inte raketattackerna avstannar. Den nya palestinska regeringens smekmånad är bestämt över och ser vi ingen förbättring från palestiniernas sida, såväl i retoriken mot Israel som traverklampen vid gränserna så lär inte restriktionerna minska. Hur som helst, intresset för konflikten medför en ekonomi kring fredsprocessen som många livnär sig kring. Bort med den, bort med biståndet och fredskonferenserna.

USAs dominans på väg att rinna ut?

2006-11-28T20:24:00.000+01:00

Flera bedömare (Sydsvenskans ledarsidor, Richard N. Haas, president of the Council on Foreign Relations) anser att USAs hegemoni i världen snart är till ända. Att USAs särställning som världens enda supermakt är på väg att brytas. Ifall det skulle vara sant så måste det innebära någon av följande två scenarion.

USA håller på att krackelera invärtes. Ekonomin håller på att spricka och deflationen vållar landet massarbetslöshet och militärerna revolterar mot den uteblivna lönen. Finns det sådana tecken i världen idag? Nej, naturligtvis inte. Den amerikanska ekonomin blomstrar och växer mest i hela världen. Inte procentuellt sett, det gör tigerekonomierna Indien och Kino men för all del också Uzbekistan med sina 27% i tillväxt. Däremot växer USA mest i absoluta dollar och det vill inte säga lite. Världens största ekonomi blir starkare och starkare och drar ifrån sett i absolut pengamängd. Där finns inga tecken på att USA håller på att tappa den ekonomi som de bygger sin militära dominans på.

Finns det en stat som kan konkurrera med USA som världens ledande militärmakt? Glöm OECD-länderna. I västvärlden finns ingen som ens vill ställa sig upp mot USA. Många tar också upp Kina som en möjlig potentat och konkurrent som världspolis. Väl för att Kina spelar en viktig utrikespolitisk roll som konsument av iransk gas och afrikansk olja men det har aldrig någonsin funnits en ambition hos kinesernas mentalitet att ta över världen. Kina är världen och dess mitt allaredan. Det finns inget utanför Kina som intresserar kineserna, det har varit sant i tusentals år och det finns inget som tyder på att något där har förändrats. Ryssland är handikappat genom korruptionen och har en haltande ekonomi som gör att de inte ens kan kontrollera sin egen bakgård. Så, vem skulle då vara nära att snäppa USA på näsan? Sanningen är att det inte finns ett land i världen som både har ambitionen eller de ekonomiska musklerna att genomföra något dylikt. Inte nu och inte på många år. Däremot kan USA riskera att tappa sitt anseende genom den kalabalik de orsakat i Irak och Afghanistan men ingenstans står att läsa att de tappat sin militära styrka. De har bara låst fast den i Mesopotamien.

Är Syrien verkligen skyldig till dagens politikermord?

2006-11-21T19:51:00.000+01:00

För någon vecka sedan utfrågades en mellanösternkännare i P1:s Godmorgon Världen och som där svarade att Syrien tvingades ge upp Libanon och skänka det till Iran. De internationella påtryckningarna att Syrien skulle ge Libanon självständighet innebar endast att kontrollen övergick till mullornas Iran via det Teheranstyrda Hizbollah.

Libanon är en tredelad stad, dels shiamuslimerna som är den absolut största folkgruppen och som också är den grupp som fungerar som bas för Hizbollah, Guds Parti. Hizbollah är en terrororganisation vars främsta syfte är att skapa en islamistisk stat och krossa Kafirer (otrogna, när invandrare försvenskar ordet blir det ofta "kuffar"). Den organisationen som var den främsta orsaken till att Israel gick till attack i somras har nu återuppbyggt sin militära styrka och faktiskt utökat den. Man är farligare nu än vad man var innan kriget. Således med enkel logik kan man förstå att det endast är en tidsfråga innan kriget bryter ut igen. Det måste det göra, så fort Washington ger klartecken.

De två andra delarna av Libanon är de kristna och druserna. Bägge är i klar minoritet men med förhållandevis stor makt, särskilt historiskt sett. Nu har en av de kristna ministrarna mördats, en playboy och sekulär kristen med en kritisk udd mot Syrien. Alla politiska kommentatorer menar att sannolikheten är stor att Syrien bär ansvaret för dödsskjutningen. Dock vågar inte USA kritisera Syrien offentligt med hänvisning att man inte vill utsätta Syrien för stark kritik när man samtidigt behöver landet för att stabilisera Irak.

OK, fine. Men, är inte Syrien med samma logik beroende av USA? Precis när man ska få tillfälle att leka med de stora grabbarna så beordrar man ett förhållandevis betydelselöst mord på en antisyrisk minister och därigenom riskerar hela projektet att få vara viktig i regionen. Syrien har också haft en tradition att vilja vara den främsta mellanösternregionen, det var där som det panarabiska Baath-partiet uppstod. Enligt mitt sätt att se på det hela så har Syrien inget intresse av att i nuläget mörda den libanesiska industriministern Pierre Gemayel av samma anledning som USA har i att inte kritisera Syrien.

Men, vem har då intresse i Gemayels död? Ja, varför inte skärskåda Hizbollahs motiv? Hizbollah står starkare än någonsin och vill ha en fortsatt destabiliserad region. Hizbollah tjänar på att oroligheterna fortsätter i hela Mellanöstern. Därför skall också oroligheterna i Irak pågå. Kom ihåg de nära banden mellan Iran och Hizbollah. Om Syrien anklagas för mordet på industriministern så skulle Syrien kunna utfrysas av världssamfundet och därmed inte kunna spela en lugnande roll i Irak. Dessutom destabiliseras den libanesiska regeringen kraftfullt och ingen organisation i Libanon har möjlighet att vinna terräng som Hizbollah har. Hizbollah är den verkliga vinnaren i dagens brutala mord. Inte nödvändigtvis Syrien som utpekas världen över, även om dem också naturligtvis har goda motiv att likvidera ministern.

Ett tröttsamt Mellanöstern

2006-11-14T22:05:00.000+01:00

Den allerstädes närvarande krisen i Levanten är minst sagt tröttande. Sommarens kraftmätning tycks inte ha varit avskräckande nog, nu har Hizbollah likt en dåres envishet åter samlat sin nedgrävda arsenal med sprängkraft runt den israeliska gränsen. Sålunda är ett nytt krig att vänta. Inför förra kriget var åtminstone den nyligen syrienfria regeringen i Libanon oprövad. Nu vet vi att den inte bestod provet utan stod handlingsförlamad till skillnad från Hizbollah som blixtsnabbt efter freden med stor skicklighet påbörjade uppbyggnadsarbetet. Hizbollahs styrka har sedan dess växt och blir för IDF en värre nöt än tidigare. Illa.

Dessutom har palestinierna börjat gruppera sig oroligt. Enligt Middle East Times är nostalgin kring den forne diktatorn Arafat större än någonsin. Det är ledsamt att den demokratiska ordningen inte tycks få fotfäste i den arabiska och islamiska världen. Å andra sidan är det lika ledsamt att demokratier som Israel utan större omsvep kan ursäkta den fruktansvärda attacken som förra veckan dödade nästan tjugo civila palestinier. Oförlåtligt, inte att misstaget skedde för det är sånt som händer i krig, utan det är oförlåtligt att ingen tvingats lämna sina uppdrag och ställs inför rätta. Någons misstag har lett till tjugo civila dödsfall. Denna någon skall ställas till svars. Det är en grundregel i ett liberalt demokratiskt samhälle, man är personligen ansvarig för sitt agerande.

Finns det då något hopp i nuläget för arab/jude-konflikten? Nej, tyvärr. Jag kan för närvarande inte se någon sådan. Min förhoppning är istället att omvärlden slutar lägga sig i, inte sluta bry sig men att engagemanget för konflikten skulle avta. Märk att det i Israel/Palestinafrågan inte finns pengar att tjäna, inte i jämförelse med de konflikter som finns i oljestinna områdena. Nä, på Levanten finns endast prestigen och den politiska immortaliteten - inte att underskattas den heller. Men låt nu parterna själva tröttna på kriget och förstörelsen, som man gjorde i Nordirland. Först då finns en förhoppning om en bestående fred. Nu känns det snarast som om parterna vill fortsätta våldet. Laissez faire

Hussein ska hängas

2006-11-06T19:58:00.000+01:00

I söndags kom den första rättegången mot Iraks forde president och diktator Saddam Hussein ände i en första dom. Som väntat blev domen å det grövsta slaget, dödsstraff. Innan jag kommenterar domen tycker jag att det är värt att reflektera över avrättningsmetodet: hängning. Det visar att domstolen inte bara finner honom skyldig till de avskyvärda brott han beordrat, man väljer också att avrätta honom på det nesligaste sättet som fortfarande är i bruk. Näst halshuggning är hängning något som i forna dagar endast är reserverat för tjuvar & förrädare. Desertörer och fegisar skjuter man medan de lägst stående tvingas upp i galgen.

Som varm vurmare av de liberala idéerna tar det mig emot att Hussein fick sitt dödsstraff, liksom alla andra som döms till döden av domstolar. Däremot kommer jag knappast att rusa ur huse till hans försvar och upprättelse. Vissa domar är mindre fel än andra. Däremot är jag inte motståndare till hans dom av de orsaker som vissa ger utlopp för. I dagens Sydsvenskan ger Jan Hjärpe sin syn på det hela och han menar att Hussein kommer att bli ännu farligare som död ledare än som levande. Hjärpe åsyftar på att han i fängelse kan användas i propagandasyfte för att pacificera motståndarna. Som död kan hans minne förvanskas och förvridas av hans anhängare.

Där tar Hjärpe fel. Hans anhängare utgör en mycket liten del av oroligheterna i Irak. Det är ingen stor majoritet av baathisterna som spränger bomber och mördar civila. Det är andra civilgarden och kriminella och iranstödda islamister som står för den biten. När det gäller de sunnitiska baathisterna drivs de av ett högst reellt motiv, att återinstallera Hussein på presidentskapsposten för att åter vinna de fördelar som minoriteten sunniterna innehade under hans ledarskap. Genom att avrätta Hussein kommer man att svepa under fötterna på den lilla delen av befolkningen. SRs korrespondent Cecilia Uddén rapporterade att Irak på söndagen, dagen för domslutet, var exceptionellt lugnt och endast en handfull människor mördades, mot det vanliga hundratalet. Hans dödsdom mottogs således utan blodspillan och det finns inget som antyder att hans dödsbesked skulle ge annorlunda utslag. Glöm inte att islamisterna också hatar Hussein för hans sekulära styresskick. Lugnet i Irak är naturligtvis önskvärt och dödsstraffet mot Hussein klandervärt. Däremot är dödsstraffet inget hinder för freden. Troligen tvärtom.

Syriens många ansikten

2006-10-31T07:35:00.000+01:00

Vad ska man tro om polisstaten Syrien? Ett land vars budget till nästan hälften består av militära utgifter och en diktator som ärvt makten av sin far och fortsätter att styra landet med stark socialistisk prägel. En polisiär diktatur utan starkt rättsskydd men samtidigt en mosaik av religiösa minoriteter som lever samman i landet. En majoritet av befolkningen är sunni- eller shia- muslimer (sunni i majoritet). Alawiterna, innehar ledande positioner i samhället och det politiska livet. Andra muslimska minoriteter är druser och ismaeiliter. Andra kristna samfunden (t ex det grekisk ortodoxa; grekisk katolska, syrisk ortodoxa, maronitisk katolska och protestantiska) utgör cirka en tiondel av befolkningen. Vad skulle hända den dagen då regimen faller? Skulle situationen likna den i Irak när regimen där föll. Skulle Syrien också närma sig ett inbördeskrig? Regimen i Syrien har vid flera tillfällen som svar på bristen på demokrati svarat att demokrati per automatik skulle innebära en liknande utveckling som den i Irak. Den invändningen är inte helt utan poäng eller trovärdighet. Tack vare den huvudlösa utvecklingen i Irak kan diktatorer i Syrien plocka poänger, inte bara utomlands utan framförallt i det egna landet. Med all sannolikhet som gränsar till visshet har intresset för demokrati minst sagt svalnat i Syrien efter grannlandets pågående Golgatavandring.

Samtidigt rapporterar Cecilia Uddén från Damaskus att Syrien är det enda landet som nästan förbehållsfritt tar emot irakier som flyr fran Bagdad. Där plockas poänger i arabvärlden och sticker upp ett finger mot hela västvärlden som själv säger sig mana om mänskliga rättigheter men inte vill ta emot flyktingar som söker skydd. Syriens president al-Assad gör sällan hemlighet av aspirationen att vara den främsta arabnationen. Det parti som användes som språngbräda för den unga Saddam Hussein, Baathpartiet har sitt ursprung i Syrien (och nazismen faktiskt) och har i sitt ursprungsmanifest en enad arabvärld som främsta mål. Nu är islamismen alltför stark för att arabismen skulle kunna vinna betydande terräng men det är illa nog att den syrianska antidemokratin har möjlighet att vinna anhängare.

Samtidigt visar den Syrien återigen sitt fula tryne. Idag morgon diskuterar Kurdo Baksi om sin vän och kollega, Shákir al-Dojáili, som enligt rykten har fängslats i Damaskus sedan 19 månader tillbaka. Enligt Baksi fängslades han för att han arbetade för återuppbyggnaden i Irak genom den irakiska regeringen som i sin tur ansågs arbeta för den amerikanska administrationen. Så där ja. al-Dojáili är skyldig och klar. Därför ska han in i fängelse.

Eva Boss om den arabiska identiteten

2006-10-29T16:51:00.003+01:00

I dagens Sydsvenska Dagbladet skriver Eva Boss om suezkriget 1956, apropå femtioårsdagen:

Det är också ett stort gap mellan regimernas strävan och folkets. Ledarnas huvudmål är att sitta kvar vid makten. De ser amerikanerna som ett långvarigt skydd. Därför trycker de ned all opposition.
Deras folk däremot känner bitterhet och förtryck. De vill uppnå någon form av förenad arabisk nation och känner att de aldrig uplevt oberoende.

Gott så. Förenklingen kring vad folket känner är i mitt lag väl generaliserande men låt gå. I nästa mening förklarar hon att folket vill tillbaka till den situation som rådde på 900-talet. Genom detta vill hon förklara varför Nasrallah och Hussein kan framstå som stora ledare bland araberna. Här gör hon kullerbytta ty Hussein måste väl ändå räknas som en av de ledare hon ovan buntade ihop med amerikanerna? Låt gå för det också. Den arabiska ledaren som stod i centrum för suezkrisen var naturligtvis Nasser och även han skulle, enligt Boss, framstå som den enande ledaren i arabvärlden, precis som på 900-talet?

Nej, nej nej. Arabvärlden på 900-talet var inte den värld som man gärna vill framhävda. Det fanns ingen stor centralmakt som garanterade freden. Statsstyren var uppdelat i många små stater med oberoende regioner och lokaler. Abbasidenras mäktiga rike med centrum i Bagdad hade vittrat sönder och Fatimiddynastin i Egypten förtjänar inte samma storhet som abbasiderna. Inte heller kan man på fullt allvar framhävda araberna i Hispania som några exceptionella statsbyggare. Vad som istället rådde och enade arabvärlden var kulturen. Poesin, läkekonsten, språket (! framför allt), ekonomin (araberna införde ett bankväsende som gjorde att resenärer slapp korsa den farliga öknen med sina rikedomar), vetenskapen, astrologin, matematiken, osv. Genom detta samhällskitt knöts en arabisk identitet som medförde att handelsgränserna förtvinade och folken enades i arbetet.

Vad vi ser idag är långt ifrån detta. Nu har vi halvtarka stater bland splittrade samhällen som upprätthåller perverterade socialistpolisstater. (Fick jag in "skurk" där också?) Nationalisera suezkanalen? Skulle det påminna om ett tillstånd på 900-talet. Nej, bevare mig väl.

Svart moln över Mellanöstern

2006-10-25T20:25:00.000+02:00

Och över Kairo i synnerhet. Denna megastad med 16 miljoner invånare är en av världens mest förorenade städer. För sjunde året i rad har ett mystiskt svart moln uppenbarat sig över staden. Kvävedioxidhalterna överstiger med nästan 100% de gränser som WHO lagt. Även andra föroreningar är långt över de gränser som gäller vid förgiftningar. Kario är kort och gott en ohälsosam stad att vistas i, än mindre att bo i. Varför är det så? Staden har med sin historia en potential att utvecklas till en världsmetropol och centrum för både vetenskap, handel och turism.

Jo, det förbannade nepotismen och myglet som är allestädes närvarande i den genomkorrumperade Mellanöstern. Här tillåts inget företag växa och eventuella vinster investeras inte i utvecklingen eftersom de politiska ramarna inte är tillräckligt stabila. Frånvaron av en stabil statsmakt förhindrar uppkomsten av ett investerarklimat. Människorna i Kairo måste få utvecklas ekonomiskt till den gräns när man har så pass mycket brödsmulor över att man anser att de överblivna kronorna bäst investeras i bättre luft.

Uselt Mubarak. Molnet hänger över dig. Uselt.

Bön i al-Aqsa§

2006-10-22T20:59:00.000+02:00

I fredags inföll den sista fredagen i Ramadan, muslimernas heliga fastemånad, som pliktskyldigar en gemensam bön i moskén. Tiotusentals palestinier tog sig in i Israels största stad Jerusalem och till den en av de heligaste moskéer inom islam, al-Aqsa mosken.

Förutom en mindre skärmytsling vid Betlehem chechpoint där militären kastat tårgas mot upprörda palestinier så avlöpte hela evenemanget problemfritt. Det är positivt. Palestinier och israeler måste kunna hantera sina kulturskatter gemensamt. Jerusalems gamla stadskärna är odelbar.

Integrationen i Malmö

2006-10-19T17:58:00.000+02:00

I dagens Sydsvenskan diskuterar Aje Carlbom integrationen i Malmö, därmed är det klart att det är integrationen mellan arabiska muslimer och traditionella svenskan. Likt de flesta kulturrelativister menar Carlbom att det inom Islam inte finns något som främjar kriminalitet och ligisternas fördärvliga aktiviteter som fått karaktärisera och blivit kännetecken för de muslimtäta förorterna. Nej, där har hon helt rätt. Inom islam finns inget som förespråkar ligism. Ändå är det så att islam ligger till grund och bidrar till att sådana problem finns och Carlbom formulerar själv orsaken till det utan att vara medveten om det. Han formulerar sig utmärkt:

I ett liberalt perspektiv är deras modell traditionellt orienterad, och ytterst få saker lämnas åt slumpen. Barn ska ges en tydlig moralisk fostran, de ska lyssna till sina föräldrar, unga människor ska hålla sig på mattan sexuellt (flickor och pojkar ska hållas åtskilda) och ta ansvar för sig själva och andra. Dessutom betonar islamisterna att unga människor ska utbilda sig i islam och på andra sätt. Om alla muslimer följde islamistisk ideologi till punkt och pricka skulle Sverige ha i runda tal 300 000 gudfruktiga medborgare som arbetar hårt, håller ordning på barn och ungdomar, tar hand om äldre, har hårda regler för otrohet och lever helnyktra liv. Perfekta arbetare, med andra ord.

Jag fastnar särskilt i det första påståendet även om hon har rätt även i det senare: "ytterst få saker lämnas åt slumpen". Här vill jag rikta in mig och formulera problemet. Islam lämnar få saker åt individen att själv avgöra. När en ung invandrare ska göra sina val i livet pendlar livet mellan två disparata ställningar. Antingen tar han till sig av islam och fortsätter betona sin muslimska identitet. Det innebär att man viker sig för islamisterna och agerar enligt någons tolkning av islam i alla frågor. Därmed tar man avstånd från ett modernt leverne. Islamismen betonar det traditionella livet och går inte att förena i moderniteten i alla aspekter. Sexualiteten är en av dem.

Den andre möjligheten är att lämna sitt muslimska arv och försöka förena sig med det svenska samhället. För det första blir man av islamisterna inte accepterad utan betraktad som omoralisk och nihilistisk. Och vad får man av det svenska samhället, ett 14h-kneg på Falafelkungen? Eftersom ekonomin bland de invandrartäta förorterna är minst sagt underutvecklad och bidragshämmad är möjligheterna att utveckla affärerna få. Invandrare startar fler företag per capita än de genomsnittliga svenskarna. Och trots en hög akademisk examen, hur många företag finns på Ideon eller andra forskningskomplex.

Därför är islamismen ett hot mot integrationen, mer specifikt är islam ett hot mot integrationen. Inte för att den förordar ditten eller datten, utan för att den de facto förordar så mycket inom livets olika aspekter att varje form av västerländsk konformism står emot islam. När muslimska flickor inte får följa med pojkar hem efter en nykter runda på krogen uppstår en stor spricka mellan de flickor som får, och de som inte får. Så enkelt är det för att ta ett exempel, det finns en lika klar uppdelning inom andra aspekter. Islam är inte vad som står i koranen, islam är vad våra muslimska förortspojkar och flickor får eller inte får.

USA ut ur Irak, säger vänstern. Nej, säger terroristerna.

2006-10-16T21:35:00.000+02:00

En grupp maskerade terrorister förklarade i helgen att man endast kan tänka sig att förhandla med USA. Gruppen består av en rad militärer och därmed forna Baath-partister. Deras mål är att återinstallera den forne diktatorn Saddam Hussein som statschef i Irak. Virrhjärnor så det står härliga till. Gruppen kallar sig Islamiska Armén och kämpar tydligen för den sekulära denvåldshärskaren. En statschef som var alla aktiva muslimers fiende. Det sägs att i en demokrati finns plats för alla men bredden på ideologiska grupper torde vara större i krigshärdar.

Vapenvila, till vilken nytta

2006-08-15T22:29:00.000+02:00

I dagens DN finns en lång artikel om förstörelsen i Libanon. Det är verkligen ingen upplyftande läsning. Idag är det vapenvila mellan parterna och man väntar på internationell fredsstyrka som ska anlända. Vad har egentligen åstadkommits, förutom all förstörelse i företrädesvis Libanon? Tja, inte mycket. Inget alls egentligen. Hizbollah har verkligen bombarderat Israel och kanske är deras raketer på upphällningen men det löser man kvickt genom att beställa nya från Teheran och Syrien. Det var sannolikt av den anledningen som man (tvingades) gå med på vapenvila. Israel har genom alltför hårdför förstörelse tappat världsopinionen (ifall de någonsin haft den?) och hade inte klarat att säga nej till FNs resolution. Däremot löser denna resolution inget. Hizbollah har passerat GÅ och kan snart inkassera 4000:-. Om något år är det dags för ett nytt varv på spelplanen.

Huvudlöst av Hizbollah

2006-08-13T11:33:00.000+02:00

I sista minuterna av morgonens Godmorgon Världen rapporterades om en stundande fångutväxling som Israel skall ha gått med på att genomföra. Förvisso ser jag positivt på en sådan fångutväxling men samtidigt verkar inte Hizbollah och Nasrallah stödja den vapenvila som FN basunerat ut. Nasrallah sade, enligt detta inslag, att Hizbollah kommer att fortsätta attackera israeliska soldater som befinner sig inne på Libanons område. Orimligheten för Israel att få ut samtliga soldater till imorgonbitti tydliggör Hizbollahs fientliga inställning till vapenvilan. Att i ett sådant läge acceptera en fångutväxling kan utnyttjas som ett tecken på nederlag i islamistiska läger. Vilket det naturligtvis inte är. Eller är det så ändå? Israel kan inte fortsätta rensa i södra Libanon. Den reguljära armén kan inte vinna mot guerillan. Ju längre Israel befinner sig i södra Libanon, desto starkare blir Hizbollah i den allmänna opinionen. Israel kan inte vinna detta krig, de kan endast få Libanon att tillsammans med FN-styrkor hålla Hizbollah i schack. Har det då förändrat något? Nej, förutom att ytterligare några fångar i israeliska fängelser släppts, det är positivt. Samtidigt har Saudiarabien möjlighet att stärka sina positioner i samband med återuppbyggnaden. Det kommer att bli problematiskt och riskfyllt när saudierna bygger sunnitiska wahhabitmoskéer för sina oljedollar i det shiamuslimska Libanon. Komplext sa Bull.

En stundande resolution

2006-08-11T16:59:00.000+02:00

Så väntas FN vara klar med utformandet av sin resolution och initierade källor säger att den kommer ikväll, svensk tid, eller imorgon lördag. Egentligen tror jag inte att det spelar någon avgörande roll. Israel vill först hinna rensa södra Libanon upp till Litani-floden innan man går med på att trappa ned. Av erfarenhet vet man i Israel att en FN-styrka inte har kraft, mandat eller vilja att avväpna Hizbollah. Därför tänker man göra det själva. Gott så. Att rensa området upp till den strategiskt viktiga floden är viktigt för att skapa den säkerhetsbarriär som gör det omöjligt för de vanligaste rakettyperna som Hizbollah besitter att flyga över den israeliska gränsen.

Formuleringen på resolutionen kommer troligen inte att innehålla ett krav på vapenstillestånd, snarare ett slut på stridigheter. Det viktigaste för FN är att få med Israel på noterna och övertyga dessa om att en FN-styrka är stark nog att hindra de muslimska terroristerna från att beskjuta Israel. Tveksamt om så är fallet.

Jag hade hellre sett att Nato kraftfullt agerat och deltagit i kriget mot Hizbollah. En sådan armé hade kunnat söka hjälp hos den libanesiska regeringen som förklarat sig villiga att själva förlägga trupp i de södra delarna. Naturligtvis är det alltför riskabelt att låta den libanesiska armén själva hålla Hizbollah tillbaka, det skulle endast sluta i att armén upplöses och inbördeskriget vore ett faktum.

Om en begränsad libanesisk styrka tillsammans med Nato rensar ut Hizbollah i enlighet med vad Israel gjort, fast åtskilligt varsammare tror jag vi hade kunnat se en mer hållbar lösning, precis vad USA hela tiden sagt sig eftersträva. Problemet är bara att det inte finns ett Natoland som har viljan att delta i stridigheterna. Strider i bergsområdena i södra Libanon i juli och augusti är förmodligen inte vad någon general hade i åtanke när sommaren planerades. Dessutom hade företaget blivit ett långsiktigt och varken smärtfritt eller smidigt. Därför ser vi istället en omvärld som heller förlägger en pissljummen FN-styrka som inte kommer att åstadkomma ett skvatt.

Terrorism mot västerlandet

2006-08-10T20:18:00.000+02:00

Brittisk underrättelsetjänst har avslöjat en stor terrorcell med planer på att sprida förstörelse genom bomber av flytande sprängämne. Någon som blev förvånad över att det var muslimer med ursprung i mellanöstern som var ansvarig?

Varför varför och varför? Det går inte att första varför detta folk så lättare än andra tar till så ytterst drastiska metoder? En artikel av den numera framlidna Eqbal Ahmad, Profile of the Religious Right. Där menar Ahmad att terrorismen uppstår i förvandlingen från jordbrukssamhällen till industrisamhälle. I den övergången tappar människan sina rötter och sin identitet och där kan den konservativa och tillbakasträvande religionen fungera som en identitetsbärande kraft.

Ashmad skrev den i mars 1999 och stämmer säkert väldigt bra just då. Idag tror jag att bilden har förändrats mycket. Ahmad kan med den analysen inte förklara varför brittiskfödda invåndare i Leeds väljer att spränga sig i den brittiska tunnelbanan. Terrorismen har komplicerats sedan kraschen mot WTC.

Fred utan land, Edward W Said. Libanon och Hizbollah utifrån en bok av Said

2006-08-09T22:51:00.000+02:00

I en samling texter som tidigare publicerats i diverse internationella tidningar ger den numera framlidna Edward Said ut dessa i en antologi. Said är en kristen palestinier som efter Israels utropande och det första kriget tvingades fly och hamnade sent om sider till Amerika där han numera besitter en professur. Han har också varit engagerad i PLO men sedan Arafat skrev under Oslo-avtalet har Said brutit all kontakt med honom. I denna bok driver han vissa teser som jag strax ska förklara och kommentera.

Eftersom boken kom ut i mitten på nittiotalet har den nu några förödande år på nacken och det mesta den kommenterat har, i en första anblick, åldrats och blivit omodern. Trots allt finns några anledningar att läsa den. Genom att se Saids förutsägningar retrospektivt kan man säga något om hans antaganden. Dessutom har kanske mellanöstern trots allt inte ändrats väsentligt. Den fredsprocess som bedrevs på nittiotalet är Said ytterst kritiskt gentemot och sätter citationstecken kring hela uttrycket. Med det menar han att det inte är fredsprocess i så hög grad som det är en process för Arafat att legitimera sig och förankra sin position som palestiniernas ovalda och självutnämnda ledare och talesman.

Det första som fattas en ordentlig fred är den information som palestinierna behöver. I ett första led skulle Said vilja se en internationell folkräkning av samtliga palestinier, både i sina områden och i exil. Vad Said kritiserar Arafat för är att ge upp hoppet för alla palestinier som lever i flyktingläger utanför Israel och Palestina som andra klassens medborgare och för alla som arbetsmigrerat i andra stater för att arbeta. Said menar, med all rätta, att Osloavtalet förvandlat dessa människor till statslösa flyktingar som inte kan ta sig någonstans. Det är inte ett helt felaktigt antagande och en folkräkning skulle kunna bli startskottet för den nationella samlingen som så väl behövs för att bjuda Israel en motpart. Det blir intressant när man tar i beaktande det nuvarande kriget i Libanon. Vad som där hänt är att det bland shiamuslimerna (varur många är ur palestinsk härkomst) har uppstått ett tillräckligt stort missnöje som statsmakten inte lyckats hantera. Följande fråga uppstår då: varför kan inte samma hända i Jordanien och Syrien? Förvisso finns en större och stabilare statsmakt där men missnöjet borde spridas även där. Finns risken att självmordsbombare börjar attackera Israel även från dessa gränsposteringar? Även om palestinierna inte har agerat aktivt i långt samma proportion som vid förra inbördeskriget så är de en krutdurk och ett orosmoln i Libanon. Igår attackerade israelerna ett palestinskt flyktingläger och enligt morgonekot idag (ons 9/8) var syftet att komma åt högt uppsatta ledare inom Fatah.

Lyssnar man på Said är han onödigt negativ och pessimistisk men det är ändå en inte oväsentlig poäng och farhåga. Vidare argumenterar Said för att man behöver utveckla en informationsbank med nödvändig kunskap för att kunna förhandla en hållbar fred. Tag bara en sådan viktig sak som att palestinier saknar självproducerade kartor. De kartor som finns tillhandahålls av israelerna och en karta är inte alltid en karta. Se t.ex. på de svenska Europa- eller världskartorna och jämför Sverige med Spanien. Enligt nationalencyklopedin är länderna lika stora ytligt sett men på de flesta kartor är Sverige väsentligt större.

Naturligtvis håller Said och undertecknad diametralt olika ståndpunkter, där Said anser att palestinierna alltför länge agerat individuellt och istället bör börja tänka kollektivt häpnar jag inför detta. Felet är inte att palestinierna agerat individuellt utan att de inte kan samsas och enas under en minimal statsmakt. Det är långt ifrån samma sak som att tänka kollektivt, utan att de lyckas samsas under en demokratisk flagg. De demokratier har i det publika fältet, inte lyckats distansera sig från de västerländska demokratier till vilka palestinierna inte upplevt positiva erfarenheter. Ifall Israel vill sluta fred eller endast ett avtal med palestinierna, vem ska de då underteckna fördraget med? Kollektivt tänkande har vi dessutom sett nog av i ungdomligt naiva texter. Vad som behövs är demokrati. Den kopplingen saknar Said alltför ofta.

Said har också en alltför positiv inställning till Hamas och Hizbollah tack vare att de är gräsrotsrörelser. Kanske är det symptomatiskt för hur världens inställning till terrorism har skärpts sedan 11/9. Idag har vi mindre sympati för rörelser som bedriver terror. Said uppvisar också en nonchalans gentemot demokratiaspekten som han delvis utelämnar. Förvisso är det argumentet inte helt relevant, en demokrati får aldrig fria händer gentemot icke-demokratier och kan med moralisk rätt genomdriva vad helst.

Arafat unleashed

2006-08-09T20:33:00.000+02:00

När ska den stora uppgörelsen med palestiniernas förre despot, kalif, sultan och diktator Yassir Arafat ske? Jag väntar fortfarande på den tegelsten om hans liv och leverne som belysa och pensla de diktatoriska dragen i hans handlingar. Som visar hur han dömer egna palestinier till döden, hur de torteras till döds eller helt sonika arkebuseras av sina egna landsmän. Hur Arafat varje morgon mötte tidningsredaktörer för att diktera rubriker och pressinnehåll. Hur han kastade redaktörer som inte tryckte hans diktamen ordagrant på första sidan i fängelsehålor. Hur Arafat såg statens befattningar som privilegier han själv kunde skänka som förläningar till mäktiga familjer vars beskydd han behövde. Hur han utnyttjade de monopol som hans socialism innefattade till att själv sko sig och göra affärsklipp. Hur biståndspengar som skulle användas till uppbyggnad av en palestinsk stat hamnade i hans egen ficka.

Samma bok skulle också vara en uppgörelse med den franska hållningen i mellanösternkonflikten. Hur Frankrike genom åren har hållit denna despot om ryggen och skänkt honom en fristad i vilken han kunnat investera sin förmögenhet. Samtidigt är det ett rent mysterium hur denna man som misshandlat sin befolkning och svikit den majoritet av palestinier som befunnit sig utanför Västbanken och Gaza och vänt dem ryggen, fortfarande hyllas av befolkningen. Genom hans gärningar har miljoner palestinier boende utanför de palestinska områdena kommit att betraktats som statslösa och drömmen om ett återupprättat Palestina har grusats. Det viktigaste problemet i Palestina och arabvärlden i stort är det sviktande ledarskapet. Det är den enskild viktigaste faktorn som hindrat den demokratiska parlamentarismens framväxt.

Samma bok skulle också sätta hans svenska vänner (bl.a. Guillou) i sank på samma sätt som Jan Myrdal attackerats den senaste tiden sedan sanningen om Kambodjas inbördeskrig och Röda Khmerernas förehavanden belysts i en nyutkommen bok. I dikotomin demokrati och icke-demokrati är valet av ställningstagande inte oviktigt. Arafat har aldrig varit den självklara palestinska ledaren förutan befolkningen varit maktlösa. Arafat var den korrumperade opportunisten som charmade en hel aristokrati och gjorde sig – efter vad många tyckte – oumbärlig. Den succé han fick i rollen som terroristledare vändes i besvikelse när rollen övergick till att bli statsman. Valet mellan att bli ihågkommen som lyckad terrorledare och misslyckad och korrumperad statsman är valet inte lätt. Två lika osmickrande porträtt.

Semester i några dagar.

2006-08-04T10:27:00.000+02:00

Nu ska jag på aborrfiske i ett par dagar. Därför blir nog bloggandet sparsmakat i några dagar. Vad som istället ska smaka är den rökta abbarn. Låt under tiden hoppas att Israel går med på en fördelaktig fångutväxling, att FN får till stånd en tydlig resolution mot Iran och Hizbollah. Att Syrien ger med sig och tar sin hand ifrån Hizbollah. Att EU kan samsas och terrorstämpla denna organisation. Att Saudiarabien utan krav på motprestationer eller wahhabitiska moskéer återuppbygger de viktigaste handelslederna i och ur Libanon. Att våldet i Irak trappas ned och regeringen kan få kontroll över området. Samma gäller Libanon. Att Mubarak meddelar sin avgång och utlyser fullt demokratiska regeringsval. Att samma sedan sprider sig till Jordanien, Saudiarabien och gulfstaterna. Att Iran sekulära regering sakta med säkert bygger upp en stabil opposition som sakta men säkert kan ta makten från mullorna och Ahmadinedjad. Men det är nog för mycket att hoppas på.

Vi ses nästa vecka.

Apropå demonstrationerna

2006-08-04T08:00:00.000+02:00

Apropå demonstrationerna som jag skrev om tidigare. Visst kan shiamuslimerna demonstrera angående kriget i Libanon. Men vilken sida valde de? Doh! Varför skulle shiamuslimerna i Irak demonstrera mot kriget i Libanon? Vore inte en nationell demonstration mot det inhemska våldet mer logiskt att demonstrera mot? Tydligen inte.

Islamismen ser inte ut att tappa i styrka sedan den växte sig stark på sjuttiotalet. Det behöver inte vara en tragedi men eftersom den konsekvent ersätter sekularism och demokrati så är det just det.

Ekot, FN och fred

2006-08-03T19:32:00.000+02:00

Vad har SRs reportrar för bild av FN när man utropar att FN är nära en resolution som kommer att innebära fred i Libanon (kvart i sex-ekot)? Hur ska det gå till? Ska man tala omkull Hizbollah? Bla bla bla.

Var är demonstranterna

2006-08-01T21:38:00.000+02:00

Fram till i vinter trodde jag att den skandinaviska traditionen att fredligt demonstrera på gatan var en typisk skandinavisk tradition. Trots all terror som bedrivits i profetens namn (9/11 mfl.) så har jag aldrig sett en större demonstration inom islam. Kom ihåg att demostrationerna mot shahen till mesta del var sekulärer och liberaler som demonstrerade, inte främst muslimer. Döm av min förvåning när miljoner och åter miljoner muslimer tog till gatan för att demonstrera när en morgonblaska tusentals kilometer bort hade publicerat halvtaskiga karikayrer på profeten. Var var dessa när fulltankade flygplan flög in i tvillingtornet? Var är dessa människor nu när Hizbollah hotar att kasta Libanon, vars demokrati är i sin linda, in i ett nytt blodigt inbördeskrig. Kan det vara så att dessa muslimer inte är demokrater i sinnet? Tyvärr tyder mycket på det. Det är en tragedi att ordet demokrati kommit att betyda något fult i det allmänna sinnet.

Israel är ingen apartheidstat

2006-07-31T23:38:00.000+02:00

Återigen har Israel bombat en i fel riktning. En by har träffats med 60 civila offer, de fletsa barn och kvinnor. Det är exakt sådana här aktioner som föder terrorism bland den vanliga befolkningen. På inga vis är Israel omedveten om detta men de har uppenbart sett andra faktorer som viktigare. Vad är då detta?

Jo det är återigen tidsfaktorn som är den viktiga. Israelerna har skapat sig ett rykte om att vara oövervinnererlig och osårbar. Minns sexdagarskriget där man krossade grannländernas arméer på bara sex dagar. Alltså är det en seger för Hizbollah för varje dag som Israel inte vinner. Därför brassar man på med grananterna till priset för totala missar som de som nyligen skett. Synnerligen olämpligt, främst eftersom det genererar Hizbollah-anhängare. Sekundärt eftersom det skadar civilbefolkningen. Den sista kommer i andra hand eftersom krig alltid skadar civilbefolkningen och det är inte Israel som är ansvarigt till varför detta krig utbrutit.

Jag är en israelvän eftersom de är en demokrati, den enda demokratin i den regionen. Motargument mot detta brukar framföras om att Israel är en apartheidstat som inte tillser att alla är lika inför lagen. Förvisso har Israel märkliga lagar som reglerar vilka som får tillkomst för vissa tjänster och inte men vilket land har inte det. Många arabländer (däribland Libanon) är än värre inom detta. Och för att ta vårt eget land där vi låter asylsökanden bo i åratal i förortsgetton innan de ens får veta huru Moder Svea behagar låta dessa få uppehållstillstånd. En engelsman får komma hit och börja jobba på studs om man vill, men kommer man från ett arabland eller ifrån Afrika så krävs uppehållstillstånd. Apartheid? Nej, låt oss spara det uttrycket,

USAs ståndpunkt

2006-07-30T23:21:00.000+02:00

USA vägrar anta det som resten av värden proklamerar, ett vapenstillestånd. Både EU och FN vill se att ett vapenstillestånd så fort som möjligt upprättas. USA vägrar och ger Israel sitt fulla stöd om än med en försiktig vädjan att vara restrektiva med sina attacker.

USA agerar helt korrekt. Det är hög tid att vi ser ett förändrat Mellanöstern. Mellanöstern är den regionen i världen som är minst demokratisk, har minst antal kvinnor i parlamentet och har den lägsta läskunnigheten, förutom Afrika söder om Sahara. Det är en skam för ett område som historiskt sett har präglats av stora civilisationer. Minns Abbasidriket, Safavidriket och det Ottomanska riket. Det är ingen dålig bakgrund och tradition att vila tillbaka på. Hur har det då gått så illa? Den frågan är naturligtvis inte lätt att besvara och det finns naturligtvis flera orsaker. Vilka de är vill jag inte ge mig in på just nu. Däremot vill jag nämna en faktor som jag inte tror spelar någon roll för den eländiga utveckling vi sett.

Kolonialismen var i Mellanöstern inte särdeles framträdande och för länder som Iran var den helt frånvarande. Det går inte efter så lång tid att fortfarande hävda att det skulle vara arvet från en kolonial tid som omöjliggör en demokratisk framväxt. Den faktorn är inte relevant och användbar. Libanon är förvisso rätt komplicerat eftersom det landet är fabricerat utifrån tre disparata folkgrupper (kristna maroniterm, druser och shiamuslimer). Men det är nu lång tid sedan de återfick sin självständighet och lång tid på sig att etablera sin sekulära nation men misslyckats. I detta fall är heller inte oljan något argument ty Libanon är helt fri från större naturrikedomar. Den enda råvaran det landet har, eller åtminstone har haft, är cederträdet som är en stor symbol för landet.

USA vill se ett nytt Mellanöstern växa fram och det är också min åsikt om vad som borde göras.

Hjärpe igen

2006-07-29T13:00:00.000+02:00

I dagens Sydsvenska Dagbladet skriver Hjärpe en smal kolumn om utvecklingen i Mellanöstern. Naturligtvis inleder han med att berätta om sig själv och landar slutligen i ett konstaterande att det bara finns två vägar till fred i Mellanöstern. Antingen ett "pax americana" där USA tar hand om allting eller en federativ statsbildning, ett "Mellanösterns förenta stater".

En professor har talat. Hjärpe har således övergivit hoppet om en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Man får inte glömma att roten till den terror som förhindrar en långvarig fred är just denna konflikt. Med en fred mellan dessa parter försvinner existensberättigandet för många grupper. Hur når man då en sådan fred, jo ta bort alla incitament för de som vinner på en förlängd konflikt. Att enas kring detta är mycket lättare än att enas kring ett "Mellanösterns förenta stater".

Ryktena börjar surra

2006-07-29T09:24:00.000+02:00

Enligt ett rykte som den kanadensiska tidningen Ottawa Citizen snappat upp så användes den attackerade FN-posteringen som skydd för raketupskjutningar av Hizbollah. Uppgiften baseras på ett epost som skulle ha skickats från en där stationerad major till en tv-station.

Givetvis uppkommer sådana rykten och värdet i dessa är svårt att uppskatta. Det kan bara konstateras att det inte nämns i de mer betydelsefulla tidningarna och att det vanligtvis uppkommer dylika rykten i samband med olyckor. Den sista man kan fråga sig är ifall någon tjänar på att sprida sådana rykten. Svaret är naturligtvis ja. Jag säger inte att det inte är sant, bara att ryktet hade uppkomit även om det inte hade hänt.

Saudiarabien och de svenska medierna

2006-07-28T22:39:00.000+02:00

Något som helt undgått de svenska medierna är Saudiarabiens inblandning i Mellanöstern just nu. TV-medierna berättar istället om vad barnen ritar på papper och radion är inte mycket bättre. De missar helt den viktiga rollen som Saudiarabien oväntat börjat spela.

Kung Abdullah i Saudiarabien har nämligen lovat Libanons regering bistånd till återuppbyggnad av den förstörda infrastrukturen. Kravet är att regeringen frammanar ett eldupphör och det görs endast genom att avväpna Hizbollah. Libanons svaga regering får alltså muskler att göra upp med Hizbollah. Det är positivt.

Naturligtvis finns inget som är gratis utan förmodligen ligger samma idé bakom en investering i Libanon som det gör när Saudiarabien investerar i svenska moskéer. Att sprida den Saudiarabiska wahhabismen, en väldigt strikt och bokstavlig tolkning av islam. Det kommer därmed att skära sig med den shiamuslimska befolkningen i södra Libanon som är basen för Hizbollah. De sunnimuslimska saudiaraberna kommer inte att vara välkomna där. Alltså kan regeringen gå vinnande ur konflikten om Hizbollah splittras av saudiaraberna.

Ovärdigt av Israel

2006-07-27T15:16:00.000+02:00

Som demokrati är det ovärdigt Israel att bruka den typ av våld som vi
nu ser, det är djupt beklagligt att det inte enbart är
terrororganisationer som står för detta utan även Israel. För det ska
de kritiseras, något som också omvärlden gör (med tveksamt undantag av
USA).

Intressant är att Arab League främst fördömer Hizbollahs agerande och
raketbeskjutning, inte Israels attacker. Det demonstrerar tydligt den
konflikt som pågår mellan den sekulära arabvärlden och den
fundamentala islamismen. De arabiska regimerna är sekulära arabister
som värnar om sitt styrelseskick och motverkar rörelser som Hamas och
Hizbollah som bägge vill skrota de nuvarande styrelseskicken och
ersätta dessa med islamistiska sådana. Detta uttalande stöder också
det inlägg jag skrev tidigare om president Mubaraks partiska ställning
när han försökte medla mellan Israel och Hamas. Arabstaterna är helt
enkelt inte oberoende, de representerar, åtminstone i retoriken, en
sekulär arabistisk regim. Att de i sin tur är genomkorrupta,
ineffektiva och illegitim gör att de islamistiska rörelserna tillförs
bränsla. Arab League är inget annat än en grupp diktatorer med
oljepengar och en makt att lyssna till eftersom de har stor kontroll
över OPEC.

Versailles och Jerusalem, en historisk analogi

2006-07-27T12:57:00.000+02:00

Kriget i Libanon fortsätter med samma styrka som nästan kan liknas vid ett raseri. För Israel är det viktigt att kriget inte drar ut på tiden, inte för att minimera någon kostnad eller för att man på det sättet sparar liv. Orsaken är istället att man inte ska visa svaghet inför arabstaterna. Idealet är sexdagarskriget 1967 å man krossade Egyptens, Syriens, Jordaniens och Iraks arméer på endast sex dagar. Ända sedan dess har det bland araberna funnits en myt om israels oövervinnerlighet.

Ibland har en mildhet (som att soldaterna inte besvarade stenkastningen under första intifadan) eller tillbakadragande (som i Libanon år 2000) tolkats som tecken på israelisk svaghet. Naturligtvis är det felaktigt. Den israeliska armén är lika kraftfull som tidigare och de arabisk arméerna är chanslösa. Arabvärlden besitter inte den ekonomi som skulle göra det möjligt att krossa Israel. Gud förbjude att någon av dem eller Iran för den delen, skulle lyckas med att rekvirera kärnvapen.

Nu är det dock så att Israel omöjligt får förlora det pågående kriget mot Hizbollah och de måste återfå sina kidnappade pojkar. Men, att fullständigt ödelägga Hizbollah och deras område är inte rätt väg att gå. Att visa IDFs osårbarhet och israels briljans genom att krossa södra Libanon är kontraproduktivt. Mycket tyder nämligen på att det är vad israel gör. Att attackera en FN-postering och döda fyra observatörer är en katastrof för Israel. Nu är det naturligtvis inte, som Kofi Annan så plumpt uttryckte det, att Israel medvetet attackerade förläggningen. Det är förstås bara nys. Förmodligen stämmer det israels ambassadör i Sverige nyss sade, att det var ett misstag och att man lätt gör misstag i krig.

Fel. Att av misstag rikta in en kraftfull attack mot fel byggnad är inte något som lätt ska kunna hända. Det visar på en nonchalans av Israel. De riktar inte någon nämnvärd uppmärksamhet på vilka mål man träffar. Att kartorna skulle vara felaktiga är också bara dumt, det är alltså någon idiot som ställt in siktet fel. Det är inte OK och det demonstrerar en attityd bland israelerna som omvärlden reagerar mot. Mycket av kritiken mot Israel fokuserar just på denna typ av nonchalans. Här har Olmert mycket att göra.

Nu ska jag göra en historisk analogi. Vid första världskrigets fred, den som slöts i Versailles, tvingades Tyskland till en förnedring utan dess like. De tvingades påta sig det fulla ansvaret för krigsutbrottet som slutade i världskrig. De tappade områden som Elsass och Lothringen (Alsace och Lorraine), Tyskland upplöstes och ersattes med Weimarrepubliken, förbjöds att inneha en armé och tvingades betala en astronomisk summa pengar i krigskadestånd. I den freden ligger orsaken till andra världskriget. Här finns i konflikten i Mellanöstern en läxa att lära. Israel kommer aldrig kunna krossa det arabiska motståndet ifall man slår till hårt och använder övervåld. Engelsmännen och fransmännen kunde inte förbjuda ett enat Tyskland genom tvång. Inte heller kommer israelerna kunna bomba bort tanken på ett återuppståndet Storpalestina.

Rättelse

2006-07-25T19:50:00.000+02:00

Jag fick just ett svar från Olle Lönneaus som skrev

Jo, det är faktiskt så att EU inte satt upp Hizbollah på sin terroristlista (till skillnad från Hamas som finns med). Listan tas fram av kommissionen och godkänns av medlemsstaterna. USA har däremot sedan länga Hizbollah högt på sin lista.

Då är det tydligen skillnad mellan institutionerna. Medan parlamentet kan tala om Hizbollah i termer som terroristorganisationer så kan kommissionen låta bli från att terroriststämpla dem. Snyggt. Ännu ett argument för att EU måste reformeras. Läste nyligen ett bra citat.

Who do I call if I want to call Europe?” Henry Kissinger

EU och Hizbollah

2006-07-25T16:52:00.001+02:00

Olle Lönneaus som alltid skriver utmärkta analyser gällande mellanöstern menar i dagens Sydsvenska dagbladet att EU inte har terrorstämplat Hizbollah efter att Frankrike vägrat skriva under ett sådant beslut. Orsaken skulle vara Frankrikes särskilda band med Libanon som den forne kolonisatören. Nu tror jag att Lönneaus har fel. Hizbollah är terroriststämplade av EU. I en bulletin från 1996 kan man läsa

Parlamentet fördömer med kraft de attentat mot israeliska byar som terroriströrelsen Hizbollah utfört

Nu står där inte uttryckligen att Hizbollah är terroriststämplat men att uttrycka sig i de termerna ovan står i paritet med det och kan - enligt min amatörmässiga synpunkt - vara likvärdigt.

För övrigt filar jag på ett längre inlägg om Frankrike och mellanösternkonflikten. Varför det landet har en så udda och i min synpunkt tragisk inställning till hur den ska lösas.

Internationell styrka i Libanon?

2006-07-25T07:44:00.000+02:00

Är det en internationell arméstyrka i Libanon som är lösningen på konflikten? Nej, det är inte det naturligtvis inte. Däremot kan den rädda liv och det är därför rätt väg att gå i detta läge. Situationen löses heller inte på lång sikt av att Hizbollah utplånas från kartan. Likt en fågel fenix skulle den åter resa sig ur askan, på de iranska mullornas axlar. Då är frågan om det är FN eller NATO som ska ge sig in i kampen. Mitt förordande är att det är NATO som är den mest lämpliga parten. FN har i mina ögon ingen riktig trovärdighet i frågor som är mer komplicerade. Att de saknar trovärdighet i både Israels och Libanons ögon är också uppenbart. Bägge staterna har resolutioner emot sig som icke är uppfyllda. Man ser inte FN på det sätt som vi tenderar att göra i Sverige, som en lag av guds nåde. Dessutom lägger många skulden för den ursprungliga konflikten på FN som var den organisation varigenom man för snart femtio år sedan utropade Israel som oberoende stat. Världssamfundet skulle heller aldrig komma överens om vad som måste göras i regionen, därför skulle inte det fredsbevarande mandatet att vara tillräckligt tydligt och klart formulerat. Soldaterna skulle återigen gå som förvirrande muppedockor utan möjlighet att förändra något. De skulle inte kunna avväpna Hizbollah eller hindra dem från att avfyra sina raketer. Lamslaget, som vanligt.

Dessutom har FN svårare att gå över den gräns det innebär att öppna eld i strid. Det kan tyckas banalt men när inte en fred skulle vara ekonomiskt övertygande för Hizbollah finns bara vapenskramlet kvar. Kriget har för Hizbollah blivit nödvändigt för överlevnaden. Vid totalt fred och ekonomisk tillväxt i samhället skulle bidragspengarna försvinna, hjälplösheten i samhället avta och därmed behovet av den sociala trygghet som Hizbollah erbjuder bli ointressant. Därför återstår vapnen. Det är nämligen bara detta som kan tala direkt till dessa terrorister. Kulor, i plånboken eller i hylsor.

Var är protesterna?

2006-07-25T07:41:00.000+02:00

I dagarna bombas tjogtals av människor i Irak, dagligen ihjäl av extremister. Var är protesterna? Sunnimuslimerna som för närvarande står för den största delen av bombningarna mot sina nationsfränder. Det är naturligtvis inte frågan om någon majoritet av sunnimuslimerna som genomför detta med problemet är att resterande sunnimuslimer inte höjer sina röster mot terroristerna. Ifall ett hundratal eller möjligen ett tusentals extremister genomför bombningar mot civila i Irak är inget problem för ockupationsmakten att underröja. Problemet är att miljoner människor genom sin tystnad ger dessa grupper sitt stöd. Vad som behövs är en unison protest mot terrorn. Den uteblir tyvärr. Varför är det så? Varför höjer inte en moderat sunnimuslim sin röst när mängder av shiamuslimer dödas av just sunnimuslimer? Ren och skär indignation över hopplösheten kanske. Att det skulle bero på rädsla för attentat tror jag inte.

Lose-Lose

2006-07-23T12:47:00.000+02:00

I dagens DN skriver Niklas Ekdal om konflikten mellan Libanon och Israel. Där gör han vissa viktiga iakttagelser:

Om Nasrallah skulle uppnå något som liknar oavgjort til priset av ett ödelagt Libanon, blir han den populäraste ledaren i arabvärlden sedan Gamal Abdel Nasser.

Det vore en farlig väg att gå. Om vi bortser från att Ekdal blandar ihop araberna och muslimerna så har han rätt. Nasrallah påstår sig inte vara en företrädare för arabismen utan islamismen. Kom ihåg att det finns judiska och kristna araber som inte stöttar Hizbollah (även om många kristna araber de senaste dagarna marscherat mot Israels övervåld). Däremot har Nasrallah många muslimska perser som stöttar honom, därför blir han mer en muslimsk ledare än en arabisk. Nasser var en arabledare och inte en ledare för muslimerna. Nasrallah är en ledare för muslimerna och inte för araberna.

Den utvecklingen som vi möter ifall Nasralla blir en populär muslimsk ledare skulle bli ytterst farlig ty Nasrallah är ingen moderat muslim utan en ytterst farlig sådan med idéer liknande de som Ahmadinejad i Iran bär på. Om vi skall se till hans öde, vad skulle demokratin bäst tjäna på? Det är inte säkert att det bästa vore ifall han dödades ty som en martyr lever hans idéer vidare. Bäst för demokratin vore att låsa in honom i ett israeliskt fängelse efter en rättvis rättegång. Förr eller senare glömmer då den muslimska världen honom, och förhoppningsvis hans idéer.

USA talar om en varaktig fred och inte någon halvmesyr den här gången. Lite krasst sett förutsätter jag att en hållbar fred inkluderar en vapenvila på cirka femtio år så att två nya generationer som inte upplevt krig tillåts växa upp. Men för att uppnå en vapenvila måste Hizbollah först avväpnas vilket gör att kriget måste trappas upp.

Varför känns det alltid som om västvärlden alltid sitter med en loose-loose-situation när det gäller Mellanöstern? Stoppar man terrorismen med våld föds nya terrorister i misären. Låter man dem hållas slutar inte attentaten att komma.

Sverige redo att bistå med hundratals miljoner

2006-07-22T19:34:00.000+02:00

Så lyder en rubrik i dagens Sydsvenska dagbladet. Så pengarna flödar in i Libanon tack vare att Hizbollah har attackerat Israel. Det som ytterst är drivande bland terrorgrupperna är inte, som många tror, religionen utan naturligtvis ekonomin. Utan pengar, inga bomber. Det är den krassa verkligheten som alla får leva med. Därför är det tragiskt att en attack mot ett demokratiskt land belönas med bistånd. Naturligtvis får vi läsa att det främst är mat, hygienartiklar, vatten mm. som ska skickas in i flyktingläger. Det kan låta humanitärt och riskfritt. Så är det inte. Ofta anlitas lokalbefolkningen med detta, de får ansvaret att tillse försörjningen i områden där hjälppersonal inte törs gå in. Dessa genom korrupta hizbollahanhängarna låter då pengarna antingen gå via Hizbollahs sociala avdelning eller ännu värre, direkt in i Hizbollahs kassaskrin. Och skulle det mot förmodan gå till rätt behövande utan mellanhänder är hjälporganisationerna naturligtvis tvungen att köpa detta någonstans. Billigast blir därför att köpa lokalt och därmed sätter man mer på ekonomin.

Terrorismen bygger i grund och botten på ekonomin. En grundlig genomgång om detta har Loretta Napoleoni gjort i sin lovprisade bom Oheligt Krig. Jag har ännu inte läst boken men fingrade hungrigt på omslaget får någon timme sedan. Finge man kontroll över deras ekonomi som trots allt är beroende av västerländska finansinstitut, vore det inga problem att hindra ekonomin. Problemet är naturligtvis oljan och naturgasen som ger vidriga regimer som den i Iran obegränsade möjligheter att ge terrorgrupper understöd med raketer och bomber. Mycket av den sponsring som försiggår i Mellanöstern sker inte tack vare vänskap, som den mellan Syrien och Hizbollah. Tvärtom, vore det inte för den gemensamma fienden i Israel så vore de två de värsta fienderna ty båda gör anspråk på samma territorium: södra Libanon. Syrien är inte ens ett muslimskt land, president Assad tillhör en alawitisk sekt som är närmre kristendomen än någon annan religion.

Förhållande till Israel

2006-07-21T19:10:00.000+02:00

Det är problematiskt att skriva kritiskt om Israel. Idag läste jag Mats Skogkärs text på ledarsidan, opinion: När dimman lättar. Skogkär, som alltid skriver utmärkta alster, pekar på hur falskt den svenska vänstern hyllar israelisk demokrati och i nästa ögonblick ska utsätta den för strafftullar för att den tar försvarar demokratin mot fascismen i Hamas, Hizbollah och Iran. Den texten rekommenderas verkligen.

Samtidigt måste det tillåtas att kritisera Israel. Det är fel att mäta dess gärningar med samma måttstock varefter man bedömer och kritiserar de fascistiska regimerna i Palestina, Syrien och södra Libanon. Kallar man sig en demokrati är det med demokratisk värdetabell man ska jämföras. Här har jag framhållit en del problematiska fakta som ställer israeliska krigsmaskinen i ett inte alltför skimrande ljus. Hamas och Hizbollah är terrororganisationer som ska fördömas och som blir fördömda världen över, låt vara den naiva revolutionsvänstern undantaget.

Alltför många civila mål har angripits av Israel. Naturligtvis kan det försvaras med att det är svårt att skilja mellan civila och militära mål när man slåss mot en civil terrororganisation som Hizbollah. Den nödställde som söker hjälp kan mycket väl vara utrustad med ett explosivt bälte runt höften. Ändå kan man ställa sig frågan varför ett mejeri och ett sjukhus måste demoleras?

Freds- och konfliktsforskaren Wilhelm Agrell skriver i en debattartikel att

Vedergällning är inte självförsvar utan en aggressionshandling, ett angrepp som följer på ett annat angrepp. Att svara på ett övergrepp med ett annat övergrepp är inte rättvisa utan två på varandra följande förbrytelser.

Israel har inget behov av att i avskräckande syfte demonstrera sin militära övermakt ty den är allmänt bekant för alla och envar och i synnerhet de som fick lära känna den för 24 år sedan. Vad Israel istället skulle tjäna på vore att genomföra en s.k. ”förtroendeskapande åtgärd”, se tidigare post. Det skulle ge följande fördelar

All form av kritik av Israel som blodtörstiga skulle vara bortgjord.
Islamisterna skulle tydlig framstå som de aggressiva (idag kan bägge parter försöka hävda att de endast svarar på en tidigare attack). Enligt de traditioner som omger djihad är det inte tillåtet att attackera en otrogen ifall det inte är självförsvar. Därmed skulle den islamistiska terrororganisationen krackelera i ideologin.
Om den förtroendeskapande åtgärden skulle fungera så skulle Olmert visa sig ännu starkare. Då har han inom en månad visat sig fungera både som statschef i krig och som fredsmäklare.

Av dessa orsaker efterlyser jag återhållsamthet av den israeliska staten. Kalla mig gärna naiv eller blödig, bara inte antisionist.

Jordanien, en utblick

2006-07-21T14:05:00.000+02:00

Om jag får göra ett avbrott från rapporteringen om kriget mellan Hizbollah och Israel så skulle jag vilja lyfta fram ett land i Mellanöstern vars trender faktiskt går åt rätt håll. Det kan tyckas märkligt att man då framhåller en ren monarki som Jordanien men det har sina skäl.

Kung Abdullah II som oväntat fick överta kronan vid faderns frånfälle för fem år sedan har liberaliserat landet på många sätt. Han har gjort sig känd som reformist och öppnat upp landet på flera sätt. Det har blivit enklare att starta företag, statliga företag har privatiserats och turismen har börjat blomstra. De ökade summorna som staten förvärvat har satsats på utbildning. Genom att Abdullah II har närmat sig väst och i synnerhet USA har Farbror Sams gröna sedlar strömmat in i landet. Där är kungaparet mäktigt populära och har flera gånger träffat presidenten.

Jordanien har sedan tidigare varit en av de länder som konkurrerat om att vara arabvärldens främsta nation och därmed i konkurrens med Egypten och Irak om den titeln. I rollen som världens främsta arabnation är det naturligt att man värnar om den prestigefyllda uppgiften att upprätta en palestinsk stat. Diplomatiskt kan detta te sig bekymmersamt. Jordanien stödde USA när man störtade Hussein och man bistår idag med att utbilda den irakiska polisen. Jordanien förbättrar sin relation med Israel och har idag en utvecklad handelsförbindelse med den judiska staten. Jordanien hyser en stor del palestinska flyktingar vars röst man utger sig för att tala.

Tre roller som Jordanien trots att syr ihop tämligen skickligt genom att hålla en låg utrikespolitisk profil. I gengäld framstår landet som tämligen pålitligt. Att man tagit en tydlig anti-islamistisk prägel blir tydligt och det påmindes man om när en bomb exploderade i ett populärt hotell i huvudstaden Amman och dödade 60 muslimer.

Jordanien har alltså liberaliserat sin ekonomi och sänkt arbetslösheten från 30% till endast hälften 15% på bara några år. Tack vare dessa reformer börjar Jordanien få en välbeställd medelklass som också kommer att kräva medbestämmande. Därför är det viktigt att även de politiska reformerna följer upp med jämna steg. Dessvärre är det mer sparsmakat med dessa. Trots tidiga utfästelser om en decentralisering med lokalt valda styrelser så har demokratiseringen aldrig tagit fart på allvar. Abdullah själv som säger sig vara demokrat menar att den ekonomiska utvecklingen måste ta fart på allvar innan han törs släppa greppet om staten. På inga villkor får övergången bli tveksam eller i en tid när islamister vinner terräng tack vare allmänt missnöje. En stark ekonomi och tillväxt förhindrar uppkomsten av en bred opposition.

Argumentet är hållbart och värt respekt. Men samtidigt får en demokratisering inte ta alltför lång tid. För en parallell vill jag lyfta fram Iran på 70-talet. Det som började med små missnöjesyttringar med regimen slutade med katastrof eftersom shahen inte avgick i tid. När oppositionen blev nationell kunde populistiska sekter ta greppet över upproret och under några månader hade en sekulär demokratisk revolution förvandlats till en fundamental, fascistisk islamistisk diktatur. Det får inte hända med Jordanien. Måtte Jordanien inom några år förvandlas till mellanösterns starkaste arabiska demokrati.

Märk att Jordanien inte är berikad med oljereserver eller andra naturrikedomar. Den rikedom som där finns har ansamlats tack vare arbete, arbete och arbete. Skulle arabregionen anamma samma strategi skulle de kunna köpa tillbaka hela Israel och därefter anställa judarna som trädgårdsmästare och städare istället för det omvända förhållandet som nu är rådande. Oljan är och förblir mellanösterns förbannelse.

Lugnt i Mesopotamien?

2006-07-20T19:39:00.000+02:00

Skulle inte tro det. Andra tror dock det. I TheMiddleEast skriver Adel Darwish att det inte är otroligt att både Irak och Afghanistan kommer att dräneras på terrorgrupper efter den symboliska förlusten av Zarqawi för någon månad sedan. Han menar då att dessa grupper istället kommer att vända näsan mot östafrika, till den nytillsatta islamistregeringen i Somalia som har flera liknande tecken till att bli en ny talibanregim. Andra tänkbara resmål är Chad och Darfur i Sudan där deras kamp fortsätter.

Jag menar att han gör ett antal felaktiga antaganden. För det första så betyder inte Zarqawis död särdeles för helheten i Mellanöstern. Zarqawi är på sätt och vis skapad av USA som behöver sätta en bild på motståndet, en person vars nuna kan ackompanjeras av texten ”Wanted, dead or alive”. Det går tillbaka på amerikansk mytologi om ”the lone ranger” vs ”The villain”. Så för att övertyga om att kriget i Irak verkligen är ett krig mot terrorismen var man tvungen att ha en terrorist att slåss emot. Egentligen betyder inte Zarqawis död så mycket eftersom det är ett stort antal oberoende grupper som opererar i Irak. Dock ska hans död inte förringas, det är en seger för koalitionen och för världsdemokratin. Idén som Zarqawi burit på och som i hans värld legitimerat hans handlande är svårare att ta död på. Snarare frodas och förökas den idén för var dag som Irak inte tar ett steg framåt i utvecklingen. Civilbefolkningen som i och för sig är lyckliga över att slippa Hussein frågar sig naturligtvis ifall det var det här som menades med ”demokrati”. Den idé som islamisterna bär på är fortfarande levande och innebär att det finns gott om rekryter som önskar överta Zarqawis framträdande roll inom al-Qaida.

Nej, Adel Darwish, det kommer inte att bli lugnt i Mesopotamien inom överskådlig tid. För att citera en amerikansk general som på frågan om USA inom kort kommer kunna lämna Irak svarade något i stil med.

Jag hoppas att mina barnbarn kommer att få uppleva USAs tillbakadragande.

Bara igår dog över hundra människor i olika bombdåd.

Dimona del II

2006-07-20T07:18:00.000+02:00

USA antog att även om Egypten inte skulle lyckas i att rekvirera den stora bomen så skulle landet starta en militär upprustning och på det viset öka antalet vapen i regionen. Sådana förändringar ändrar maktbalansen och därmed stabiliteten i regionen. Den makt som vann på detta var Sovjetunionen som till fullo utnyttjade den arabiska oenigheten för att skapa bundsförvanter gentemot väst.

Något verklig fara för krig förelåg dock inte för tillfället vid Dimonakrisen eftersom det då pågående inbördeskriget i Jemen uppehöll Nasser och lamslog hans militära förmåga. Kennedy som då var president i USA hade lovat att sälja Hawk-missiler i utbyte mot att Israel lade ner sitt kärnvapenprogram men även återtog 100.000 palestinska flyktingar som israeliska medborgare. Kennedys misstag var att dessa tre ärenden (flyktingarna, missilförsäljningen och kärnvapenprogrammet) inte länkades samman till en enhet som Israel kunde säga ja eller nej till. Därför tackade Israel ja till missilerna men struntade i det andra. Kennedy blev i detta sammanhang lurad av israelerna som enkelt plockade russinen ur kakan.

När FN-observatörerna kom till platsen för inspektioner trilskades israelerna genom att den ena dagen inte ge tillstånd till vissa områden och andra dagar inte till andra och därmed övertyga observatörerna om det inte var vapen som var målet med anläggningen. Liknelsen med hur både Iran och Irak har behandlat FNs utsända är skrämmande uppenbar. Därmed tystnade affären som ett internationellt ärende utan fortgick i tystnad och idag är det mer eller mindre klarlagt att Israel är en kärnvapenmakt, den enda kärnvapenmakten i Mellanöstern. FN duperades av israelerna och fortskrev alltså sitt program.

Har kärnvapnen någon effekt på israels motståndare? Idag, troligtvis inte. USA backar upp Israel så pass mycket att en attack mot Israel indirekt betyder krig mot kärnvapenmakt. Däremot torde det vara självklart att det har haft betydelse i tidigare skeenden. I kontrasten mellan arabismen och islamismen har Israel idag inte någon aktiv arabistisk fiende. Någon form av fred är sluten med alla dessa parter, frågan är om detta hade skett utan Israels pondus som kärnvapen skänker. Islamister ser jag som alltför vansinniga för att inte kunna förstå kärnvapnens makt. ”Allah Akbar” och så fingret på avtryckaren.

Sanktioner mot Iran. Deja vu från Dimona?

2006-07-19T16:18:00.000+02:00

Ingen kan förneka att det pågår ett regelrätt krig mellan Israel och södra Libanon. Raketer och marktrupper passerar gränsen för attackern. Vad är roten till konflikten? Roter, kan man tro, är konflikten mellan Israel och Palestina men det behöver nödvändigtvis inte vara på det viset. Här är förklaringen.

Varken Hamas och Hizbollah hade tordats genomföra de kidnappningsoperationerna som är grunden för den direkta konflikten utan stöd bakifrån. Trovärdiga mecenater är Syrien och Iran. Av dessa två är det mer troligt att Iran varit den pressande parten, de har nämligen massor på att tjäna på denna konflikt. Likaså har Syrien prestige att tjäna men den är inte lika omedelbar.

Iran är aktuell i den internationella debatten som den nation som trotsat ickespridningsavtalet om kärnkraften. Det står utom allt tvivel att Iran söker metoder att framställa kärnvapen under falsk flagg om ofarlig kärnkraft. Det finns risk att omvärlden med USA i spetsen ska slå ut faciliseringar där den nukleära forskningen bedrivs. Iran vill då naturligtvis föränra uppmärksamheten som de nu har. Därför får Hamas och Hizbollah order att gå in i Israel och provocera och på det viset avleda omvärldens uppmärksamhet.

Nu ska jag inte gå in på kriget igen utan situationen innan. Iran försöker utveckla kärnvapen trots att det strider mot tidigare avtal. Israel kan inte tillåta att kärnvapen finns hos den anti-israeliska diktatorn och skulle ha attackerat Iran innan dess. Men låt oss titta på historien, känns den här ordningen igen. Jo, faktikst. Fast då med omvända roller.

Redan i början av 60-talet började Israel bygga en reaktor i Dimona i uttalat syfte att använda centret för energiutvinning. Omvärlden tvivlade starkt på syftet och diskuterade talade om att utöva sanktioner mot landet eftersom det bröt mot avtal. Den som talade högst var naturligtvis Egypten som var israels ärkefiende och uttalade ett löfte om att ifall Israel erhöll kärnvapen så skulle även Egypten bli tvungen att rekvirera sådana. Även ifall ingen trodde att Egypten skulle ha den möjligheten var hotet skrämmande. Så, situationen i Iran är inte ny. Imorgon ska jag berätta hur den slutade.

Annan vill ta in världssamfundet

2006-07-18T23:34:00.000+02:00

I en presskonferens vill FNs generalsekreterare Kofi Annan att världssamfundet ska ta sitt ansvar och spelaen väsentlig roll i utvecklingen i Mellanöstern. Hmm, har man hört den tidigare?

Jag är så trött på "världssamfundet" och dess agerande. Vilken konflikt har "världssamfundet" utan efterfrågan själv blandat sig in i? Vilka är de äldsta och ihärdigaste konflikterna i modern tid? Jo, den mellan Israel och Palestina. Det vore synnerligen välkommet ifall världssamfundet skulle ignorera själva konflikten och inte "ta sitt ansvar" utan låta parterna klara sig själva. I dagens läge behöver ingen av parterna ta initiativ till en fredsförhandling. De vet att "värlssamfundet" kommer att locka dig dit med sötsaker. Så ska det inte vara. Parterna måste själva känna att de tjänar på en fred.

Igen. Parterna måste själva tjäna på en fred. Det är hög tid att omvärlden uppvisar den trötthet den visar gentemot afrikanska stater som igen och igen kräver bistånd i tid och otid. Låt dem klara sig själva. Då skulle man se regeringar som faktiskt ser en chans att tjäna pengar på en fred och därmed krossa de fascistiska islamisterna.

Arab League stöder Israel!

2006-07-18T08:25:00.000+02:00

Igår rapporterade TT om en israelisk attack som dödade 8 civila kanadicker och därefter om en helikopterattack som brände ihjäl 20 civila, varav hälften barn. Det är ovärdigt Israel. De blindaste Israelkramarna brukar ständigt hävda att de Qassamraketer som landar i norra Israel och området kring Gazaremsan vållar minst lika mycket oskyldigt blod. Det är sant, men knappast berättigande. Det föreligger en stor skillnad mellan Israel och Hizbollah/Hamas, nämligen den att Israel är en demokrati, om än inte en sekulär sådan.

Som demokrati är det ovärdigt Israel att bruka den typ av våld som vi nu ser, det är djupt beklagligt att det inte enbart är terrororganisationer som står för detta utan även Israel. För det ska de kritiseras, något som också omvärlden gör (med tveksamt undantag av USA).

Intressant är att Arab League främst fördömer Hizbollahs agerande och raketbeskjutning, inte Israels attacker. Det demonstrerar tydligt den konflikt som pågår mellan den sekulära arabvärlden och den fundamentala islamismen. De arabiska regimerna är sekulära arabister som värnar om sitt styrelseskick och motverkar rörelser som Hamas och Hizbollah som bägge vill skrota de nuvarande styrelseskicken och ersätta dessa med islamistiska sådana. Detta uttalande stöder också
det inlägg jag skrev tidigare om president Mubaraks partiska ställning när han försökte medla mellan Israel och Hamas. Arabstaterna är helt enkelt inte oberoende, de representerar, åtminstone i retoriken, en sekulär arabistisk regim. Att de i sin tur är genomkorrupta, ineffektiva och illegitim gör att de islamistiska rörelserna tillförs bränsla. Arab League är inget annat än en grupp diktatorer med oljepengar och en makt att lyssna till eftersom de har stor kontroll över OPEC. Varför uttalar de då sitt stöd för Israel? Jo, inte för att de värnar om demokrati, yttrandefrihet gentemot fascismen, utan för att de är rädda om sitt eget skinn, sin regeringsstol och därmed oljepengarna. Alla har de islamistiska rörelser i sina egna stater som utgör ett hot mot makten. Sydsvenskan skriver idag i sin ledare under rubriken "Verkliga vänner" att arabledarna är "geuint bekymrade" över utvecklingen och rubriken visar att desa ledare skulle vara vänner till Israel. Det är knappast sant, däremot har de en gemensam fiende som hotar arabledarnas ställning. Inget annat.

Går det att bomba fram en fred?

2006-07-17T19:37:00.000+02:00

Israel fortsätter att bomba med målsättningen att våldet ska ta slut. Är det möjligt att bomba fram en fred? Kan Israel fortsätta att bomba ända tills det slutar komma bomber från Gazaremsan och södra Libanon? Ifall vi ser till historien, har det tidigare hänt att man lyckats bomba fram en fred? Ja, det finns exempel.

Det mest uppenbara exemplet är naturligtvis USAs två atombomber som släpptes över Japan i början av augusti 1945. Ett läge när Japan var helt chanslös att kunna vända tillståndet till sin fördel utan fortsatte att göra motstånd mot en helt övermäktig armé. I detta läget beslöt USA att fälla två bomber mot Japan för att tydligt markera att slutet definitivt kommit. För en intressant diskussion kring nödvändigheten i detta rekommenderas filmen "Fog of War" där USAs forne utrikesminister Robert McNamara diskuterar effekten av bomberna. Han menar att den inte hade något avgörande betydelse för den japanska krigsutgången. Å andra sidan glömmer man också att det till yttermera stor del handlar om ett uppvisande av determination gentemot Sovjetunionen.

Engelsmännen bombade tyska städer som Dresden med ett våldsamt ursinne i slutet av andra världskriget. Forskning har visat att även de bombningarna var betydelselösa för krigsutgången. Tyskarnas våldsamma hållning gentemot obstinata norrmän var inte heller det pascificerande. USAs våldsamma bombningar över Vietnam behöver väl knappast beskrivas närmare. Ryssaras krafttag mot tjetjenerna är ett till exempel. Så historiskt sett kan jag inte finna tydliga exempel på när kraftiga bombningar faktiskt fungerat pascificerande. Dessutom slåss man inte mot en hel befolkning utan endast mot en del. Det gör det ännu svårare.

Går det då att bomba fram en fred? Enligt Olmerts uttalande i Knesset idag är detta målet med hans bombningar. Israel ger sig inte förrän Gilad Shalit är återlämnad och raketerna slutar komma. Å andra sidan har det gångna året också visat att ett tillbakadragande från Gazaremsan heller inte verkar pascificerande. Det är sannerligen en knivig sits, det enda man kan konstatera att den väg Israel slagit in på är lätt att anta, den hårda vedergällningens väg, men den är inte lönsam. Den kommer inte att minska terrorismens rekryteringsbas.

Hassan Nasrallah på defensiven?

2006-07-16T23:19:00.000+02:00

Idag gick Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah ut i medierna och efterlyste support från de arabiska nationerna i kampen mot Israel. Han lär knappast få något gehör för sin vädjan. Däremot är det intressant ur en annan synvinkel, nämligen den att han vädjar till arabiska nationer och inte till muslimer. Lite bakgrundsfakta.

I mellanöstern har kampen mot väst och kolonisatörer pendlat mellan två mobiliseringsgrepp. Antingen samlar man befolkningarna kring den arabiska identiteten i kampen mot judarna och amerikanerna. Överste Nasser i Egypten gjorde just detta, då spelade det inte någon roll ifall befolkningen var kristen eller hinduisk, huvudsaken man var araber. Det projektet lyckades inte.

Khomeini tog i Iran makten när shahen föll och samlade befolkningen under islams flagga för att slåss mot de otrogna. Då spelade det i prinip ingen roll huruvida man var arab, perser eller kurd, huvudsaken man var muslim. Då ingick man i den muslimska gemenskapen, umma.

Hizbollag är en gren av den islamism som tog makten i Iran 1979 och bygger således sin makt på en shiamuslimsk befolkning i främst södra Libanon. Därför är det intressant att Nasrallah förväntar sig stöd från arabiska nationer och inte från umma. I princip samtliga arabiska nationerna är fientligt inställda till Iran och dess regim. Är det månde ett uttryck för desperation som vi skådar hizbollahs ledare i våra teveapparater, vädjandes om hjälp från sina ideologiska fiender?

Islamismen och Hjärpe

2006-07-16T13:18:00.000+02:00

Den ständigt aktuella lundaislamologen Jan Hjärpe skrev i torsdags en debattartikel i Sydsvenskans kulturbilaga där han – som vanligt – menade att det inte var alla muslimer som var terrorister och att islam i grund och botten är något gott. Så talar en akademiker i sitt elfenbenstorn.

I statsbildningar världen över pågår väpnade konflikter över hur landet skall styras och att styrelseskicken inte stämmer överens med den sanna islam. I de flesta av dessa länder finns terrororganisationer som inte räds spränga oskyldiga människor till döds i profetens namn. Nu senast i Bombay och naturligtvis i Irak.

Hjärpe är för mig en obotlig islamromantiker som i varje situation har ett begär i att ursäkta islam och påtala att den i grund och botten är demokratisk och respekterar mänskliga rättigheter. Ursäkta mig, lever vi i samma värld? Ser Hjärpe inte den värld som vi lever i. Han flyger ut ur sitt torn som ett gök och ursäktar Ahmadinedjad när han menar att Israel ska utplånas som, bara retorik. Ser han inte faran i dessa uttalanden och kopplingen till anrikningen av uran?

Naturligtvis är de flesta muslimer demokrater som respekterar mänskliga rättigheter, se bara på 99,9% av alla muslimer som invandrat till vårt land och Hjärpe har helt rätt när han påtalar att det finns islamistiska grupper som samtidigt är demokratiska. Ändå är islam inte en fredens religon just nu. Annars hade inte alla dessa grupper utövat våld och terror i profetens namn. Hjärpe framhåller att dessa grupper gör sina egna privata (miss)tolkningar men det är för mig sekundärt.

Varför innebär det sådana problem med att skapa en stat som samtidigt som den respekterar mänskliga rättigheter och demokrati, utgår ifrån islam? Mitt svar är: därför att det inte, eller svårligen, går att förena dessa. Nu är jag inte någon expert på islam men följande iakttagelse har jag gjort. Inom islam finns en naturlig hierarki där mannen står över kvinnan, muslimen står över kristna och judar och bokens folk står över alla andra. Denna hierarki är svår att förena med att alla medborgare, oavsett religiös tillhörighet, ska ha lika rösträtt. När man påbörjar ett arbete med att skapa en konstitution som ska baseras på både islam och demokrati, så uppstår problem.

Vilken kritik mot Israel är gångbar?

2006-07-15T15:06:00.000+02:00

Varför uttalar världen en unison kritik mot Israels agerande. Allt de gör är att försvara sig gentemot de raketattacker de utsätts för. De har rätt att försvara sig vid fientliga angrepp. Jag ska nu ge mina åsikter om varför jag anser att de ändå handlar felaktigt. Jag lägger därmed ingen skuld på Israel, bara en analys av deras beteende och hur en demokratisk stat bör agera. Hizbollah och Hamas är bortom all rimlig reson och Libanons regering kan inte agera.

1. Vid varje angrepp de blivit utsatta för har Israels strategi varit att slå tillbaka hårt och skoningslöst för att avskräcka från vidare attacker. Det har inte fungerat utan direkt skapat möjlighet för organisationer som Hizbollah att finnas och verka.
2. De attackerar civila mål som sjukhus. Målet för bomberna måste vara infrastrukturen så att nya raketer inte kan ta sig in i landet. Att attackera sjukhus är inte värdigt en civiliserad demokrati.
3. Till viss del beordras dessa attacker av en nytillsatt israelisk premiärminister som måste visa att han inte är svag i tugga situationer. Det är inte säkert att de är strategiskt verksamma.

Andra argument underkänner jag:
1. De har inte brutit mot folkrätten vid sina attacker. Det är helt legitima attacker. Vissa människor skärs av när vägar bombas sönder men de är tvungna till att utföra dessa bombningar.
2. Israel påstås utföra en kollektiv bestraffning mot den befolkning där endast en handfull skjuter iväg raketer. Det argumentet är urdåligt, ändå läser man det både här och där. När en befolkning passivt avvaktar medan en handfull avfyrar raketerna är det nästintill brottsligt. Hade det funnits en utbredd vilja att hindra dessa bomber så hade man gjort det. Nu gör man det inte och därför slår Israel till mot infrastrukturen för att hindra att fler raketer förs in i Gaza och Libanon. Hade argumentet gällt så hade man inte England kunnat attackera Tyskland eftersom det vore kollektiv bestraffning. Låt vara att det nu inte är frågan om en aktiv stat utan en stat som inte ombesörjer Israels säkerhet.

Syrien nästa?

2006-07-15T07:22:00.000+02:00

DN skrev i sin ledare från den 13 juli att det tidigare rådde en ”kall fred” men att det nu slagit över i krig. Frågan är ifall inte krig är normaltillståndet i mellanöstern? Israeliska UD påstår att det finns planer på att överföra de av Hizbollah kidnappade soldaterna till Iran där de skulle vara oåtkomliga för israeliska marktrupper. Hizbollah finns som organisation även där.

Vore det så skulle Irans ytterst prekära läge i samband med den omtvistade urananrikningen bli än värre. Dock sitter Irans styre säkert. USA har inte den politiska möjligheten att kasta sig in i ännu ett krig, särskilt inte en som är mycket bättre rustad än vad Saddam Hussein var. Att någon annan i kvartetten har något vapenskrammel att komma med är uteslutet.

Krig med Iran är uteslutet i detta läge och Israel attackerar inte ensamt den stora persiska giganten i öster. Däremot är Syrien en lämplig måltavla och en inte omöjlig uppgift. Även Syrien stöttar Hizbollah, inte endast för att försvaga Israel utan för att destabilisera Libanon. Även om Syrien är en hyfsat stark militärdiktatur i Mellanöstern går den inte att jämföra med Israels. Dessutom vore nog inte USA helt oäven inför att ge Israel stöd för en offensiv mot Syrien. Anledningen till att de inte välkomnade attacken mot Hizbollah är just för att ett försvagat Libanon direkt medför ett stärkt Syrien och det är det sista man vill ha. Nu är Libanon försvagat och därmed blir en försvagning av Syrien inte ovälkommet. Den som skulle kunna lägga ett hinder i den vägen är Putin och Ryssland. Gamla Sovjetunionen hade nära band till Syrien och stödde dem både finansiellt och materiellt. Frågan är ifall de fortfarande kan hålla Syrien om ryggen? Troligtvis inte. Kanske frågan kan dyka upp på G8-mötet i St Petersburg i helgen? Det är inte orimligt att Bush kommer kräva att Putin tydligt positionerar sig i konflikten.

Sålunda kan den kris vi ser framför oss upptrappas till att involvera Syrien. Därmed blir konflikten en fortsättning på den vi såg under åttiotalet och Libanons inbördeskrig. Samma ledare i DN avslutas med att en sådan utveckling skulle få konsekvenser som inte kan ana. Behöver det bli så? Vi kan vara säker på att inga andra av de närmaste arabstaterna skulle engagera sig. Varken Jordanien, Irak eller Egypten skulle lyfta ett finger i konflikten. Det enda frågetecknet är Ahmadinedjad i Iran. Är han galen nog att avfyra missiler mot Israel? Den frågan går svårligen att besvara. Förhoppningsvis har han förstånd att inse att det skulle innebära hans egen undergång.

En förklaring av grundstrukturen i Mellanöstern

2006-07-14T16:30:00.000+02:00

Det talas ofta i medierna om maktbalansen i mellanöster men hur sen ut? Här är en genomgång hur den faktiskt ser ut.

Den grundläggande krisen i Mellanöstern är den mellan Palestina och Israel. Israel saknar i konstitutionen fastställda gränser och har tillkommit ur ett brittiskt mandat på fyrtiotalet. Ända sedan Kennedyadministrationen på 60-talet har USA varit Israels allierade, om än med vissa undantag. Israel är en fungerande demokrati om än med vissa diskriminerade förtecken gentemot de israeliska araberna.

Palestina består av två områden, Gaza och Västbanken, som vuxit från att vara flyktingläger till att bli samhällen. Dessutom finns det flyktingläger med palestinier i både Jordanien, Syrien och Libanon. Palestinier är även spridda över hela gulfen som låglönearbetare och är i många kretsar illa sedda. De styrs just nu av Hamas som bildat regering medan Fatahs ledare Abbas är premiärminister. Just nu verkar det vara Abbas som är den starkare parten.

Libanon är kulturellt splittrade och är en statsbildning ur ett franskt protektorat. Eftersom de är splittrade har Syrien länge varit en makt som kunnat upprätthålla lag och ordning. Syriska militärtrupper har alltså ockuperat landet, från åttiotalet då man slog ner inbördeskriget till för något år sedan då omvärlden tvingade Syriens president att backa efter att den syriska underrättelsetjänsten organiserade mordet på den populära politikern Rafic Hariri. Libanon domineras i de oroliga delarna av Hizbollah som betyder "Guds Parti" och representerar shiamuslimerna som är i majoritet. Dessa ingår också i regeringen. Hizbollah är terrorstämplad och stöds av Iran. Iran stödjer denna organisation eftersom de har en gemensam fiende i Israel.

Syrien är sedan långt tillbaka en militärdiktatur där militären står för ca 50% av statens budget. De har varit väldigt starka i regionen och vill få tillbaka den betydelsen. Eftersom de stått för en socialistisk stat och varit lierad med Sovietunionen så är de bittra fiender till USA. Syrien vill naturligtvis inte se en stark regering i Libanon eftersom de menar att Libanon är en syrisk provins.

Egypten har varit den ledande arabaktören och vill gärna få den stämpeln åter. Mubarak styr landet enväldigt och någorlunda sekulärt. Oppositionen består av muslimska brödraskapet som är den grund ur vilken Hamas är sprungen ifrån. Deras insatser som medlare mellan Israel och Palestina har av medierna överdrivits.

Jordanien saknar i stort betydelse. De gör anspråk på delar av Västbanken som stals under sexdagarskriget av Israel, Ingen tror att Jordanien skall få tillbaka den regionen utan det anses vara palestinskt område. I mångt och mycket är Jordanien allierad med USA och en demokratiseringsprocess är där i sin linda.

Irak är splittrat och saknar betydelse förutom som en stark faktor till varför USA inte vill ha en mer orolig arabregion.

Iran är shiamuslimsk och bitter fiende till Israel. Krisen kring deras ev. kärnvapenprogram har polariserat det religiöst fundamentala landet gentemot västvärlden. Presidenten Ahmadinedjad har uttryckt en önskan om att Isarel ska utplånas från kartan. Därför stödjer det gas- och oljerika Iran islamistiska terrprgrupper som Hamas och Hizbollah.

Maghreb (nordvästafrika) och Turkiet har ingen roll i konflikt.

Vad ska Israel göra?

2006-07-13T18:50:00.000+02:00

Vad är rätt agerande för en nation att göra när soldaterna blir kidnappade? För det första måste nationen visa att den bryr sig om de pojkar som är uttagna i värnplikten. De får inte lämnas. Å andra sidan har man en civilbefolkning att ta hänsyn till också och de tjänar inte på att konflikten mellan palestinierna och israelerna utvidgas till att bli en regional konflikt.

Många ser Israel som det onda (läs västlig imperialist) gentemot en oskyldig civilbefolkning. Argumentet att Israel är den enda demokratin i den regionen avvisas med hänvisning till den apartheidlagarna som råder i landet och de näringsförbud som finns för palestininer. Å andra sidan är det inte bättre ställt i deras grannländer. I flera arabländer är palestininerna illa sedda och systematiskt diskriminerade. I Libanon marscherade i veckan som gått, palestinierna för att få rätt att arbeta inom samtliga sektorer, något de inte är tillåtna i dagens läge. Rent allmänt är palestinierna illa sedda i Libanon och de beskylls för att ha förorsakat det blodiga inbördeskriget som härjade i landet i cirka femton år.

Destuom får man inte få fiendens vägnar. Fienden i det här läget är Hizbollah som i Libanon har platser i parlamentet och tillåts härja fritt i det religiöst splittrade Libanon. Hizbollah representerar den shiamuslimska befolkning som äv gammal hävd inte tagit del i maktens salonger. Den är inte lika religiöst strikta som Hamas men i övrigt är de ganska lika i formen. De har också militanta grenar och politiska delar. Förutom shiamuslimer består Libanon av en drusisk (druserna är ett folk med mycket märklig religion/kultur, den är en märklig blandning av de närvarande religionerna) befolkningsandel och en sunnimuslimsk del. Landet har länge styrts av Syrien och demokratin i Libanon är bräcklig. Det kan Hizbollah utnyttja och de är svåra för regeringen att komma åt. Därför kan de riskfritt operera i södra Libanon och genomföra dylika operationer. Hur svarar den libanesiska befolkningen på detta då? Det naturliga vore att lägga skulden på Hizbollah men det kommer att få genklang mot den shiamuslimska befolkningen och på palestinierna som fortfarande bor i flyktingläger i södra Libanon. Den bräckliga sammansättningen kan komma att splittras som den gjorde i mitten av sjuttiotalet. Ett inbördeskrig kan komma att bli frukten. I det eventuella kriget blir Hizbollah en mäktig maktfaktor. Hamas är inte i samma liga som Hizbollah ifall man ser till disciplinen och organisationen. Och skulle oroligheterna öka kommer deras stöd bland den shiamuslimska befolkningen att öka. Libanon är med andra ord en krutdunk, om än en fuktig sådan. Får den tid till att torka kan den återigen bli explosiv.

Israel attackerar Libanon

2006-07-12T14:35:00.000+02:00

I flera inlägg har jag pekat på vikten av att araberna löser sitt urusla politiska ledarskap och ser till så att Israel får en trovärdig motpart att lösa konflikten med. Nu vill jag bestämt skälla på Israel. Deras gensvar på kidnappningarna är helt utan proportioner. Inatt dödades en familj med tre barn av israeliska attacker. Och idag på dagen attackerade Israel Libanon eftersom Hizbollah kidnappat ytterligare israeliska soldater. Detta saknar proportioner. De har så många gånger använt brutala repressalier mot de övergrepp de blivit utsatta för. Nu gör det de en gång till. Använder brutalt övervåld. Vad attacken mot Libanon leder vette smeden men det riskerar verkligen stabiliteten, om det nu finns någon sådan för tillfället, i hela regionen. Vad Ahmadinedjah tänker i detta ögonblick vill jag inte ens fundera på. Inte heller i vilken riktning som Saudisarabiens oljepengar flyter. Eller Syriens president, eller eller eller... Jag vill dock understryka att det inte var Israel som inledde krisen mellan Libanon och Israel. Inte heller var det Libanons regering utan en terrorstämplad terrorgrupp som de arabiska ledarna inte förmått sparka ut ur landet. Behöver man skriva att den är islamistisk?

Israels agerande är dock huvudlöst och kommer att få negativ effekt på landet själv. Enligt Jerusalem Post så har Egyptens president Mubarak som medlet mellan israel och palestina, Israels premiärminister Ehud Olmert reda att släppa palestinska fångar i det ögonblick som konflikten nu förvärrats. Källkritiken hos Jerusalem Posts redaktion är rutten. En statsfinansierad tidning i en diktatur som Egypten skriver naturligtvis på det viset för att rädda ansiktet hos sin envåldshärskare istället för att skriva att han misslyckats kapitalt. Olmert skulle aldrig ge efter för kidnappningar på det viset. Även israels inrikesminister har enligt DN sagt samma sak, något som Olmert förnekar. Det låter minst sagt otroligt.

De som för någon dag sedan trodde på en snabb avslutning på denna konflikt har misstagit sig. Nu kommer krisen förvärras.

Opolitisk fred?

2006-07-12T14:25:00.000+02:00

På al-Jazeeras hemsida har en analys av krönika av Arthur Neslen publicerats som gör framlyfter vikten av samtal mellan religiösa ledare från bägge lägren. Alltså en liknande tanke som Eva Boss hade i helgen och som jag kommenterade. Alla former av samtal är bra, det har vi vetat ända sedan Platons tid. Genom samtal kommer man till en högre nivå av medvetande. De religiösa ledarna kan visst samtala om en fred och det bör man göra. Dessa ledare har i demokratier möjlighet att påverka befattningshavarna både direkt och indirekt genom den allmänna opinionen. Men i samma hand som man skakar hand om en överenskommelse så har de religiösa ledarna inga möjligheter att garantera motparten den fred man kommit överens om. Fred kan endast åstadkommas genom politiskt arbete. En tro på att dessa ledare skulle kunna åstadkomma något beständigt är naivt och exempel på typiskt vänsterflum.

Inte heller ska de religiösa ledarna underskattas. De har en makt som saknar relevant motsvarighet i vårat land. Möjlighen kan man säga att de spelar samma roll gentemot regeringen som LO gör mot vår regering. Det går inte att ta beslut som strider mot de religöst lärda. Därför är det vikigt att de är förankrade i de poliltiska besluten. Men man ska inte göra sig några illusioner om att de kan skapa en fred på egen hand. För de krävs förtroendeskapande åtgärder, dvs. starka politiska åtgärder.

Turkiet

2006-07-11T19:18:00.000+02:00

Ända sedan jag startade min blogg har fokus legat på Israel/Palestina av förklarliga orsaker. Vad som också är intressant att studera är den komplicerade utvecklingen i Turkiet. Landet måste närma sig de europeiska värderingarna och styrelseskicken för att ha en chans att aspirera som framtida kandidat till den europeiska unionen. Samtidigt har landet enorma integrationsproblem. Jag är osäker på om integration är rätt ord. De erkänner inte sin minoritetsbefolkning kurderna.

Samtidigt är den sekulariserade militären ständigt närvarande i kulisserna beredda att rycka ut ifall arvet från landsfadern Atatürk skulle omförhandlas. Militären i Turkiet har flera gånger tidigare i historien gjort just detta, överta makten. Därför kan man med rätta hävda att demokratin sitter löst i Turkiet. Militären har även i alla europeiska länder (möjligtvis med undantag av Italien med sin märkliga uppdelning av civilpoliser och militären) alla möjligheter att överta makten med vapen i hand. Däremot är sannolikheten minimal att något sådant skulle hända. Det är det inte i Turkiet.

Utvecklingen i Turkiet är därför intressant.
• Landet måste stabilisera sin demokrati och visa att den är ohotad från militär intervention.
• En klar majoritet av befolkningen är muslimer och måste få utöva sin religion fritt. Idag är religiösa symboler såsom slöjan förbjuden i Turkiet.
• Minoritetsbefolkningar som kurderna måste inkorporeras i samhället. De är ett folkslag som av tradition levt sina egna liv i bergen och måste få samma möjligheter och rättigheter som alla andra. I dag är deras rätt att tex. få använda sitt eget språk ytterst begränsat.

Tyvärr verkar islamofobin i Europa få vissa medlemsstater att vijla neka Turkiet medlemsförhandlingar. Oavsett om det är bra för EU och Turkiet med ytterligare samarbete så kan man avhysa de anledningar som dessa medlemsstater har för sitt agerande. Det är inte värdigt upplysta stater.

Irak

2006-07-11T13:37:00.000+02:00

Att kommentera utvecklingen i Irak är ytterst komplicerat. Det är svårt att förstå den våldsamma utvecklingen där. Jag tänker heller inte gå på djupet där. Endast göra ett par iakttagelser.

Rent principiellt var avsättningen av Saddam positivt. Det är bra att USA visar för resten av världen att de inte önskar diktatorer i en modern värld. Däremot hanterar USA konflikten pinsamt dåligt. Det sista som Saddam gjorde innan han grävde ner sig i hin hålet var att släppa lös samtliga brottslingar som med rätta fanns inlåsta i Iraks alla fängelser. Denna grupp av irakier var den som initialt stod för de kidnappningarna som ägde rum i början. Den våldsspiral som vi nu skådar går dock inte att förklara med att det skulle vara fd. fångar som borde låsas in. Det handlar om något djupare. Den ilska som finns mellan shia och sunni är djup och men är i den nuvarande formen inte äldre än Saddams regeringstid.

Egentligen ska man inte se Saddam som varken shia eller sunni. Rent faktiskt tillhörde han Sunnifalangen och det var också dem som tjänade mest på hans styre. Men det var inte i rollen som sunnimuslim som dessa kom att åtnjuta privilegier utan det var att de kom från den lilla staden Tikrit norr om Bagdad som var det viktiga. Saddam rekryterade sin stab från Tikrit, och dessa var i synnerhet sunnimuslimer. Alla var däremot inte det. En av hans minister var till och med kristen. Under hans styre kände sig shiamuslimerna förfördelade och inspirerade av revolutioen i Iran 1979 som var direkt shiamuslimsk vällde känslorna fram. Saddam trummade på sin befolkning och hotade med att perserna skulle komma och krossa araberna. Retoriken var således arabisk och inte islamsk. Den finansiella biten kom från USA som ville hejda att revolutionen skulle sprida sig. Orsaken var naturligtvis att oljan måste fortsätta flöda. Kriget blev blodigt och varade i nästan ett decinnium. Här grundades den klyfta som man idag ser mellan shia- och sunnitmuslimer. Men handlar ilskan endast om att sunnimuslimerna, trots att de endast utgör ca 20% av befolkningen, legat i gräddfilen alltför länga? Att det således endast skulle vara en ekonomisk fråga. Jag ser inga andra förklaringar. Jag upplever situationen som svårförklarlig.

En reflektion och analys av situationen mellan Haniya och Olmert

2006-07-11T07:43:00.000+02:00

I måndagens Sydsvenskan analyserar Carl Johan Evander situationen. Han
ser tecken på en snar upplösning av den mest akuta krisen. Således
tror han att Israel snart får tillbaka sin korpral. Samtidigt visar
han också att palestiniernas tillit till Hamas har ökat under den
senaste tiden. Samma trend gäller för detta område som för alla andra.
Under kristider lägger man sitt hopp till den sittande regeringen.
Precis som stödet bör Bush ökade efter 9/11. Detta enligt en stor
opinionsundersökning som israeliska tidningar presenterat.

Vad innebär det då att stödet för Hamas har ökat? Det kan nog vara
positivt. Hamas måste erkänna Israel, och det snarast. Jag tror också
att ett ökat stöd för den regering som Hamas har bildat innebär en
större rörelsefrihet från gräsrötterna. Med stöd menar jag nationellt
stöd, inte från omvärlden. Reinfeldt lyckades med en liknande
omsvängning efter att han tillträdde som ny moderatledare. När han
kunde visa på ett högre resultat vid opinionsundersökningarna så sade
partimedlemmarna: Laissez Faire, och Reinfeldt fick mandat att
genomföra den förändring som han önskar. Förhoppningsvis gäller
detsamma för Hamas. När gräsrötterna, som inte nödvändigtvis gick med
i Hamas i tron att det var ett politiskt parti eller för att utöva
politik, ser att man kan bibehålla regeringsmakten och verkligen göra
en skillnad så öppnas nya dörrar för förändring. Däremot var detta
troligen inte Israels avsikt, att stärka Hamas ställning.

Evander ser också en möjlighet för Egypten att åstadkomma en lösning i
rollen som medlare mellan Hamas och Israel. Där glömmer dock Evander
att Egypten på inga vis är någon neutral parti Hamas ögon. Hamas
bildades ur det muslimska brödraskapet som i sin tur bildades 1927 i
Egypten. Muslimska brödraskapet stämplades tidigt som illegala i
Egypten och många anhängare avrättades. Ända sedan dess har den varit
förbjuden att delta i allmänna val och är den enda egentliga
oppositionen till envåldshärskaren (faraon?) Hosni Mubarak. Eftersom
Mubarak ser MB som direkta fiender är också Hamas direkta fiender till
honom. Dessutom har Egypten setts som förrädare ända sedan Camp
David-avtalen slöts mellan Israel och Egypten i slutet på 70-talet.
Därför anses Egypten i många kretsar vara vän med Israel och fiende
till islam. För Hamas är Egypten därför på inga vis neutral och en
part med vilken man kan visa tillit i förhandlingar. I västvärlden har
vi dock en tendens att bunta ihop arabvärlden istället för att lära
känna den som en islamist vs arabist skulle göra.

Det pågår händelser i flera olika skikt. Enligt många eniga experter
pågår hemliga förhandlingar mellan Hamas och Israel med Egypten som
mellanhand. Samtidigt kämpar både Haniya och Olmert om omvärldens bild
av läget och utvecklingen. Det handlar mycket om skuld. Vem bär
skulden till att det ser ut som det gör. Det är tråkigt att just den
aspekten är så pass viktig. Här måste sägas att Hamas lyckas bättre än
vad Israel gör. Trots att det var Hamas-anhängare som kidnappade
soldaten så framstår Israel med sina bombningar som den som förvärrar
hela stabiliteten i regionen. Haniya föreslog enligt uppgift från
Dagens Nyheter om ett ömsesidigt stopp för militära aktiviteter.
Varför? Det var inte många dagar sedan de beslöt sig för att kassera
det eldupphör som de ingått får något år sedan med Israel.
Trovärdigheten hos dem är noll och intet. Sedan kan man undra hur de
tror att Israel ska gå med på det. Inne i Gaza sitter en kidnappad
soldat och man tror att Israel i det läget ska gå på med att avstå
från militära operationer. Nej, Haniya gör inget annat än att försöka
köpa utländsk goodwill. Man kan endast hoppas att det inte är någon
som köper hans budskap ty Bäst-föredatumet är sedan länge passerat.

Hur ska konflikten lösas då? Shalit måste friges/tagas snarast.
Därefter skall den part som blir tappar ansiktet i samband med dettta
lyckas en en förtroendeskapande åtgärd. Se ett av mina tidigare inlägg
om dessa åtgärder. Men, för att få en hållbar fred måste palestinierna
sluta skicka qassamrakteter över gränsen. Svårigheten i att fyra iväg
en sådan raket är inte själva handhavandet. Det räcker med en raket
och tak samt en uppfattning om i vilken riktning Israel ligger.
Däremot måste det vara synnerligen svårt att få tag i dessa raketer
och eftersom Gaza endast gränsar mot Egypten och ett medelhav – en
havsgräns vars hamnar Israel har kontroll över – skall det inte vara
omöjligt att blockera rakethandeln,

Misslyckande för Israel

2006-07-10T13:31:00.000+02:00

Att Israel trots massiva militära insatser inte förmår hitta den tillfångatagna israeliska soldaten måste betecknas som ett misslyckande. Nu har pojken varit försvunnen i två veckor och krisen håller alltjämt i sig. Under tiden fortsätter Israel att bomba mål inne i Palestina. Nu senast dog en 6årig flicka. Ett misslyckande.

Vem vinner på detta? Palestinierna gör knappast det. Däremot kan det finnas en skev världsuppfattning bland dem som en talesman för Hamas militära gren Izz al-Din al-Qassam ger uttyck för i en artikel från TT-AFP. Han säger att de skjuter dubbelt så många raketer som före offensiven samtidigt som Israel inte har hittat soldaten. Han får det att låta som en seger för palestinierna. Låt oss hoppas att så inte blir fallet. Deras beteende måste fördömas, även bland de mest islamromantiska palestinavänsteraktivisterna. Kidnappningar får aldrig täckas av ett revolutionsromantiska skimmer som de har en tendens att färga det mesta med.

Åter till frågan om vem som tjänar på denna konflikt. Det är märkligt att man inte fått ett stopp på denna konflikt efter så mycket möda av omvärlden. Eller, om man så vill, tack vare mycket omvärldens alla mödor. Men vem är det som tjänar på att konflikten upprätthålls? Jo, bägge parter tjänar på det. Israel inhåvar flera miljarder dollar årligen från USA. Likaså pytsar kvartetten in flera miljarder i det palestinska samhället. Pengar som med all sannolikhet skulle upphöra att skickas ifall en fred åstadkoms. Därför kan vi inte räkna med en fred i den regionen förrän parterna själva skulle tjäna på att fred upprätthölls. Naturligtvis vill en majoritet av befolkningen i länderna ha en fred, jag menar inte att dessa skulle vara blodtörstiga vildar men att det finns krafter som till varje pris vill upprätthålla konfilktsstatusen. Dessa krafter måste utraderas, det måste omvärlden göra ty det är vi som skapat dem. Därefter upplåter vi fredssamtalen till de inblandade parterna.

God Morgon Världen rapporterar

2006-07-09T12:57:00.001+02:00

I dagens God Morgon Världen rapporterar Christer Fridén om våldsspiralen i konflikten. I ett i stort innehållslöst reportage, där inget nytt kommer fram men fungerar som inledning till en analys av Göran Rosenberg, konstateras att varken de palestinska självmordsbombningar eller israeliska bombningar leder till något gott. Därefter spekulerar Rosenberg kring fredsutsikterna och hur de har sett ut. Han menar att man var nära en fred kring Osloförhandlingarna men inte numera. Det sista har han rätt i men han glömmer att Arafat i Oslo inte hade ett tillräckligt starkt mandat att förhandla. Den eventuella överenskommelsen han hade skrivit under hade han inte haft styrka att upprätthålla. Arafat hade inte sitt folk med sig vid den förhandlingen. Huruvuda Israel ens idag vill ha fred ser han som otroligt. Vad han glömmer är ifall Arafat och Fatah ens tordes skriva på en fred. Vad skulle ha hänt? Omvärlden hade naturligtvis avreglerat sitt bistånd och därmed tvingat Arafat att se sin katastrof i vitögat. Att det saknas en infrastruktur, en fungerande ekonomi, ett företagande osv. Hans situation hade blivit mycket svårare. Dessutom hade palestinierna tappat sin offerstatus som de uppnått. Omvärlden skulle sluta se dem som offer. Under ockupationen var det synd om dem och palestinska talare inbjuds till symposier världen över. Allt det hade tagit slut.

Huruvida Hamas idag räds dessa spörsmål kan diskuteras. Eftersom de inte är direkt ansvariga för hur samhället organiserats de senaste decennierna så tror jag inte att denna fråga är relevant för dem. De har andra svårigheter med en ev. fred.

Cecilia Uddén som, trots sin dragenhet för vänsterfrågor, alltid är påläst och kunnig i det hon diskuterar kommer fram till palestiniernas skuld i sin ständiga inkompetens. Många av de problem som uppstått har sin orsak i palestiniernas briljans att sabotera sina utsikter.

Sekulär islam?

2006-07-08T11:31:00.000+02:00

Den ständigt återkommande frågan i debatten kring den tankemässiga krisen som finns inom mellanöstern och islam är bristen på demokrati. Mellanöstern beskrivs med rätta som världens minst demokratiska region. Har detta att göra med islam? Jo, helt klart. Är islam då oförenligt med demokrati? Absolut inte, se på Indonesien och Turkiet som är två exempel på, om än inte perfekta, demokratier. Vad har då den minst demokratiska regionen gemensamt förutom islam? Jo, den patriarkala traditionella kulturen som finns i arabvärlden. Och olja förstås. Även om oljan inte är ett idémässigt hinder för demokratins intåg utan en faktur som gör demokratin svåråtkomligare. För att åstadkomma demokrati måste emiren, sultanen eller diktatorn som gjorde sig privata enorma förmögenheter åsidosättas. Utrustade med privatarméer är detta inte det lättaste uppdraget, men heller inte omöjligt.

Vad är det då som idémässigt står i vägen för en sekulär demokrati sóm införts i den kristna västvärlden? Jo, det finns en grundläggande skillnad mellan islam och kristendom. Kärnan i praktiserandet av kristendom är din tro. Du skall tro på Gud, Jesus och den heliga anden. Det är det centrala. Inom islam är naturligtvis tron också central men inte i jämförelse. Där är däremot praktiserandet mer centralt. Islams fem pelare (bön, trosbekännelsen, fastan, allmosan och vallfärden) är alla plikter som varje sann muslim har att utföra. Inom islam är det viktigt vad du de facto gör. Inom kristendomen vad du tror. Därför är den kristna traditionen minimal inom den offentliga rummet. Inom islam är det viktigt att alla procedurer inom offentligheten genomsyras av islam. Om ett parlament skall bestämma hur muslimer skall leva sina liv måste deras beslut utgå ifrån profetens påbud. Inom kristendomen finns ingen bestämmelse hur en kristen agerar. Kristendomen reglerar inte detta. Och att låta ett parlament styra över tron är inte möjligt. Det är en förklaring till varför den sekulära islam inte så lätt låter sig genomföras. Att det dessutom inom islam finns en inbyggd hierarki som inte så lätt är förenligt med demokratins grundläggande idé om en person, en röst, men det är en annan femma som jag tänker gå igenom en annan dag.

Palestiniernas stöd från arabvärlden

2006-07-08T10:46:00.000+02:00

Var är arabvärldens massiva protester mot Israels attacker mot Gaza? Vore det inte rimligt att vänta sig att de skulle protestera mot detta intåg? Vid en första anblick kan man tycka det men varför har det uteblivit? Kan det vara så att man har tröttnat på konflikten och vet att en eskalering innebär en ekonomisk risk? Arabförbundet (Arab League) har dock kommit med en resolution mot att USA (troligtvis med rätta) anklagar Syrien för att styra krisen. Det är förståeligt. Just nu vore det katastrofalt ifall Syrien gav sig in i diplomatiska dramaturgin som startat kring den kidnappade soldaten. Detta oavsett ifall Syrien är skyldig eller ej.

Palestina är ett känsligt område, men endast som symbol ty där finns inga värdefulla naturresurser. Det är inte ett strategiskt viktigt område ur militärt eller logistiskt hänseende. Religiöst är det heller inte särskilt viktigt. Jerusalem eller al-Quds som det heter på arabiska är islams tredje viktigaste plats efter Mecka och Medina.

Däremot fungerar det som symbol. Palestina har blivit en symbol mot västvärlden och den forna kolonialismen. Det står också för en arabisk självständighet. Därför är det inte uppskattat (med undantag för det religiöst styrda Iran) att islamister förvaltar det området. Därför kan Hamas inte räkna med det stöd som PLO stundtals fick av arabvärlden. Det är talande att inte ens Egypten vill riskera sin turistnäring till förmån för att vara den palestinska rösten. Hamas utelämnas inte endast av västvärlden som med rätta stryper sina bidrag utan även av stora delar av arabvärlden. Istället skickas pengarna direkt till organisationer utom Hamas. Nyligen rapporterade al-.Jazeera att Saudiarabien överförde $100 miljoner till Abbas som ska distrubuera pengarna.

Mubarak har fattat grejen

2006-07-07T07:34:00.000+02:00

I Jerusalem Post intervjuas Dr Abdel Monem al-Mashat, prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Cairo University. Han menar att Mubarak, som aktivt deltagit som medlare vid den nuvarande konfliken mellan Israel och Hamas, har särskilda skäl för detta. Egypten har utvecklat sin turistnäring så pass att den numera är en betydande del av ekonomin. Den näringen är väldigt känslig för terrorattacker omkring Suez-kanalen. Därför ligger det i Mubaraks intresse att ett lugn i Palestinakonflikten bibehålls. Något som också betyder mycket för stabiliteten i hela regionen. Dessutom visade det sig att bomberna som exploderade i Dahab i april i år, smugglades via Gaza. Även du, mitt Gaza.

al-Mashat menar alltså att Egyptens längtan efter att åter framstå som arabismens absoluta förkämpe inte är relevant i detta fall. Den stämpeln försvann gradvis med Nassers misslyckanden och definitivt med Camp David-avtalet.

Försvunnen post

2006-07-06T15:48:00.000+02:00

Igår förmiddag skrev jag ett inlägg om raketen över Ashkelon. Ett inlägg som nu är bortblåst. Märkligt.

Religionsöverskridande samarbete

2006-07-06T15:25:00.000+02:00

Eva Boss skriver i dagens sydsvenska dagbladet att ett religionsöverskridande samarbete skulle leda till samtal om ett befriande av den kidnappade pojken. Enligt Boss fanns två mål med överläggningarna, dels befrieandet men samtidigt att attackerna mot Gaza avstannade helt. Men, Israel säger nej. Eftersom tripletten samtidigt höll ett frisläppande av palestinska fångar som en möjlighet avböjde Israel till förhandlingar. Det är en benhård linje som kan vara svår att försvara. Naturligtvis ska man inte ge efter för kidnappares mål men rävspelet kring ett förhandlingsbord skall inte underskattas.

Min uppfattning, som jag driver i flera inlägg, är att detta är ett ledarskapsproblem. De extremister som genomfört denna kidnappning är nödvändigtvis inte en del av Hamas. Därför anser de sig troligen inte behöva ta order från denna. Därför är detta en intressant väg. Hade det fungerat då? Förmodligen inte. Boss citerar den lutheranska biskopen i Jerusalem, Munib Younan

:– Jag blev kontaktad av direktorn för de båda överrabbinerna i Israel. Det blev också den högste domaren för den islamiska konferensen, som är muslimernas högste ledare, den katolska kyrkan och de andra kyrkorna. Vi erbjöd alla våra tjänster, berättar biskopen.

Det behövs ett minimum av kunskaper i islam för att känna till att den muslimska världen inte är hierarkis på det vis som kristendomen är med sina ärkebiskopar, patriarker och sin påve.

Varför tackade då Israel nej? Förmodligen för att det var ett lönlöst företag. Tanken är god men det finns inget ledarskap över den muslimska världen. Uselt av Boss, som befinner sig på Cypern, att skriva om det. Hon borde känna till detta.

Förtroendeskapande åtgärder

2006-07-05T19:44:00.000+02:00

Anders Mellbourn utfråas i dagens Sydsvenskan om vilken väg han ser ut ur konflikten. Där tar han upp ett begrepp som han kallar "förtroendeskapade åtgärder". Det handlar om att inte svara mot extremistangreppen. Det kan tyckas banalt men det ä otroligt viktigt i en konflikt där det är svårare att reda ut orsak/verkan än i en isländsk blodsfejd. Det får mig osökt att minnas en dialog i Schindlers List:

Oskar Schindler: Power is when we have every justification to kill, and we don't.
Amon Goeth: You think that's power?
Oskar Schindler: That's what the Emperor said. A man steals something, he's brought in before the Emperor, he throws himself down on the ground. He begs for his life, he knows he's going to die. And the Emperor... pardons him. This worthless man, he lets him go.
Amon Goeth: I think you are drunk.
Oskar Schindler: That's power, Amon. That is power.

Vilken av parterna är det då som har styrkan att genomföra detta? Hamas? Nej. Det finns alltid extremistgrupper Israel? Ja. Men härmed förnekar jag inte Israels rätt att försvara sig själv eller lägger någon särskild skuld på dem. Bara ett konstaterande.

Är det krig Israel är ute efter?

2006-07-04T19:11:00.000+02:00

När röster höjs om att Israels offensiv i Gaza varit planerad i veckor ställs frågan ifall Israel bara väntat på att få en anledning att utföra föreliggande operation? Naturligtvis är det ansvarsfullt av staten att vara beredd på alla eventualiteter och ha planer i beredskap. Planer som är enkla att initiera vid tillbud som detta. Men för en svensk som inte är van vid att statsmakten tänker ytterligare ett steg framåt och är förberedd är frågan nära till hands om Israels önskan varit krig. Inte blir det bättre heller när Eva Boss i dagens Sydsvenska Dagbladet skriver att

– Israel kommer inte att ge efter för utpressning av den palestinska myndigheten och Hamas regering, som leds av mordiska terroristorganisationer. Vi tänker inte föra några förhandlingar om frisläppande av fångar. Den palestinska myndigheten bär fullt ansvar för Gilad Shalits välbefinnande och för att se till att han återförs välbehållen till Israel, sades i ett uttalande från premiärministerns kansli.

Det är provocerande av Israel att man samtidigt som internerar den palestinska regeringen lägger ansvaret för kidnappningen på den. Israel borde ha två alternativ. Antingen åsidosätter man den palestinska regeringen (eller internerar förstås) och försöker själva att frita pojken. Eller så sätter man krav på regeringen och lägger ansvaret på den. Nu lägger man ansvaret för pojkens hälsa på en inlåst regering. Provocerande.

Islamsk kidnappning

2006-07-04T11:21:00.000+02:00

Israel fortsätter att söka efter sin soldat och den tidsfrist de fått av kidnapparna för att tillmötesgå lösenkravet gick ut tidigt i morse.
Enligt DN.se säger den palestinska gruppen

- En del trodde att grupperna som utförde operationen skulle döda honom, men våra islamiska värderingar säger oss att fångar ska respekteras och inte dödas, sade en talesman för Islamiska armén till AFP.

Det är åtminstone en trygghet i att de tolkat sin islam på sådant sätt att de inte dödar sina fångar. Men var i islam har de tolkat sin rätt att kidnappa en soldat? Ty det är inte frågan om något annat. Han blev kidnappad utanför Gaza. Ifall de ändå försöker sig på en tolkning av de heliga skrifterna. Hur kan de göra en sådan usel tolkning?

Upptrappad konflikt. Krig redan nu?

2006-07-02T21:23:00.000+02:00

Situationen börjar förvärras. Olmert är naturligtvis stressad över det faktum att Gilead sägs vara skottskadad och det faktum att han får vård hjälper inte särskilt. Därför har han beordrat en upptrappning av den militära insatsen. Samtidigt hotar Hamas med ett militärt angrepp från deras sida. Jag frågar mig med vad? Hamas förfogar inte över en reguljär armé. Ska de inför hela världens TV-kameror attackera med Islamiska Jihad? Tveksamt. Självmordsbombare? Nä, inte det heller. Då ryker biståndet.

Enligt DN säger EU:s nytillträdde ordförande Matti Vanhanen att:

- Jag är mycket oroad över utvecklingen i Mellanöstern. Det enda sättet att lösa konflikten är att återvända till förhandlingsbordet, sade Vanhanen till den tyska tidningen Die Welt, enligt nyhetsbyrån Reuters.

Det är väldigt dumklokt men ändå det enda som en politisk ledare från det stora oeniga EU kan säga. Vidare kräver han att Israel friger parlamentsledamöterna och ministrarna. Det sistnämnda är inte orimligt.

Vad bör du hända? Det finns två möjliga utvägar som inte kräver militär insats.
1) Olmert ger efter för Hamas krav och frisläpper ett antal inlåste kvinnor och barn. Det är inte ett orimligt krav och man kan inte påstå att Israel har gett efter för terrorister eftersom det är långt färre än deras krav på tusen fångar.
2) Gilead frisläpps utan motkrav. Det är tveksamt att det är möjligt i detta läge eftersom Israel ännu håller ministrarna fångna. Detta kräver alltså att Israel drar det första draget.

Bland nyliberaler påstås det ofta att två demokratier aldrig har krigat mot varandra. Detta är möjligen ett sådant tillfälle. Ifall man kan säga att Palestina och Israel är demokratier (i Israels fall är det mer säkert än vad fallet är med Palestina) så kan man inte komma ifrån det faktum att de just nu är i krig med varandra. Att attackera parlamentshuset och premiärministerns kontor är definitivt en krigshandling. Därmed inte sagt att det var Israel som startade kriget.

Vad säger ni liberaler? Har två demokratier nu brutit samman i krig?

Vad händer om Hamas erkänner Israel? Del II

2006-07-02T08:14:00.000+02:00

Här fortsätter en synkronisk saga mellan Arafat åren omkring 1990 och Hamas just nu.

Åren 1989-1990 förändrade den världspolitiska scenen väsentligt, i synnerhet för araberna. Sovjetunionen försvann för gott och kvar stod USA allena och allsmäktig. I samband med detta emigrerade hundratusentals judar till Israel. Samtidigt kom Bush DÄ till presidentposten och han tog sin hand ifrån Arafat trots att denna just gjort den omvandling som USA krävt. Det var en stark judisk lobby som sägs vara orsaken till presidentens agerande. Arafat som dumpades av USA tvingades söka en ny allians för beskydd. Särskilt stor i arabvärlden i detta ögonblick var Iraks ledare Saddam Hussein som i många år krigat mot perserna i väster. Hussein trivdes i denna roll och axlade gärna den främsta ledarroll inom arabvärlden som Egypten länge innehaft. Husseins symbolik gick inte att ta miste på när han liknade sig själv vid den kurdiska krigaren Saladin som enade arabvärlden under korstågen och slängde ut västerlänningarna. Bl.a. döpte han sitt personliga flygplan till Saladin och lyfte ofta fram det faktum att han, liksom Saladin, härstammade från Tikrig i Irak. Hussein var ingen islamist utan framhöll arabismen. Han var alltså inte positiv till Hamas eller muslimska brödraskapet och i den bemärkelsen var han en perfekt partner till Arafat. Förmodligen var det Arafats största enskilda politiska misstag.

1991 attackerade Hussein Kuwait. Orsakerna var flera. Britterna som dragit kartan hade lagt kustområden som traditionellt inte tillhörde den kuwaitiska stammen, undet dess landareal för att inte göra Irak alltför starkt som sjönation. Hussein var i desperat behov av pengar efter en decennium av hårt krig mot Iran som inte ledde något vart. Dessutom ansåg han att riskerna var små eftersom Sovjetunionen var borta och USA länge varit en allierad. Där gjorde han sin felbedömning. USA däremot såg med fasa hur en stark arabledare som länge varit uppbunden i ett hårt krig mot Iran nu växte sig allt starkare och hade förmåga att ena en traditionellt splittrad arabvärld. Vad en enad arabvärld kan åstadkomma var ett bittert minne för alla beroende av den oljan som regionen besitter. Arafat stödde Husseins invasion trots att flera hundratusen palestinier gästarbetade i det oljerika Kuwait. Dessa tvingades nu i landsflykt och oerhört många dukade under. Här menar jag att Arafat visade sina kvalitéer som statsman. Tidigare hade han varit rebelledare i opposition. Nu visade han med all tydlighet att han hanterade rollen som statsman sämre.

Poängen är att Arafat gjorde vad västvärlden krävde. Han erkände FNs resolutioner och därmed Israels rätt att exitera inom pre 1967 års gränser. Dessutom tog han avstånd från terror som metod med i gengäld blev han av den starka västvärlden utfryst och tvingades ta en del katastofala beslut. Hamas är med all säkerhet oerhört medvetna om detta och historien visar tyvärr att ett erkännande av Israel och ett avståndstagande av terror inte behöver innebära något positivt. Västvärlden har en förmåga att enbart lyssna på palestinier så länge de måste, alltså så länge de riskerar att dödas av ett terrorangrepp. Om Hamas ändå ger efter för trycket och gör ett tydligt utlåtande, precis som Arafat gjorde 1988, då måste västvärlden fortsätta lyssna och uppmuntra till en permanent lösning.

För övrigt är det kring den första intifadan och Hamas som självmordsbombare börjar bli ett vanligt inslag. Det hade visserligen funnits gott om självmordsattentat men de har ingen stringent koppling till palestinierna.

Vad händer om Hamas erkänner Israel? Del I

2006-07-02T00:11:00.000+02:00

Nu ska jag i två längre inlägg ge en djupare bild av vad som kan komma att hända med Hamas ifall de erkänner tidigare ingångna avtal och Israel som stat. Låt oss kika på vad som hände med Arafat och hans PLO när de i Tunis -88 gjorde vad som nu eftersöks av Hamas.

Under åttiotalet grodde det bland unga palestinier som var uppväxta i flyktinglägren en besvikelse över situationeras tillstånd och sökte nya vägar än de som PLO erbjöd. PLO var vid denna tid belägen i Tunis efter att först ha blivit utrymd ur de ockuperade områdena och sedan ur Beirut efter att ha varit med och orsakat inbördeskriget i Libanon. 1987 inträffade en mindre bilolycka där fyra unga palestinier omkom sedan israeler kört över dem. Arga demonstranter huserade på gatorna och Israel svarade med vapen varefter ytterligare ett antal palestinier dödades. Nu växte sig irritationen stor, även bland andra sociala skikt av det palestinska samhället och en regional intifada bröt loss. Intifada betyder "skaka av sig" eller "skaka loss" och symboliserar upproret mot israelerna. Upproret började samordnas av en central grupp som kallades United Nationel Leadership. Band knöts bland befolkningen och flygblad delades ut. Medlen var främst civil olydnad, landsstrejker och ekonomiska blockades mot all israelisk handel. De som inte deltog i denna aktivitet stämplades som medlöpare och avrättades summariskt av underjordiska tribunaler. Lokala mobbar mördade och torterade de som de ansåg agerade som medlöpare till Israel. Sammanlagt dog drygt tusen palestinier under detta första uppror varav en fjärdedel av sina egna landsmän i denna typ av garden.

Under denna tid vann också en gren av den egyptiska religiösa rörelsen, muslimska brödraskapet, mark under namnet Hamas. Det var främst de unga akademikerna som anslöt här. Inspirerad av framgångarna i Iran att kasta ut västerländska makter inbjöd islam den lösning som de eftersökte. Man får komma ihåg att pan-arabismen under Nasser inte varit annat än en besvikelse och Egypten som världens främsta arabland var på denna tid (och är fortfarande) på dekis. Deras budskap kläddes i islamisk språkdräkt.

Israels svar på detta var att bränna olivlundar och trädgårdar (ge sig på den infrastruktur som försörjer palestinierna) men som i efterhand endast ledde till ett stärkt uppror (här har dagens Israel en läxa att lära).

Hela första intifadan var ett uttryck för besvikelsen över PLO. Arafat höll på att tappa kontrollen över det folk han sade sig företräda. Det var efter påtryckningar från USA som Arafat i detta läge överraskade världen genom att erkänna FN:s resolution 242 och resolution 338, alltså erkänna staten Israel och dess gränser från före 1967. Samt att ta avstånd från terror som politiskt medel. Vad som hände tar jag upp i nästa inlägg.

Bistånd till palestinierna?

2006-07-01T20:13:00.000+02:00

Ska vi fortsätta skänka bistånd till palestinierna? Ja, det måste vi. Annars kollapsar det samhälle som är uppbyggt kring biståndet. Däremot är det hög tid att börja nedtrappningen.

Den ofta - och med rätta - kritiserade muren som israelerna bygger längsmed och ibland inom de palestinska områdena, byggs med biståndspengar. Jo, det är sant. Egypten sålde till underpris i början av 2003, 42.000 ton cement till palestinierna och Arafat för att de skulle återuppbygga ett antal raserade hem. Vad gjorde Arafat med betongen? Jo, sålde det till israelerna och skodde sig själv. Och muren fortsatte att ringla.

Humanitär katastrof i Gaza

2006-07-01T17:47:00.000+02:00

Det skrivs med all rätt om den stora humanitära katastrof som är på gång i Gaza. Israels strategi att slå mot infrastrukturen saknar logik och kommer att ge en för dem negativ nettoeffekt. Den hopplöshet som kan breda ut sig i Gaza skapar förstås nya presumtiva självmordsdödare. För att låna ett resonemang från islamologen Ingmar Karlsson. Utgå ifrån de cirka en och en halv miljon människor som räknas bo i Gaza. Anta att en promille av dessa är extremister (1/1000), det blir sammanlagt 1500 extremister. Anta nu också att en procent (1/100) av dessa är beredd att offra sig själv i en explosion för att rycka med några israelers liv. Det innebär att vi nu har ytterligare 15 självmordsbombare.

Israel gjorde inte fel som gick in i Gaza för att leta reda på soldaten. Att demolera ett ställverk som distribuerar el till befolkningen i mitten av sommarhetten är dock bara blodtörstigt.

Ser man det i ett längre perspektiv så är dock denna humanitära kris inte något som rubbar situationen i någon riktning. Det som istället skulle kunna få denna kris att bli riktigt allvarlig är ifall Israel bestämmer sig för att utbreda attackerna mot de angränsande länderna som Syrien och Jordanien där flera Hamasledare befinner sig. Vad vi riskerar är då naturligtvis ett krig a la 1967 och 1973. Ett krig mellan arabländerna som för tillfället är djupt splittrade mellan arabismen, islamismen och en form av västerländsk liberalism. Vad skulle detta innebära? Med all sannolikhet en katastrof för Syrien där den odemokratiske presidenten inte sitter alltför stabilt på sin tron. Troligtvis är det katastrofalt för hela regionen. I ett sådant läge skall man vara nöjd över att Saddam inte längre huserar i Irak. Han hade nog inte tvekat inför att ge stöd åt attacker mot Israel. Å andra sidan är nog ett storskaligt krig i mellanöstern inte särskilt troli just nu. Främst för att det är starkt emot USAs vilja. De har minst sagt häcken full i Irak och törs inte riskera en situation där Iran tar plats på den större spelplanen. Iran har kapacitet att göra det och USA har på inga villkor kontroll över denna persiska bjässe. Har då USA kraft nog att undvika ett storskaligt krig i mellanöstern? Ja, det har de verkligen. Men då gäller det att den försvagade presidenten törs spela ett högt spel med Israel och på allvar undandra den rödvitrandiga mantel de svept runt Israel.

Hamas och PLO

2006-06-30T22:14:00.000+02:00

I flera medier beskrivs Hamas som den militanta organisationen medan Fatah (del av PLO) är den icke-militära. Kanske har det att göra med förhållningen till det sekulära? Vi vill se den islamiska som militär och den sekuläre som vapenlös. Är det en korrekt bild? Innan jag försöker nyansera bilden av dessa vill jag understryka att Hamas i sig inte tagit avstånd till terror som metod och erkänner inte Israel. Det har däremot Fatah. Men det finns komplicerande faktorer. Bägge organisationerna har avdelningar eller underorganisationer som pysslar med direkt militär aktivitet. I Hamas fall är det Islamiska Jihad som är den vanligaste. I fallet med Fatah är det al-Aqsas Martyrbrigader som står för det militära. Bägge dessa har varit måltavlor för israeliska räder sedan Hamas vann det palestinska valet i januari i år. Ingen av dessa har heller på något vis stöttat Hamas sedan den iklädde regeringsrollen i januari i år. Dessutom sökte Hamas på ett tidigt stadium stöd hos Fatah för att bilda koalitionsregering men som Fatah stod kall inför. Utöver Islamiska Jihad och al-Aqsas Martyrbrigader finns även en mängd andra organisationer. En av dessa som kallar sig Folkets motståndskommittéer - tidigare okänd organisation - är den som hävdar att de håller den kidnappade israeliska soldaten som gisslan.

Spänningen emellan Hamas och Fatah har inte varit avlägsen. Den första allvarliga skärmytslingen var när en Fatah-anhängare sköt ihjäl Khaled Abu Anzh, en hamasledare, i vintras. Märk här att det var en Fatah som eskalerade våldet till att dra in likvideringar. Den entydiga bilden av Hamas som den våldsamma parten är inte rättvis. Hamas är en gräsrotsrörelse som bedriver mycken antropologisk verksamhet, bl.a. skolor och vårdinstitut. Detta har stor betydelse för ett folk som ser de biståndspengar som flödar in i landet försvinna in i Fatahs korrumperade byxfickor och det avspeglades på de palestinska röstsedlarna. Den palestinska bilden av Hamas är en helt annan än den vi tar emot från våra utrikesreportrar.

Besvikelse över Israel

2006-06-30T19:05:00.000+02:00

Israel har tagit ett antal demokratiskt valda ledamöter till fånga. Lyssnade precis på Per Gahrton som debatterade mot Carin Jämtin på Studio 1. För andra gången på kort tid håller jag faktiskt med Gahrton (sist var när han nyligen i en debattartikel i Sydsvenskan argumenterade för att Prag borde bli EUs nya huvudstad istället för att pendla som det gör idag) i att Israels agerande unisont borde fördömas av en demokratisk omvärld. Som Gahrton menar, vilken annan demokrati kan genomföra en dylik attack? Å andra sidan finns det få demokratier som är så utsatt som Israel är även det naturligtvis inte är en ursäkt. De argument som Israel angett för attacken mot parlamentet är inte trovärdiga (att det skulle ha pågått planering för terroraktioner) och faller helt när man också läser att Mahmoud Abbas eget arbetsrum är skadat. Hur ska de utlovade samtalen med Olmert och Abbas nu ta sig uttryck efter att Olmert attackerat Abbas? Jag har förståelse för att Israel går in i Gaza för att hämta hem en kidnappad soldat. Det är otroligt viktigt i alla stater med värnplikt för att behålla moralen. Men det vi nu ser är långt ifrån den kliniska operation som jag hade väntat mig. Jag är besviken. Efter det första dygnet med Israels invasion och överenskommelsen mellan Hamas och Fatah var jag hoppfull över situationen. Lotta Schüllerqvist skriver i DN igår att konflikten nu kan bli långvarig. Där är jag böjd att hålla med. Fast framför allt förstår jag inte Israels retorik, de menar att de inte kommer att återockupera Gaza, ändå fängslar de folkvalda ministrar som var på väg att skriva under en överenskommelse som enligt vissa bedömare innebär ett indirekt erkännande av Israel. En stor organisation som Hamas kan inte göra helt om på en femöring. De behöver tidsutrymme att mogna i regeringskostymen innan den omsvängningen är möjlig. Vad ska Olmert nu göra? Sätta dem i ísraeliska fängelser? Absurt. Som så många gånger tidigare i den här konflikten är läget absurt. Absurt. Även om man bör ställa ett stort krav på palestinierna som inte kan mobilisera under ett demokratiskt ledarskap och parlament så är det ändå Israel som är orsaken till mest besvikelse för mig. En demokrati som hela tiden förorsakar nya bottennapp. Skönt åtminstone att den främsta demokratin i världen, USA, inte längre står lika säkert bakom Israel i alla lägen.

Israels agerande

2006-06-29T21:37:00.000+02:00

Just nu råder djup oreda i Israel och de palestinska områdena. Några saker tycks vara klara och kan fastslås. Israel har planerat sitt angrepp i flera veckor. Mossad håller tillräckligt god kontroll över Hamas för att när som helst kunna agera som de gjort den senaste veckan.

Noomi Stahl-Berlinger säger i P1:s Studie 1 att hon känner djup orättvisa. Konflikten handlar inte vem det är mest synd om. Naturligtvis är det mest synd om de civila palestinierna. Frågan är vem som bär skulden. Det går inte att komma bort ifrån att det var Hamas som kidnappade och dödade. Här har hon helt rätt i sitt principiella antagande. Jag vill utvidga frågan. Vem är mest utsatt? Vem har lidit mest i konflikten sedan 1948? Naturligtvis är det palestinierna. Men vem är det som har störst möjlighet att påverka situationen till det bättre. Jo, just palestinierna. Israel besitter inte den möjligheten i dagsläget. Även om de skulle ge efter för kravet i Fångarnas dokument, en återgång till 1967 års gränser. Vem skulle garantera Israel att det löftet skulle hållas? Det finns ingen palestinsk myndighet som kan utfärda sådana löften.

Vidare vill jag gå emot sk expertkommentatorer som Bo Inge Andersson som menar att den politiska situationen förvärras i och med den här konflikten. Kanske har han rätt men jag vill lyfta fram några andra iakttagelser. Hamas har kommit överens med Fatah om en gemensam fredsritning. Hamas bildar tillsammans med Fatah en koalitionsregering som indirekt erkännt Israel. Graden av sanning i detta erkännande kan man bara spekulera i. Sant är att Israel inte nämns i dokumentet men man bör nog vara arabisktalande jurist för att veta säkert. I dagens Sydsvenska Dagbladet framhålls att läget är oroligt men att man inte bör oroa sig i onödan utan att detta rentav kan gynna läget på sikt. Det går tvärt emot vad Bo Inge menar men enligt mig är det en korrekt bedömning. Vad som är bekymmersamt är att Hamas med sin stora gräsrotsrörelse inte har lyckats lokalisera den grupp som kallar sig Folkets motståndskommittéer och är den grupp som enligt uppgift håller den kidnappade israeliska soldaten fången. Även för Hamas måste situationen vara ytterst bekymmersamt.

Bekymmersamt är det även att den israeliska regeringens säkerhetsminister Avi Dichter, i SVTs rapport säger att:

We'll put in jail every person belong to Hamas that we suspect that they have somthing to do with Hamas philosophy of terror attacks.

Vi kommer att fängsla alla Hamas-medlemmar som vi misstänker sympatiserar med Hamas terror-filosofi

Så var det med åsiktsfriheten. Även om den terrorfilosofin som Dichter talar inte är värd annat än största möjliga förakt ska man i en liberal demokratisk stat inte bli fängslad för att hysa en viss typ av åsikter´.

Även Fatah var korruptionen på spåren

2006-06-28T21:28:00.000+02:00

Redan någon dag efter att Hamas vann valet i januari-06 kom riksåklagaren Ahmed al-Meghani med en rapport där han kunde visa att 700 miljoner dollar hade försvunnit från den palestinska ekonomin under Arafats goda minne. al-Meghani fick i uppdrag av Mahmoud Abbas att utreda den utbredda korruptionen som tyngt det palestinska suveränitetsskeppet. Sammanlagt rör det sig om flera miljarder dollar. Pengar som omvärlden skänkt i bistånd till det palestinska folket. Det är hög tid att skriva om Arafats position i våra historieböcker. Minns Nicolae Ceauşescu, en annan typ som skott sig på sitt eget folks bekostnad. Den charm som Arafat bländat omvärlden står sig historikerna sig lättsint inför. Minns också att Arafat stödde Saddam Husseins attack mot Kuwait och de cirka en miljon palestinier som där

gästarbetade. En palestinsk ledare som stöder en attack mot en miljon palestinier. Smaka på den. Upp till 10 statsanställda för mutbrott har flytt landet sedan Abbas tog upp ärendet i den offentliga debatten. Meghani har lokaliserat dessa i främst Jordanien men även en med familjära band till Arafat i Egypten.

Den militanta delen av PLO, al-Aqsas Martyrbrigader står eniga bakom denna antikorruptionspatrull som alltså pekar ut de statsmän som stod bakom kapitalet. De som står bakom kapitalet avlönar den palestinska säkerhetstjänsten som i avsaknad av reguljär palestinsk armé utgör maktens yttersta bas. Den som kontrollerar säkerhetstjänsten kontrollerar också myndigheten. Genom bistånd har enorma mängder pengar flödat genom en maktapparatur som korrumperat samtliga inblandade. De höga säkerhetstjänstemännen som vant sig vid flera nollor på sina lönebesked lär, nu när bistånd varit strypt, inte vara långt ifrån att bilda små celler i syfte att säkra det monitära flödet till sina bankkonton. Likheterna med Irak där USA entledigade den nationella armén är tydlig.